Att slå ner en spik

Den stora frågan som ständigt ställs och svåreligen låter sig besvaras dyker åter upp: Vad är en bra bild? Mitt enkla svar är: berättelsen.

En bra bild måste innehålla en berättelse. Tydlig och yvig eller tillbakadragen och fjär. Den här bilden innehåller en berättelse.

När jag var i Japan fick jag höra ordstävet, "en spik som sticker upp slår man ner". Det betyder i klarspråk att man ska hålla sig på sin plats och inte sticka ut. Med andra ord vara en i mängden. Inte utmärka sig. Veta sin plats. Här i norden brukar vi kalla det Jantelagen.

Men det japanska samhället är ett kollektivsamhälle i än högre grad än vårt. Här har ju all kollektivism stämplats som rester av vårt DDR-förflutna. Till och med att vara med i facket är lite suspekt, även om det bara är i den fåfänga förhoppningen om några extra sekiner i lönekuvertet.

Dom här två japanska töserna plåtade jag i Nara, som var Japans första huvudstad. Jag tycker dom förkroppsligar det där med spiken. Dom är intill förväxling lika varandra. Varandras spegelbilder. Till och med kroppsspråket är uniformt.

Ändå är jag övertygad om att dom nånstans känner sig som individer. Att dom har drömmar som inte låter sig bytas ut helt eneklt. Jag vill åtminstone tro att så är fallet. Det är det som är min berättelse i den här bilden.

Min bästa bild?

Vadå? Den här? Nä, det vore väl synd. Då kunde jag ju släppa kameran i pottan, skicka den i omloppsbana runt jord och måne eller skänka den till exfotografen Håkan Juholt.

Ibland ligger det frestande nära till hands att göra nåt sånt. För jag blir så förbålt trött på allt tjat om alla apparater omkring oss att jag bara vill skrika. Som han på bilden gör. I svåra plågor vridande sig.

Särskilt fotoapparater som äter hyllutrymme och urholkar sedelinnehavet lackar jag ur på. Dom där prylarna som ska göra oss alla till mini-Cartier Bressons.

Nä, använd grunkorna du har i stället och sluta masturbera över dom. De är ju ändå bara hjälpmedel. Som en sån där krok som fixar på en strumporna om ryggen pajat, eller en permobil om benen gjort det. Bilden är i bästa fall en lycklig biprodukt av vad våra ögon såg. Eller trodde sig se.

Om en vecka drar jag till Amsterdam. Kanske tar jag en kamera med mig då. Vi får se.

Stockholm city

Ha’ru nånsin vatt i Stockholm city? undrade Lundell på första plattan. Jodå, i stort sett varenda dag. På gott och ont.

Jag fascineras av alla dessa par som drar fram på stan. Coola män med tjejen vid armen och alla vackra kvinnor med sina en mil långa ben. Bara det att dom verkar inte ha så mycket kontakt med varann. Dom går där som på en catwalk.

Jag har väl fel. Klart dom har kontakt. Eller? Det är bara mina snapshot som frusit ögonblicken där dom stirrar frånvarande in i evigheten. Inte kan man leva så isolerat?

Fast i tider när vi förväntas vara socialt mediala 25 timmar om dygnet, är det ett oproportioneligt stort antal människor som avskärmat bara glider runt och glor ner i sina mobiler. Tar dom alla del av den arabiska våren? Håller sig Ajour? Eller spelar dom alfapet?

Jag vet inte. Jag har dödat mitt facebookkonto för månader sen och vridit nacken av twitter. Jag har överlevt de långa knivarnas natt.  Hittills har det gått fint. Och jag gillar  att kolla in och prata med människor.

Hemma hos Christer Strömholm

På sensommaren 1992, för 19 år sen alltså, flög jag till Skåne för att träffa fotografen Christer Strömholm för det kortlivade magasinet Madames räkning. Jag hade länge velat göra ett jobb på honom eftersom han var - och är - en av mina favoritmänniskor.
Christer tog vänligt emot mig i sitt hus i Höganäs. Vi pratade en hel del och delade ett par flaskor rött under kvällen. Dagen därpå for jag hem och skrev och blev rätt nöjd. Men så fick Madames layoutchef syn på bilderna som skulle illustrera artikeln.
- Vi kan inte ha döda hundar och transvestiter i Madame, slog hon fast. Texten ställdes och har aldrig publicerats. Jag tycker det är synd. Därför kommer den här för mina bloggläsare. Och för en gångs skull var inlägget bildlöst. Tills Mikael Good erbjöd mig att lägga in detta fina porträtt:

