Strövarkort 182. En njutares bekännelser

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och den är inte särskilt svår att hålla med om. För vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig?

Men det finns rätt många som säger emot. Sådana som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen och att vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde.

Visst kan man förhöja njutning genom att säga nej. Låta bli nio gånger så att den den tionde smakar desto mera fågel. Fast motivet är ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta med andra ord.

På sextiotalet föddes många slagord, inte minst under det turbulenta 1968. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan om något som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på ett bättre varande genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides detta, så är det utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - jo, jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Så kom igen! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte mår dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår dom från allt som jag anser vara det goda så är det resandes ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin egen väg.

Fast det verkar ändå som att avståndstagarna helst vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Få support för sin önskan att måla världen i grått i stället för i mustiga pasteller. Antingen det gäller klimat, köttkonsumtion, genusfrågor eller något annat stekhett måste alla vara med på filten. I samförstånd och på deras villkor. Och det är då som jag hoppar av.

Att också jag försjunker i pessimism ibland, vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju inte mer än människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men trots det med en obändig längtan efter liv och njutning.

Så därför, Allt! Nu! Ja, särskilt Nu, när mörkret sänker sig.

Strövarkort 181. Jösses vad man var modig!

Tänkte mig just ut i parken när himlen öppnade sig och det började hinka ner. Så i stället för promenad krafsade jag runt lite bland gamla bilder och hittade den här. Tagen i England sommaren 1979 då hustrun och jag kajkade runt ön i en till husbil ombyggd folkabuss.

Hon var i sjunde månaden med vad som senare skulle bli vår första son. Många ackade och skakade sina kalufser över lättsinnet i att dra runt som hippies så nära en förlossning. Men vi svarade bara kaxigt att det fanns väl förlossningsvård i England också?

Att man var så modig och levande som 29-åring. Aldrig att jag idag skulle tänka tanken att göra vad vi gjorde, ens om det var möjligt. Men jag är glad att vi var sådana då. Bilden och minnena är ett bevis på att jag också har levt ett liv långt innan panschistillvarons ackande och skakande slog till.

Bilden är tagen nånstans i Wales och jag läste en bok om Beckett. Det gör jag inte heller idag, fast det kanske jag borde ompröva?

Strövarkort 180. Jyckarnas bäste vän

Vi satt och pokulerade igår, några gubbar runt ett fikabord. Vad kan man använda sin tid till när man avslutat sitt löneslit? Det var frågan. Och flera förslag kom upp.

Integrationsarbete, sa någon. Absolut! Det är en av dom viktigaste frågor jag kan tänka mig. Att få vara med och lära nya svenskar att prata sitt nya språk; en av dom allra viktigaste uppgifterna.

Man kan också vara aktiv i sin bostadsrättsförening eller i stadsmissionen. Jobba ideellt för andra människors livskvalité. Eller bli nämndeman.

Själv kände jag mig nog lite ytlig, eftersom jag bara kunde komma på hundar. Vem hjälper jyckar som har det svårt?

Jo, det gör Hundstallet så det är nog dit jag ska vända mig. Alla har vi nånting som det glöder lite extra för under västen i hjärtetrakten. Den här historien ur dagens tidningar till exempel, den fick solen att titta fram en stund över Solna i morse.

Så håll ut alla vovvar! Hjälpen är på väg. Jag nalkas Bromma med snabba steg. Här kommer en volontär i vardande.

Strövarkort 179. Fram för tyckfriheten

Allt oftare känner jag mig bara som en trött tyckare. Ett åsikstroll som går gatan ner och tycker en massa om folk jag möter. Att nån ser imbicill ut, att en annan har väldigt kort kjol. Att en medelålders man som kommer rakt emot mig har en ansiktsfärg som siar om att han kommer att vara död inom en månad. Att tre barnvagnar i bredd är två för många.

Jag slår upp tidningen, loggar in på nätet, sätter på radion, stänger av TV:n. Och hela tiden så tycker jag. Har åsikter, fördomar, synpunkter. Måste jag ha det? Kan jag inte få en smula tyckfrihet?

Tiden kräver åsikter och fort som fan ska det gå. Varenda dag är som en Vi-femma i Aftonbladet där jag har att ta ställning till om det är rätt att stoppa Norra länken eller om smådjur ska få rösta i kyrkovalet.

