Ich bin ein Parisare

Ich bin ein Berliner, sa Kennedy. Tur att han inte var i Paris. Jag är en parisare, hade kanske inte varit lika lyckat. För en klassisk parisare består ju av en hamburgare med stekt ägg ovanpå en vit brödskiva.

Paris är inte lika rufft som Berlin utan lite mer insmickrande. Stan har ju sin gamla image av konst och romantik att falla tillbaka på medan Berlins råa betongytor med rostiga armeringsjärn inunder är betydligt mera hårdkokt.

Missförstå mig inte: jag gillar bägge städerna skarpt. Och att fotografera i dom kan vara even Steven. Men levandet skulle nog i längden bli lite sockersött i Paris. Även om nu många konstnärer svultit och dött där under takåsarna.

Här är några bilder från Paris tagna i höstas. Inga mästerverk, men impressioner av en ständig stad. Evig som fan.

L'art pour l'art.

Du, jag och Mona Lisa.

Mona Lisa på stan.

Rökpaus.

I hatten i Montparnasse.

Stol nr F0953 i Tuilerierna.

Är han verkligen rolig?

Berlinerluft. Då och nu.

Berlin, Berlin, Berlin. Älskat av många, hatat av fler. Omöjligt att inte förhålla sig till. En plats ingen kan vara likgiltig inför. Europas navel med direktledning tillbaks till förhistorien.

Jag var 20 när kom dit första gången i min lilla Fiat. Körde den gamla potthålsvägen över Magdeburg till Östberlin och tog in på ett slitet hotell inte långt från muren.

Där mötte jag en man som gått på traden mellan Sassnitz och Sverige men som stigit iland och jobbade som portier. Han hade ju fru och en liten dotter att tänka på.

Han fixade ett hyfsat rum åt mig på villkor att jag tog en öl med honom senare på kvällen. Så efter att ha sett Tolvskillingsoperan på Brechts gamla teater satt jag och samtalade med min nyfunne vän halva natten medan vi sänkte bira efter bira.

Då och då sneglade han upp på porträttet av Walter Ulbricht som satt på väggen vid baren och sa något giftigt. Jag sa väl mest ingenting om politiken. Var ju ung och grön och rätt så skrämd av DDR.

Senare, 1989, kom jag till Berlin på jobb när muren föll och det var mäktigt. Ingenting jag trott kunde hända i min livstid. Men folkets kraft är enorm när man samlas kring en gemensam vilja. Kanske nåt att fundera över för gangstrarna i Kiev?

Dom här bilderna är inte så gamla. Tog dom vid ett weekendbesök i Berlin hösten 2012. En helt annan stad än 1970. Fast ändå sig lik på något vis. Kanske det är nånting med luften?

Fick inte följa med in.

VW Golf-reklam.

Det enkla är det sköna värt.

En frozen yoghurt i gallerian.

Pro-Assad-demonstration på Alexanderplatz.

Anti-Assad-demonstration på Alexanderplatz.

Punkare på Unter den Linden.

De sista naturbilderna - eller det nya livet

Det börjar idag. Igår slutade det gamla. Det som går ut på att varje dag stiga upp samma tid, klä sig, äta och sen gå till jobbet. Nu är det över. Nu är det slut.

Fast slutjobbat är det sannerligen inte. Tvärtom, men nu är arbetsgivaren jag själv. Och jag kan vara attans sträng. Här ska skrivas och här ska fotograferas. Och skannas; några tusen negativ väntar i pärmar på ljuset.

Fast i väntan ligger också en beredning. En tillvänjning som går ut på att vara medveten om att nu är nästa fas av livet inledd. I den ingår att plocka fram kameran och damma av den. Börja använda den igen och tycka att det betyder något.

De här bilderna tog jag för en månad sen på Gotland. Det var stormigt och svinkallt, men eftersom kameror nuförtiden har autoskärpa så fixade det sig ändå, trots att tårarna sprutade ur ögonen.

Om bilderna betyder nåt? Nja, de skulle ju kunna ingå i en gammal annons för Fonus. Men den vägen ska vi inte vandra. Inte än. Så detta var dom sista naturbilderna på den här bloggen på ett bra tag.

Ses!