Auschwitz- Men ansiktena finns där ännu.

Människorna må vara utplånade, men deras ansikten finns kvar. På väggarna i Auschwitz baracker hänger de i rader som tysta vittnen. Vi fanns. Vi har funnits, säger de. Se på oss!

Och vi som tysta passerar dem försöker möta deras blickar. Försöker ta in det ointagbara: att de avlivades som boskap av människor som tog sig rätten att göra det. Bara för att de kunde, för att de tyckte det var riktigt.

Möt dessa människors blickar, försök att hålla kvar dom och bevara dom. Ingen av dom överlevde. Alla dog de i Auschwitz tillsammans med miljontals andra.

Auschwitz. Idag är det 70 år sedan befrielsen

Genom frånvaron av människor är döden närvarande överallt i Auschwitz. Men de tomma rummen, de stora ödsliga markytorna, ruinerna och skorstenarna berättar om dem som en gång fanns här. Det enda de lämnade kvar är personliga ägodelar, hår och aska.

I förra veckan besökte jag Auschwitz I och II, Birkenau. En önskan jag haft i decennier. Det var en sorts pilgrimsresa, en enkel hyllning med blottat huvud inför de miljontals människor som brutalt mördades och dukade under här under mänsklighetens svartaste tid.

Snart är alla överlevare borta. Då är det vår sak att föra deras berättelser vidare.

Klicka på bilderna så blir de större.

Skor från offren.

Lägerporten med den cyniska texten Arbete ska göra dig fri.

Den första gaskammaren i bårhuset i Auschwitz I.

Krematoriet i Auschwitz I.

Sju ton människohår hittades vid befrielsen av lägret den 27 januari 1945.

Fångar tog ibland sina liv genom att kasta sig mot elstängslet.

Zyklon B, kiselgur indränkt i cyanid, hälldes genom särskilda öppningar in i gaskamrarna.

Birkenau började byggas 1941. Det var det största av alla läger och hade fyra gaskammare med krematorier.

Vakttorn i Birkenau bredvid rampen där fångarna selekterades då de kommit fram till lägret.

Strövarkort 185. Gratis prostataundersökning

Då och då ramlar det in ett kuvert i brevlådan där man vill mig något. Önskar fråga mig saker, vad jag tycker om ditten och datten eller få mig att ställa upp på hälsoundersökningar av olika slag. Förr brukade man få en trisslott som tack för besväret. Nu erbjuds jag en gratis undersökning av prostatan.

Och då slår det mig: Det är så här det ser ut nu. Livet. Verkligheten. Merparten är redan över och det som är kvar ligger utstakat som en snitslad tipspromenad på Stadsberget en söndagsförmiddag på åttiotalet i Strängnäs. Ristat i sten, förutsatt och förutsägbart som en svensktoppslista.

Bara några månader kvar till 65. SEXTIOFEM! Smaka på det, ni! Folkpension. Fattigtillvaro. Visst, rabatt på bussen och på bio men inte så mycket mer. Är det nån som vill byta? Nån frivillig som vill ha mig då?

Vart tog livet vägen? Dom brukar säga så, dom gamla. Jag är medveten om att jag är gammal på utsidan, inuti däremot känner jag mig precis lika ung som förr.

Fast det är inte sant. Jag känner mig allt oftare lika gammal på insidan som på utsidan. Upplever mig som grinig och grumpy. Kommer på mig med att sitta och sura över sånt som stör mig. Folks mobilprat och -pill. Gnället. Alla orealistiska krav. Och så inser jag att jag blivit likadan själv. En sur gammal gubbe!

Nä, det där håller inte så jag skyller på vädret och årstiden. Fast det håller ju inte heller. För vi lever alltid, hela tiden, så länge som det varar. Också när det är mörkt, fuktigt och djävligt. Man kan inte bara sortera ut dagar, veckor och månader för att vintern hemsöker oss. Det är som att klippa bort bitar av ett liv som ändå är alldeles för kort och går på tok för snabbt.

Nu ska jag fylla i formuläret så att jag få min prostataundersökning. Gratis.

Strövarkort 184. Idag är det gott att leva

Svårmodet trivs bäst under festliga former. På kalas dånar tystnaden högst. Man kan känna sig sorgsen på julafton och sucka svårt medan andra festar in ett nytt år. Helst vilja vara ensam och dra sig tillbaka i skuggorna som en skadad björn och slicka sina sår.