Morfar behövde knappast tycka nånting förrän framåt elva på förmiddan. Då kunde han kanske tycka att matsäcken i bleckburken var god eller också att den inte var det. Sen var det inte mer med det. Han kunde låta bli att att tycka något ända till kvällen då dagsnyheterna från Tidningarnas Telegrambyrå berättade att linjen som förespråkade ett obligatoriskt system för tjänstepension, ATP, hade vunnit folkomröstningen. Det tyckte morfar var bra.

Att man reducerats till en åsiktsmaskin kanske är ett tidens tecken. Samtidigt skulle vi tycka utav helvete i min ungdom också. Fast då helst likadant som alla andra. På det området har det möjligen blivit bättre. Nu får man tycka vad man vill. Till och med fel. Bara man hittar tillräckligt många andra som tycker fel på samma sätt. Då kan man bilda en intressegrupp eller ett nätverk. Starta en remissrunda eller en grupp på Facebook.

För egentligen är det ju konsensus som eftersträvas. Se där, nu skrev jag det i alla fall, ordet som jag 1987 lovade att aldrig sätta på pränt. Fast det är förstås så vedertaget nu att jag nästan glömt synonymen, ett beslut som fattats i samförstånd. Vilket låter som hämtat ur ett partiprogram. Konsensus däremot låter mer som nåt studentikost hyss.

Men samförstånd är något väldigt fint. Det hävdas ibland vara av svenskt ursprung och att det bara är vi av alla folk som inte offentligt pucklar på varann när vi inte är överens. Den som påstår det har aldrig suttit på ett fotbollsderby i Solna. 

Precis som med rökning och mobiler borde åsiktsfria zoner upprättas. Några bord och stolar under en väsande gasolvärmare där man kunde sitta, till och med mitt i vintern med en flisfilt runt axlarna och inte tycka nånting alls. Inte ha en enda åsikt.

Allra längst inne i kroppen väser en varm låga av tillfredsställelse över att få frysa ihjäl utan att behöva tycka ett enda dugg om saken. Det tycker jag om. Så Gud bevare vare den åsiktsfria döden!

Strövarkort 178. Det bedrägliga minnet

Minnen är otrogna lymlar som tumlar runt i vinden, som gör tvärsäkra statements och som målar i grälla färger: Så här var det! försöker dom säga. Tro dom inte!

För så var det inte. Aldrig. Eller nästan. Bara om minnet fotograferats av kan det likna det som skymtar i backspegeln, men inte ens då är det säkert. Likadant med ansikten. Dom är ju bara ansikten. Saknar röst, minspel, doft, närvaro. Saknar den människa som gav det existens. Är bara namnet under bilden på albumets tummade sidor. I samma stund som våra vägar skiljdes inleddes blekningsprocessen för att sen inte sluta förrän allt var bortnött. Allt utom "minnet".

"Minnet" ger legitimitet åt precis vad som helst. Man kan måla det neongrönt, krydda med curry och sen spöka ut det i en Kinaimporterad papegojmask som kallas Monster-Mao. Eller vad som helst.

För minnet är lika sant som skvadern, den påhittade korsningen mellan hare och tjäder. Lika konstruerat och lika illa strukturerat. Jag försöker gå tillbaka till en bestämd månad ett givet år. Omöjligt! En vecka då? Går inte. Men en dag? Näe, det är ogörligt. För i samma stund som något händer, bleknar det bort och glöms. Kvar finns begreppet "minne", poesi skrivet med vatten, krafsat med pekfingret i sanden. Och vågorna tvättar bort och döljer effektivt vartenda brott.

Varför är det då så viktigt att minnas? Kanske för att om vi ska orka framåt så måste vi tänka bakåt. Skapa jämvikt och balans mellan då och sen. Och kalla det för nu.

Judiska museet, Berlin.

Jag hävdar ofta min brist på känsla för nostalgi och det är sant: jag hyser väldigt liten längtan åter. Men det beror förstås på medvetenhet om att det är omöjligt att backa bandet. Och då får självbevarelsedriften styra skutan. Minnet får bli en taskig schlager eller ett foto med blekta Agfafärger från semesterresan till Mallorca 1966.

Undrar hur man skulle reagera ifall någon sedan länge död plötsligt stod framför en. Sa hej, det är jag. Känner du inte igen mig?

Näe, det skulle jag nog inte göra. Jag skulle undra vem den där personen som säger hej till mig liknar. För visst är det något bekant över honom. Jag kan bara inte säga vad. Och sen skulle jag gå vidare och inte tänka mer på saken. Kanske bara snegla lite åt backspegeln och undra.