Strövarkort 177. Konsten att vara skiträdd

Jag skulle vilja plåta som Anders Petersen. Eller Strömholm och Don McCullin. Visa upp resultat av ett liv så spännande att varenda nagel är nerbiten till roten.

Men så är det inte. Mitt liv är inte alls särskilt spännande och därför blir mina bilder inte det heller.

Jag umgås inte med transor i Paris, dricker inte med sjömän och horor i Hamburg och hukar inte för kulor runt skallen i Syrien. Jag lever ett mycket lugnt och odramatiskt liv i Solna, går mina dagliga promenader i Hagaparken, skriver, läser böcker och pysslar med bilder. Oftast i ensamhet.

Så vad ska jag fotografera?

Min vardag, hör jag en röst svara. Visst, min vardag. Fast det gör jag ju på Instagram och Facebook. Det är inte fotografi, bara små notiser i kanten. Och jag kan ju inte hålla på och plåta Brunnsviken dagarna i ända.

Så vad är bra och spännande fotografi? Är det egentligen inte bara spännande liv som det handlar om?

När jag tittar på Nan Goldins eller Larry Clarks bilder så är det motiven som fångar min uppmärksamhet. Inte i första hand det fotografiska handlaget. Men jag skulle aldrig velat leva deras liv i knarkarkvartarna bara för några bilders skull. Det är det inte värt.

Eller ta Araki, Koudelka och Ackerman. Solitärer som lever mitt i sina egna spänningsfält och bara råkar ha kameran med sig och för att berätta om liven omkring sig. Eller?

Det handlar om att utsätta sig. Så ungefär brukar i alla fall Anders Petersen uttrycka det, men det är förstås lätt att säga tulipanaros. Med tilltagande ålder och feghet  har det blivit mig allt mer motbjudande att sticka fram skallen i krutröken och jag är sannerligen ingen McCullin.

Fast man kanske kunde ta till sig ett annat av Petersens uttryck:

– Jag är ofta skiträdd! Men jag är inte rädd för att vara rädd. Hela mitt uppdrag går ut på att utsätta sig. Men det gäller att ha känselspröten ute hela tiden.

Är det så man blir en bra fotograf? Genom att lära sig bemästra sin rädsla och känna efter?

Kanske det. Men faktum kvarstår: man behöver ett liv att utsätta sig för. En vardag så pass spännande att den är värd att berätta om. Och det är som sagt lätt att säga tulipanaros.

Strövarkort 176. Livet är mitt

Vad är det som formar en människa? Som gjort mig till den jag är? Jag vill tro att det är mina livsval. Mina egna val. Mina, efter moget övervägande, fattade beslut.

Allt som jag gjorde för att jag ville det eller för att jag inte ville. Som jag avstod av lättja och bekvämlighet för att det kändes fel. Eller att jag en dag i februari gick till den där föreläsningen på universitetet som kom att förändra mitt liv.

Vattnet rann, stötte mot en sten och tog en annan väg. Fast det var jag som bestämde åt vilket håll det skulle rinna.

Fantasi och gott minne har varit goda verktyg för att tillverka den jag ser framför spegeln. Med hjälp av fantasin har jag kunnat föreställa mig konsekvenserna av mina val även i jobbiga och sorgliga sammanhang. Tar man ut det mesta i förväg blir det som bekant aldrig lika jävligt när det sen inträffar. 

Och gott minne har, precis som för hundar och hästar, varit ett vaccin mot upprepning av ödesdigra misstag. Dåliga erfarenheter har därmed blivit goda erfarenheter.

Människan är vad hon själv gör sig till. En plan som förverkligas genom det liv man lever. Och hon är själv alltigenom ansvarig för sin existens, hävdar filosofen Sartre. 

Eftersom det är människan som uppfinner människan finns det varken behov av eller plats för någon högre makt som människan skapar. Livets mening blir då livet självt. Ingen Masterplan finns nedtecknad vilket öppnar för miljarder möjligheter utan att stänga en endaste dörr.

Att jag styr mitt liv genom mina val upphöjer varenda dag till viktig. Också skitdagar då mörkret sliter kraften ur kroppen som rovdjur drar köttet av ett älgben. Insikten får mig att stå ut, till och med när  snön yr som värst över Björnlandet och kylan djupfryser alla relationer så vet jag att bara jag väljer så kommer levandet tillbaka.

Det enda jag behöver är att varje dag fortsätta uppfinna mig själv. Skapa min persona och vända min hudlöshet in mot själva livet. Då går resten som en dans.

Jag gillar att gå in i en riktigt gammal kyrka ibland. I Sverige eller nån annanstans i världen. Tända några ljus, prata en stund med mina döda. Jag tycker den linan känns viktig, som dagisrepet ungarna håller i när de är ute på promenad. En tidsledning.

Generation efter generation har suttit under samma tak, tittat på samma väggmålningar och kisat mot samma sol utanför de blyinfattade fönstren. Och varenda en av dom funderade på något sätt över sin existens. Från fogdar och patroner till slagpåsarna längst ner. Slavarna, trälarna, de kastlösa. Antagligen var deras funderingar rätt lika varandra. Precis som våra är idag.

Strövarkort 175. Tillbaka till garderoben

Mitt liv är bilder. Ord skulle man kanske anta eftersom jag har varit och är skrivare till professionen. Men tvingades jag välja så valde jag bilden alla gånger. Den fotografiska.

Varje gång jag pressar ner avtryckaren fryser jag verklighet, en 125-dels sekund eller vilken hastighet slutaren nu får jobba med. Jag skär ut ett flortunt lager av det som projiceras i min hjärna och i ögonblicket stoppar jag tiden för alltid.

