Att parkera sin kamel

Det är mycket nu. Jobb och jobb. Dessutom har jag en efterhängsam förkylning som suger kraft. Men förutom allt vanligt kneg i vardagen så väntar en utställning på nätet i slutet av april. Och det är bilder till den som jag plockar med just nu. Vad ska med, vad ska bort? Arbetsnamnet är Strolling vilket den uppmärksamme torde tyda som strövande. Strövarkort alltså. Jag återkommer med detaljer när sådana finns.

Om den här bilden av en parkerad kamel ska med vet jag inte. Vad tycker ni?

Siciliansk omertà

Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt. Så säger ett gammalt sicilianskt ordspråk. Jag säger snarare, att den bästa bilden är den som aldrig blir tagen. Den inre, den som man ser men inte har nån apparat  att registrera med. Eller om man har det, så struntar man i det eftersom verkligheten ändå överträffar avbilden.

Jag brukar kalla det för torrfotografering. Att gå runt och iaktta utan att ha nån kamera med sig. Att se och trycka av i tanken, och sen försöka bevara den i minneskortet vi kallar hjärnan.

Fast dom här korten bevarade jag på kort. Minneskort som satt i en kamera. Och dom är tagna på Sicilien. En av dom skönaste platser jag vet. Där skulle jag vilja tillbringa återstoden av mitt liv.

Taormina

Syracusa

Etna

Syracusa

Taormina

Taormina

Palermo

Palermo

Blött i Paris

Allt handlar om känsla. Av att frysa, vara våt, svettas, huttra. Sånt som vi gör rätt ofta och mycket. Men sällan med en kamera i handen.

Kameran är det perfekta redskapet att dokumentera sin omgivning och vardag. Fast när det kommer till det lite mindre trevliga får den ofta ligga oanvänd.

Jag var i Paris i november för två år sen och det regnade mycket och var jävligt kallt. Ofta var jag blöt in på bara skinnet. Hur det kändes har jag försökt återskapa i dom här bilderna.

Hemdragen igen och alldeles uppackad

En vecka går fort. Särskilt när man ingenting gör utom att äta och bada, sola och läsa. Jag vet inte mer om Dominikanska Republiken idag än förra veckan, men skönt har jag haft det. Och det var faktiskt därför jag åkte. Av helt privata skäl, för att delta i en familjeangelägenhet. Inte för att utforska och lära mig, ströva runt och dokumentera. Utan för att bara vara.

Så mina knäpp är av turistkaraktär. Såna som dom blir när man bor i ett reservat förbehållet feta, rika och vita. Fast jag inbillar mig faktiskt att vi samtidigt är med och skapar jobb som annars inte skulle ha funnits genom att bara vara där och strö dollar omkring oss. Och solen är synnerligen välgörande för en man med hud av fläskkorvskulör så här års.