OmTag. Bildmanipulation?
Det snackas ganska ofta om bildmanipulation, vad som är tillåtet och vad som inte är det. (Nu gillar jag inte begreppet manipulation eftersom det innebär att man medvetet för någon bakom ljuset, icke desto mindre är det detta begrepp som används så även av mig.) Givetvis är allt tillåtet om man är ärlig med det, men i dokumentära sammanhang finns någonstans en luddig gräns som inte bör överträdas.
De flesta är överens om att man inte får lägga till eller ta bort detaljer i bildytan. Men sen då? Jag tycker att man på senare år ser en glidning åt det mer extrema hållet även när det gäller dokumentära bilder. Senast på tapeten var ju Paul Hansens prisvinnande bild från Gaza, den blev ju friad och uppenbart är det då ok att bildbehandla på det sättet.
Jag ifrågasätter givetvis inte Paul Hansen, men som sagt jag tycker att det skett en ganska kraftig glidning på senare år mot en bildstil som tidigare mest sysselsatte konstfotografer, med naturfotografer som stark uppstickare och folk i allmänhet som vill vara lite kreativa framför datorn.
Det jag kan tycka är lite underligt är att det är ok att skruva till färger och kontraster nästan hur långt som helst samtidigt som det är tabu att plocka bort en missprydande finne? Detta med att skruva till sina bilder och retuschera är inga nyheter, det har förekommit lika länge som fotografin funnits. Och det är inte heller något som jag eller andra avhåller oss ifrån, en bild måste för det mesta efterbehandlas för att vara presentabel. Gör man det inte själv så görs det i kameran, bara att välja. Likadant är det när man plåtar med film, just filmvalet har en ganska avgörande betydelse för slutresultatet till exempel.
Men när vi tittar på och bedömer bilder borde vi kanske ställa oss frågan: Vad är det jag tittar på och bedömer? Är det bilden som en avbildning av ”ett stycke verklighet” jag fastnar för, eller är det den tvistade efterbehandlingen som i första hand fångar min uppmärksamhet? Personligen tycker jag att en överdriven efterbehandling ofta förstör en bra bild, men ibland lyfter en dålig om än väldigt temporärt. När väl den första upphetsningen lagt sig brukar dessa bilder falla tillbaks i den soptunna där de hör hemma.
Diskussionen jag vill ha igång är egentligen denna: Har vi blivit så tillvänjda med fixade bilder att det måste se ut som renässansmåleri för att bryta igenom våra mentala filter? Vidare: Vad är ok att göra med bilder där man hävdar att de är dokumentära?
Nu kommer givetvis en del mena att till exempel svartvitt automatiskt diskvalificeras eftersom mediet i sig är en abstraktion och andra kommer kanske att börja tjata om silver efex och konstgjorda korn. Jag kör själv både svartvitt och silver efex så låt oss åtminstone slippa debatten om konvertering. Däremot svartvitt vs färg kan vara intressant för frågan.
Här kommer några exempel för att åskådliggöra mina funderingar:
Den första är rakt ut från Lightroom, den andra är en smula retuscherad alltså manipulerad, den tredje är kraftigt tillskruvad (utan att vara manipulerad?) och den sista är som alla ser svartvit konverterad med silver efex preset tri-x lite neddragen kontrast och ljushet.
På din fråga:Vad är ok att göra med bilder där man hävdar att de är dokumentära?
så skulle jag säga, i nyhetssammanhang ingenting, ända syftet är där att visa hur det var,är.
i en dokumentär berättelse så styr ju fotografen sina bilder så det passar in i dokumentären, det kan ju vara så redan i fotoögonblicket man väljer lång slutartid för få oskärpa exempelvis.
man gör sina bilder mörka dova i en berättelse som visar något tråkigt eller tvärt om i glada berättelser..
"Vilket skärpedjup har verkligheten" är rubriken på ett kommande seminarium. Rubriken är fyndig och sätter fingret på att det är omöjligt att uppnå någon fullständig sanning med bilder. Men eftersom kameran både används för att registrera verkligheten tämligen verklighetsnära och för att skapa subjektiva bild, så blir det förvirrande.
Jag undrar om det inte är en vanesak. Vi är vana att texter kan vara helt skapade i fantasin, och kan vara en verklighetsnära beskrivning. Vi förstår mediets begränsningar och vi avgöra vad som är vad utifrån sammanhanget.
När det gäller foto så är det lätt att vi låser oss vid kameran som sanningssägare och glömmer att det mer beror på fotografen om bilden är verklighetsnära eller inte. Det finns inga helt sanna bilder, men det finns bilder som ger en mer verklighetsnära beskrivning av verkligheten än andra eftersom fotografen ansträngt sig.
Det blir ännu mer komplicerat av att man kan uttrycka sig på olika sätt med en kamera. Man måste skilja på registrering och berättande. Pieter ten Hoopen är ett exempel på en fotograf som försöker fånga känslan på en plats genom sin egen stil - ett subjektivt berättande. Detta är inget konstigt inom måleriet, men väcker diskussion inom fotografin. Han beskriver ju inte verkligheten som den ser ut utan som han upplever den. Många har dock uppskattar när Terje Hellesø med flera började med detta i slutet av 80-talet.
Kort sagt så finns det inga enkla förhållningsregler. Hur mycket man kan behandla en bild beror på ens syfte med bilden. Vill man framhäva en personlighet i ett porträtt eller ska man visa på ett körkort hur en människa ser ut?
Inom pressfotografin säger man "ta inte bort eller lägg till". Men det är en för enkel begränsning. Det är vad man kan sätta för enkel teknisk begränsning. Om man bildbehandlar för mycket så blir som att överdriva sina formuleringar i en text.
-affe
Med den utgångspunkten (insikten), tycker jag inte att det är så farligt om man tar bort en liten pryl som av misstag har hamnat inom ramen, och som stör representativiteten av de saker som man har valt att lägga dit.
Nu lever vi ju i en tid när den fotografiska tekniken förändras, vilket också medför att möjligheterna att göra bilder som till exempel klarar av stora kontraster har blivit mycket större. Att det då blir bilder som inte stämmer överens med vissa bildbetraktares förväntningar är kanske inte så konstigt.
Men en intressant diskussion är när på en glidande skala ett fotografi övergår till att vara något annat? Jag tror att de flesta är överens om att mitt egna överdrivna exempel i inlägget passerat gränsen för en dokumentär bild? Men frågan är vart den gränsen går, och om det är olika gränser för olika bilder? Hur som helst tycker jag att det är viktiga frågor att fundera över även om man inte har några svar. :)
-affe
Jag hajar till vid varje s k dokumentär på tv där man lägger till en massa dramatisk musik exempelvis. Eller lika dramatiska röster som läser upp dramatiska repliker. Har du lagt märke till dem? Det senaste jag kommer ihåg var "Svenska till varje pris" när eleverna skrev prov. Om man vet hur ett sfi-prov egentligen går till och vad det innebär är det bara skrattretande.
För mig är den sortens filmisk dokumentär lite liknande stil som att få en landskapsbild att se ut som avmålad eller som din bild nr. 3. En allmän tendens skulle jag säga. Vet inte om vi har så lite dramatik i våra liv att allt måste kryddas till lite.
-affe