Christer Strömholm, Härja, Västergötland. © Mikael Good

Fotografen Christer Strömholm är en samlare. Han samlar på sitt liv. I form av bilder och ord, saker och människor.
Han läser sina negativremsor och kontaktkartor som dagböcker och han återvänder ständigt till dem. Samtidigt som han "skri­ver" nya.
Nyss 74 år fyllda är han fortfarande aktiv med kame­ran och söker bland bil­derna omkring sig. Och får på så vis nya dag­boksremsor att under­söka.
Om människan är summan av sina egenskaper, så är Christer Ström­holm antagligen stor, ja mycket stor. Men precis här nere på jorden, öga mot öga så att säga, är han en kort, satt man med håret snaggat så att det är kortare än det vita skäg­get. Blicken växlar mellan gemyt och livsfara och handslaget är som väntat fast, precis som det anstår en gammal krigare.
Kvinnli­ga vänner har sagt mig, att han är en mycket at­traktiv man och hans olika äktenskap och förhållanden med kvin­nor bekräf­tar väl det.
Men jag hukar mig en smula inför myten, inför de många histo­rier som jag hört. För då vi möts är han ju "bara" en männi­ska - en betydligt äldre människa än jag visserligen, en som levt det liv som jag kanske en gång drömde och fantiserade om - men med ett leende som räcker till för hela an­siktet och som tänder gnistor i hans ögo­n.
Han har kommit tillbaka till Sverige för inte så länge sedan. Från Frankrike och sitt hus på bergstoppen i byn Fox-Amph­oux, i det "fattiga" Provence. Huset han köpte som ruin och som nu är navet i hela hans verksam­het. Här har han med sina egna händer sprängt och huggit sig ner i urberget och byggt sig ett mörkrum.
"Det var skoj att jobba med dynamit", myser han.
I Fox tillbringar han den ena halvan av året, i Höganäs den andra. Och det är där vi träffas, en av de sista riktigt gene­rösa sommardagarna.
Här bor han, i ortens gamla nedlagda flickskola, "för att det bara tar 24 timmar att köra härifrån ner till Frankri­ke".
För han behöver ju Sverige, men också närheten till kontinen­ten. Så därför är Höganäs den perfekta lösningen.
Den gamla skolan har ett annex där hans kopist, Bibi Friman arbetar. Resten av huset är minutiöst inrett. I precis lika per­fekt ordning som rykten berättat.
Christer visar mig runt, med en stolthet som inte är att ta miste på. Han har bara bott i det här huset i ett år, ett annat han hade några kvarter härifrån blev till sist för trångt.
Den gamla skolsalen är nu ateljé och ett staffli skvall­rar om att han tagit upp sitt måleri igen. I ena hörnet av salen sover han, i en bred säng omgiven av böcker. På hyllorna finns staplar av fotokartonger, tydligt påskrivna och på ett stort bord ligger de nyaste bilderna. Dem han tog i somras i Fox, dem som ingen dittills sett men som han ska testa vid en utställ­ning på bio­grafen Röda Kvarn i Helsingborg.
Det är märkliga bilder av den verklighet som bokstavligen ligger framför våra fötter. Där är väggsprickor, skrovliga ytor, vat­tenreflexer, en färgtub nedtrampad i asfalten. Bilder från en yttre verklighet som speglar en inre. Ur stenen grinar Picassos häst från Guerni­can emot mig och Christer skrockar förnöjt.
"Ja, ett odjur kan det väl vara iallafall", medger han.
Han sätter aldrig namn på sina bilder för att inte lura på betraktaren något. Men internt, i samarbetet med kopisten så har alla bilderna namn och Christer ser sina egna figurer och land­skap i dem. "Fisken, de kinesiska bergen, fågeln", kallar han dem.
Vi samtalar länge den här kvällen. Augustinatten där utanför står snart svart och katten Gustav stryker oss runt benen.
Christer sträcker ut sig på sängen och funderar över min fråga om myterna som alltid omgett honom. Om vad som är sant och vad som är dikt.
I biografin som fanns i den första boken, "Till minnet av mig själv" står det:

"CS är född 22 juli 1918 i Stockholm. Gick i skola i bl.a. Eksjö, Lidingö, Boden och Stockholm.
Deltog i de flesta europeiska krig som legosoldat i slutet av 30-talet och början av 40-talet. (Spanien; Finland; Norge, grupp Conny). Dekorerades 1945 på nor­ska ambassaden.
Studerade måleri hos Otte Sköld och Isaac Grünewald - senare vid Konstakademierna i Parsi, Faenza och Flo­rens. Kom via grafiken in på fotografin. Medlem av gruppen FOTO-FORM med bl.a. Otto Steinert.
Därefter bartender i Tanger och kock på M/S Black and White. Senare guide på Riddarhuset i Stockholm och reseledare i Spanien, Italien och Frankrike.
Började fotografera på allvar 1958. Fotografiska resor till bl.a. Los Angeles, Tokyo, Calcutta, Nairo­bi. Har dock största och mest naturliga hemortsrätten i Paris (18:e).
Startade Fotoskolan 1962 tillsammans med Tor-Ivan Od­ulf, där han numera är rektor. (Fotografisk dagskola inom stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms Uni­ver­sitet omfattande 3-årig yrkesutbildning med tyngd­punk­ten lagd på reportage, dokumentärfotografering och filmning.)
F.n. sysselsatt med att sammanställa en bok om Spani­en och Paris (Paris, Poste Restante)."

Det var för 27 år sedan. Det har hänt en del sedan dess. Utställningar, böcker, internationellt genombrott. Foto­skolan är borta men den fostrade under sin drygt tolvåriga verksamhet ett flertal av våra allra bästa fotografer.
Biografin då, 1965, omfattade 20 tryckta rader. I boken "Kons­ten att vara där", Christers praktverk som kom i våras, är den utökad till 25 sidor! Så vad är då sanning och vad är myt?
Han blundar och stryker trött med handen över ansiktet.
"Tja, vem vet. Du förstår, det var så att jag dementerade aldrig någonting då, förr när det skrevs en massa fantastiska saker om mig. Tyckte aldrig det var någon mening. Så mycket har följt med genom åren. Journalister har skrivit av gamla klipp och på så vis har histo­rierna fortsatt att hänga med. Fast en del är ju sant förstås. Biografin i senaste boken är i stort sett kor­rekt."
Han tystnar. Jag funderar länge och undrar om det egentligen spelar någon roll. För vem är man egentligen? Är det inte vad livet går ut på: att undersöka vem man är?

Senare på natten vaknar jag på min madrass bakom en av bokhyl­lorna. Bibi har smugit in i rummet med en hög nygjorda kopior som hon och Christer noga analyserar.
"Lite svartare här men håll tillbaka upptill!" manar Christer och Bibi tassar ut i mörkrummet igen. Själv faller jag ner i dröm­fylld sömn i en värld med Christers bilder som bakgrund. Jag hör hur han bortifrån sitt hörn vänder bladen i en bok. Långt senare märker jag att han släcker lam­pan. Men då krafsar redan gry­ningsljuset mot rutor­na.
Christer Strömholm är en samlare, sa jag. På hans hyllor trängs saker, otroliga saker som må sakna penningvärde men som för honom är oersättliga.
Men han samlar också på ord, på tankar och meningar. I ett kortre­gister, av samma typ som dem man finner på bibliotek, har han tusentals handpräntade kort. Noggrant sorterade efter ämnen som kärleken, konsten, döden, fotografin, erotiken osv.
Kort som är det koncentrerade resultatet av åratals tankar. Varje gång som något kommer för honom, så klottrar han ner det på vilken liten lös lapp som helst. När han så på kvällen tömmer fickorna och läser vad han skrivit ner under dagen, så kan det bli ett nytt kort.
På ett av dem står det: "Bara döda fiskar flyter medströms". Det är ord som jag ser varje dag, på en bropelare mellan Slussens och Gamla stans tunnelbanestationer i Stockholm. Ord som jag tycker känns bra att ha med sig på morgonen då jobbet väntar med okända utmaningar.
En samling av dessa "kort"-tankar kommer vad det lider ut i bokform. För Christer arbetar just nu med sitt "Testamente". Ja, boken heter så och är egentligen flera. Formatet ska bli litet men digert: två böcker med bilder, en med ett samtal om bilder och två med "kort"-tankar­na. Allt­sammans för­packat i en låda.