Är det inte fantastiskt? Att kunna bjuda på titthål in i varandras skallar och världar? För det är ju precis det vi gör. Vi upplåter vår allra mest intima och privata domän och framhåller allemansrätten varenda gång vi tar en bild. Och skapar stöd för minnet på samma gång.

Fotografering är en rit. En möjlighet att samla ihop miljarder mosaiker som till slut ska ge den sammafogade bilden av ett liv.

Det första som förhäxade mig var inte kameran som maskin utan magin i att se en bild befruktas och sen få vara med om att förlösa den.

Jag stod i en garderod i farmors lägenhet på Storgatan i Linköping tillsammans med min farbror som var fotograf. Lukten av malmedel blandades med fixdoft och ljuset från en röd glödlampa fick kappor och rockar som hängde bakom oss att bilda kö och kika över våra axlar.

Det var magi. Trolleri. Min farbror tände en lampa någon sekund över en ram med ett papper täckt av ett negativ. Sen la han pappret i en skål och på dess yta började bildens konturer tona fram. En bild av nåt välkänt som han filtrerade genom sin kamera och visade mig för allra första gången.

Det är en missuppfattning att kameran är objektiv. Den HAR ett objektiv men bilden är alltid en spegling av fotografens öga. Vilken skitbild som helst blir därför unik och går aldrig att upprepa. Den har sitt fingeravtryck, är det enda exemplaret.

Så småningom skaffade jag mitt eget mörkrum. Framkallade Tri-X-rullar i dosa och gjorde svarta, grovkorniga kopior i köket på Agfa Brovirapapper. De överlevde länge, ända fram till en översvämning för en del år sen. Att de förstördes då och måste slängas gjorde inte så mycket. Det var inte resultatet av mitt plåtande som intresserade mig, utan vägen dit. Resan var målet. Det var processen, att utföra trolleritricket, som tände mig.

Att bilder hjälpt mig minnas ögonblicken i mitt liv - människorna, resorna, hundarna, platserna, maten, festerna - blev liksom en bonus. Att bläddra de stora fotografernas böcker blev min aftonbön. Cartier-Bresson, Strömholm, Koudelka, Robert Frank. Alla hade de något speciellt att berätta för mig.

Fortfarande kan jag längta efter magin i farmors garderob. Sträcka mig efter den som efter ett årgångsvin uppe på högsta hyllan. Riktigt samma känsla finns tyvärr inte i digital fotografi och bearbetning i datorn. Ett objektivt konstaterande bara, inte nostalgi.

Strövarkort 174. Jag, jag och jag

Hörde ett citat nånstans: Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss, om vi insåg hur sällan dom gör det.

Det är en mening som fastnat. Dels säger den en del om vår självbild, dels är den en svavelosande ed i dagens jagcentrerade självbildkyrka. För vem vill bli påmind om sin litenhet i ett kosmos där allt säger allt cirklar kring egot?

Det är jag, jag och jag. Och sen - kanske - kommer du.

Jag läser ibland om hur någon kvartskändis oroar sig över vad FOLK tänker och pratar om honom/henne. Har en massa åsikter om det mesta, alltifrån hårfärg och midjemått till val av partner och sexuella preferenser.

I've got news for you, baby! Dom bryr sig inte. Inte ett smack Inte ens den där lilla kärnan av folk omkring dig som du förväxlar med FOLKET ägnar dig en tanke. Dom har nämligen alldeles för mycket med att fundera över sin egen hårfärg, sitt midjemått eller val av partner och sexuella preferenser.

Enligt existentiella tankegångar är vi ensamma i universum vi människor. Vi vandrar våra liv i parallella banor som egentligen aldrig korsas på riktigt. Vi föds ensamma och livet är en ensam resa. För att inte tala om döden. Vem följer egentligen med dig när du piper över gränsen?

Men för den som varit sedd sen första nappen trycktes in i munnen, antingen av beundrande föräldrar eller av den egna spegelbilden, kan den insikten vara knäckande. Narkissos vaknar upp, faller i bäcken och drunknar.

Plötsligt är man det osynliga barnet vars konturer upplöses i ett töcken så fort ingen sms:at eller twittrat på några minuter. Och vad tycker egentligen den där människan, innerst inne alltså, om min frisyr eller dom nya skorna?

Visst, jag vet, det är ett i-landsproblem. En petitess. Massajerna funderar nog än så länge lika lite som inuiterna över bilden av sig själva i dom andra stammedlemmarnas ögon. Fast dom kommer nog dit. I takt med globaliseringen är det bara en tidsfråga innan dom famlar innanför höftskynke och annorack efter mobilen som inte hörts av på flera minuter.

Men vad betyder väl artificiell vänskap egentligen? Ett Twitterbudskap i universum? En elektronisk kyss mitt på cybermunnen?

Inte ett skit. Och därför är det viktigt att hålla fast vid dom människor som faktiskt bryr sig. Dom vi känner som våra riktiga och alldeles verkliga vänner av kött och blod. Dom som vi ibland kan vara dödligt trötta på men som aldrig skulle svika. Dom som kan önska en själv dit pepparn växer när man tjatar och gnäller för mycket. Dom man delar sorg och glädje lika med. Dom som aldrig skulle ställa ett enda villkor för ens vänskap. Dom som skulle föda och klä dig om du behövde. Dom som aldrig frågar utan bara finns där.

Det är dom, dom och dom som räknas. Och sen - kanske - kommer jag.

Strövarkort 173. Blandade känslor