Det beror väl på avtrycken sådana dagar sätter på ens liv. Som skåror i en gevärskolv markerar de varje fällt byte och blir påminnelser om alltings förgänglighet, som dom religiösa brukar säga. Milstolpar som är alldeles definitiva och som bevaras på gulnande bilder tills de slutligen bleknar bort.

Då är novemberdagerns grådisiga mörker med bilarnas röda baklysen som ljusfyrar kravlösare. Jag kan gå runt i fukt och svartregn och le för mig själv bara för att andra är tungsinta. Kan skratta för att andra gråter, vissla när dom drar efter andan.

En sådan syn är svår att frammana när sommarn klär till brud och maskrosorna, naturens egna små ståuppare, skämtar hämningslöst och hånar melankolin.

Det är ju knappast lönt att dra omkring och försöka släcka det som andra tänt, att dissa skämt som rent objektivt är roliga för att dom lockar många till skratt eller att pinka på jordgubbarna som sommarregnet ändå snart spolar rena igen. Så man får anpassa sig och bida sin tid.

Kanske borde man packat sin ränsel och dragit vidare för länge sen. Men att fly och lägga benen på ryggen är inte förnuftets strategi. Vore det så, skulle ingen stanna på sin post.

Näe, man får allt gilla läget och stå ut. Jag har inga behov av att få mitt namn inristat på nån stentavla eller stå staty på torget. Jag nöjer mig med om någon kommer ihåg att jag fanns för en tid. Kanske nåt snällt jag sa en gång eller ett gillande leende. En dag som den här. När det var gott att leva.

Strövarkort 183. Min feta självbild

Sånt som förfaller bygger man upp. Om man inte river ner. Fast det gäller inte kroppen. Den befinner sig oftast i kontinuerligt förfall och är ett ständigt renoveringsprojekt.

Jag har med tilltagande ålder försonats med tanken att jag aldrig kommer att få den kropp jag helst skulle vilja ha. Att jag aldrig kommer att kunna köpa vilka kläder som helst, aldrig smäcka i mig obegränsat av sån mat jag helst skulle vilja och ändå behålla midjemåttet. Eller att någon aldrig kommer att beskriva mig som att "gärningsmannen var en smal och gänglig typ".

Inte heller kommer kroppen i närheten av den idealbild som de stora konstnärerna skapat. Det enda som Michelangelos David och jag har gemensamt är, att vi tillhör det otäcka könet.

Men nog är det lite märkligt hur lättvindigt man straffar sin kropp? Som om den inte var en del av mig själv. Som om det inte vore jag som far illa av att utsätta den för sånt som den bevisligen inte mår bra av. Kanelbullar, choklad, pepparkakor i juletid och glögg. Är man sockersjuk och ska undvika kolhydrater, så  de stundande helgerna är en svår och sorgesam tid.

Fast det är bara att bita ihop. Inte bita av och absolut inte med nåt i munnen som går att svälja. Men hur gör man det? Våra hjärnor är ju så sjukt programmerade på driftsuppfyllande: att äta och kopulera är det enda det handlar om när allt kommer till kritan!

Den kombinationen råder även fullt ut i naturen. I Elfenbenskusten har forskare upptäckt att schimpanshannar byter till sig sex mot kött. Honorna spelar med och väljer aktivt hannar som är villiga att dela med sig av sina nedlagda byten. Hannarna ger också kött till honor som för tillfället inte är brunstiga. Dom räknar uppenbarligen med att det ska betala sig nån gång i framtiden.

Aporna är strateger för kött, som är en viktig proteinkälla, får honorna att vilja para sig med de bästa jägarna. Dom som står lägre i rang men är hyggliga och tillgivna och försvarar honorna blir däremot ratade när det ska till. Otack är världens lön.

Om vi nu är så styrda av drifter och behov så är det väl lika bra att ge upp försöken att bli en bättre människa med vackrare kropp? Det är ju ändå ingen idé att anstränga sig om det är genetiska faktorer som styr.

Det är det som jag brukar trösta mig med när min svaga karaktär går upp i en tunn, blå rök. Och då spelar höga blodvärden, värk i bröstet, svettig panna och en tilltagande ekvatorlinje runt midjan rätt liten roll. För det är kanske ändå inte min kropp som det handlar om när det kommer till kritan utan nån annans?