Jag vaknar först på morgonen. Huset är tyst och jag står och tittar på Christer som sover djupt i sin säng. Men jag känner mig lite skamsen - som stod jag och smög på honom - och går ut på går­den.
Ännu en het dag ligger på lur, det rasslar i det höga gräset på bak­gården och himlens blåa är hur högt som helst.
Jag funderar över Christers ord, "att det känns fint att sitta här på landet, i den svenska idyllen och titta på negati­ven och bilderna från storstäder". Med horor och hallickar, trans­sexuella och avvikare, de som är udda och de som är jämna.
Och just då, så kommer jag på vad det var jag kände när jag igår kväll såg hur Chris­ter arbetade med sina bilder: jag såg ömhet. Jag såg kärlek och ömhet i hans sätt att röra vid och behandla sina bilder.
Jag berättar förstås ingenting om det för honom, för han tycks mig vara en osentimental jäkel.
Men jag tar den med mig, min bild av honom hukad över bordet med sina bilder och hans sätt att röra vid dem.
Och så kommer de då, tankarna från korten, just som planet lyfter mig från Ängelholms flygplats och slänger mig tillbaks till min egen värld igen:

"Ett konstverk är en inre process - även för betrak­ta­ren".
Eller: "All konst är inte konst".
Och: "Man måste ha mycket kaos i sig för att kunna skapa."
Dessutom: "Fantasin är det som dina ögon inte ser".

Det där sista låter ju bra! Så kanske vågar jag låta honom läsa det här i alla fall!

PS. Christer Strömholm dog 2002.

En sylta i New York

Det här är bilder som helt saknar artistisk ambition. De är ögonblickskort. Snapshots. Minnesbilder från ett ställe som jag besökte varje morron under en arbetsvecka i New York i januari 2008.

Det var slumpen som förde mig hit. Restaurangen låg nära mitt hotell. Här åt jag min frukost: bacon och ägg och blaskigt amerikanskt kaffe. Varje morron innan det var dags att bege sig ut på stan och utföra mina uppdrag. Joe Junior's hette stället. Ett av tusentals likadana över hela stan. Det skulle kunnat vara skrivet och skapat av författaren Paul Auster. Så typiskt New York var det.

Som av en slump läser jag just nu Austers senaste, alldeles nyutkomna roman på svenska. Sunset Park, heter den. Och på sidan 184 står det:

Klockan är tio på morgonen, det nya årets första morgon, och han sitter i ett bås på Joe Junior's, baren i hörnet mellan Sixth Avenue och Twelfth Street, platsen där han senast talade med Mike för mer än tvåtusensjuhundra dagar sedan, och han råkar sitta i samma bås som de båda satt i den morgonen, medan han äter sin äggröra och sitt rostade bröd och leker med tanken att förvandla sig till Burkmannen. Joe Junior's är ett litet ställe, en enkel nedgången kvarterssylta med en krökt plastlaminatdisk med kromlister, åtta barstolar, tre bord vid fönstret mot gatan och fyra bås längs väggen åt norr. Maten är som bäst ordinär,standardutbudet av fettdrypande snabbmat med två dussin frukostkombinationer, grillade ost- och skinksmörgåsar, tonfisksallad, hamburgare, varma smörgåsar med kalkon och friterade lökringar. Lökringarna har han aldrig prövat, men legenden säger att en av de gamla stamgästerna, Carlton Rabb, numera avliden, var så förtjust i dem att han fogade en paragraf till sitt testamente där han bestämde att en portion med Joe Junior's friterade lökringar skulle smugglas ner i hans kista innan hans kropp lades till vila. Morris är fullt medveten om Joe Junior's brister som matställe, men till dess fördelar hör den totala frånvaron av musik, möjligheten att tjuvlyssna på stimulerande, ofta dråpliga samtal, kundkretsens breda spektrum ( från hemlösa tiggare till förmögna husägare) och så, viktigast av allt, den roll som stället spelar i hans minne. Joe Junior's var platsen för den rituella lördagsfrukosten .... att sitta på det här stället nu, denna trista lilla krog i hörnet av Sixth Avenue och Twelfth Street, är att återvända till de där otaliga lördagarna för så länge sedan och minnas det paradis som han en gång levt i.

(Översättning: Ulla Roseen).

Tänk, där satt jag. Varenda morgon under en hel vecka. På that very place. Paul Auster skulle ju kunnat komma in när som helst; uppenbarligen kände han väl till stället. Men om han verkligen satt där, så såg jag honom aldrig. Och lökringarna, dom har jag inte heller prövat.