Barbro blev årets Astrid

Det är rätt sällan man känner för att ropa äntligen när ett pris av något slag tillkännages. Men när Barbro Lindgren förra veckan fick årets Almapris till minne av Astrid Lindgren kände jag för att hoppa jämfota av glädje.

För ingen skulle väl vara mer förtjänt av det priset än Barbro. Att hon har efternamnet gemensamt med drottningen själv är en händelse som ser mer ut än en tanke.

För en hel del år sen skrev Barbro några böcker om sin hund, bullterriern Rosa, och det är fortfarande den bästa skildringen av den rasen. Jag jobbade dåförtiden för Ica-kuriren och kontaktade Barbro och bad att få en intervju med Rosa med matte som tolk.

Efter att ha tillfrågat fröken själv fick jag komma. Jag satt i soffan i deras lilla lya invid Norrmälarstrand i Stockholm med Rosa i knät. Under hela vårt samtal tuggande hon eftertänksamt på min handled som efteråt ömmade i blått.

När det blev dags för fotografering skar Barbro upp en falukorv för att få med sig Rosa ut. Hon föredrog nämligen sofftillvaron framför promenader, förutom då hon löpte.

Så med korvbitars hjälp lyckades vi gå några hundra meter utmed vattnet. Det var en promenad som jag fortfarande minns med glädje. Och jag känner mig ärad över att få ha gjort både Rosas och hennes mattes bekantskap.

Australien - Down yonder

Det var första gången där nere, i Australien, slutet av åttiotalet tror jag. Jag reste med en grupp som representant för tidningen jag jobbade på som var arrangör av resan. Knappt fyrtio och med en massa pensionärer i bagaget. Det var hisnande.

Inte för att kulturkrockarna mellan oss och australierna är enorma, men att resa med ett gäng panschisar krävde både kondition, kunnande och enorm koncentration.

Nu när jag själv är där vet jag ju att man inte blir annorlunda bara för att man slutar jobba. Utom möjligen att man blir lite mer på hugget, nyfiknare, kräver mer och snabbare svar.

Jag har aldrig fått råplugga så mycket fakta som under den resan. Varenda planta, insekt och pungdjur skulle inte bara ha ett namn utan också en historia, Jag minns mina fantasifulla benämningar av diverse buskar och blader och kan väl nu erkänna att jag skarvade en del.

Så mycket plåtat blev det inte den gången, men några kort tog jag förstås. Det här är några av dom.

Mitt i landet.Kängu och lilla Ru.

Lite svalka i Alice.Världens giftigaste, taipanen.

Den trygge chaffisen.

Good ol' Britain

Ursäkta om jag tjatar, men att skriva om Storbritannien drar fram känslor inom mig. Och en längtan efter att titta igenom gamla bilder. Så det har jag gjort. Och hittat en del. Den äldsta från 1966, tagen med en Kodak Instamatic.

Det var året som England skulle skörda sin hittills största seger på Wembley, den i VM-finalen mot Väst-Tyskland. 4-2 blev det och det var nog sista gången som det forna imperiet hade anledning att jubla inför en sån framgång.

Jag var i landet för första gången på språkresa, men åkte hem helgen före finalen. Ändå hördes jublet ända till Linköping och jag deltog förstås, Englandstok som jag var.

Den enda bild som jag hittat från den resan är den på bobbyn i sin hjälm på gatan utanför Buckingham Palace. Därinne satt samma drottning då som nu, annars har en del ändrats. Dock inte polisens hjälmar.

Dom andra bilderna är lite blandad konfekt. Ingen är dock från detta sekel utan från åttio- och nittiotal. Där ser man vad damm som kan röras upp när man far runt en stund inne i minnenas skattkammare.

Buckingham Palace, London.

Changing of the Guards, Buckingham Palace, London.

Duvdrottning på Trafalagar Square, London.

Fish'n chips, Paignton.

Longleat Safari Park.

Att vara där utan att vara där

Vi lämnar ständigt spår efter oss. Mänsklig närvaro kan inte döljas. Man behöver inte vara indianspejare för att kunna avläsa var andra gått före och vartåt de traskat. Vi gör kort sagt avtryck, om än inte alltid intryck.

Jag tyckte i gårdagens blogg att massturismen i London förändrat stan till det sämre. Och det anser jag att massturismen gör överallt. Jag är less på de stora hopar som föses runt Efesos, inte för att deltagarna är sååå intresserade, utan för att man ska ha varit där och sett det. Det ingår i resandet. Sak samma med pyramiderna, Capitolium, Taj Mahal eller Notre Dame. Man ska pricka av det. Ska ha tagit en bild med telefonen, gärna en selfie.

Men vad gör det med våra underverk? Man behöver knappast vara Einstein för att inse att slitaget blir enormt och att det på sikt inte finns några under kvar. Bara verk. Eller värk?

Fast vem är väl jag att fördöma andra människors rätt till vad jag själv vill se och göra? Livet är globalt och det är väl i stort sett bara nordkoeraner som inte har samma tillgång till jorden som vi andra har.

Så det är nog bara att hacka i sig och passa på och njuta medans det finns nåt att njuta av. Men spåren förskräcker.

London.

Dalhalla.

Punta Cana.

Amsterdam.

Wales.

Maybe it's because I'm a Londoner

Fast det är jag förstås inte. Egentligen. Jag är ju östgöte som bor i Solna. Fast här inne, åt hjärtat till, är jag hemmahörig i London. Ända sen jag var en liten valp har jag dragits till stan.

Anglosismen började tidigt. Jag slukade Enid Blytons Fem-böcker och Chromptons Bill-dito som pilt. Jag tittade på engelska tv-deckare när vi skaffat apparat lagom till Rom-OS 1960. Slå 999 till polisen, Sherlock Holmes, den riktige med pipa och deerstalkermössa. Så kom Arvingarna (The Brothers), som var den första engelska såpa som visades här.

Och popmusiken förstås. Den som jag fortfarande föredrar. Beatles, kungarna! Men också The Who, Kinks, Jimi Hendrix (visst, han var amerikan men gjorde sina första plattor i England), Cream med Clapton och tidiga Stones.

Så fanns konsten på Londons muséer och gallerier, litteraturen och journalistiken, fotografin.

Fortfarande grips jag av en hemkänsla bara av att vandra och lukta på Londons gator, även om stan har förändrats dramatiskt sen jag var där första gången 1966. Massturismen och den vidriga trafiken är svår att uthärda. Samtidigt kan man som kontrast besöka Charles Dickens hem och känna sig så där skönt förflyttad till nåt som varit. Eller låta nackhåren resa sig av sågar och skalpeller på Hunterian Museum at The Royal College of Surgeons.

Påskveckan ska jag vara i London och bo i en hyrd lägenhet invid Regents Park. Då om inte förr ska kameran väckas till liv och vara med igen. Med extra batteri och reservkort i fickan. Och jag kan ta upp mitt livsprojekt, att plåta på Londons gator. För bara där känner jag mig som en äkta gatufotograf.