Strövarkort 159. Fotografia di strada

Bilder från gatan. Det är vad den betyder, rubriken. Men la strada för också tankarna till en av alla tiders bästa filmer, Landsvägen på svenska, av Federico Fellini. Den kom redan 1954 men står sig än idag som ett svårslagbart mästerverk. Inte minst genom Fellinis hustru Giulietta Masina som spelar huvudrollen tillsammans med Anthony Quinn.

Vi lever i de bästa av dagar och världar eftersom vi ständigt har tillgång till precis allting. Men tar vi tillvara på det och använder det? Går jag till mig själv blir svaret ett generat nej. Jag har inte sett om La Strada till exempel sedan sjuttiotalets Felliniserie på Cinematekets Filmklubb, trots att den finns tillgänglig bara några knapptryck bort.

Och detsamma gäller det mesta. Inte beror det på ointresse. Snarare på en hetsande otålighet och en oro att inte hinna med allting som jag vill se och göra.

Ibland undrar jag om inte fjärrkontrollen och alla kanalval är det sämsta som hänt oss. Vi är ju helt enkelt inte mogna att använda dom. Vi zappar och blippar oss fram genom tillvaron i stället för att sakta sänka oss ner i lugnet som en gammal svartvit filmklassiker erbjuder.

Och som fotograf är det extra intressant med just de rullarna. Att få studera mästare som Otello Martelli som plåtade La Strada, eller Sven Nykvist som stod bakom kameran i 24 av Bergmans rullar slår alla fotoskolor med råge.

Så ta det med ro kära medfotografer. Kolla in molnen över Hellesta och lek en stund med ljus och skugga i den enda verklighet som är svartvit. Om än med en massa gråtoner däremellan. Här är dom sista bilderna från Milano för den här gången.

Strövarkort 158. Med den perfekta kameraremmen på Milanos gator

Det kan tyckas tungt och otympligt att traska runt i 30 graders värme med en Canon 6D som verktyg, men med min nya rem, Blackrapid, både skrattade och småsjöng min annars så knarriga rygg. Fick remmen av sonen till födelsedagen och det var verkligen en present som visste var den tog.

Annars har min fototillvaro i mångt och mycket handlat om jakten på den perfekta kameraväskan. Nu har jag äntligen lärt mig att den inte finns. Det finns bara hyfsat snygga kameraväskor för olika bruk och tillfällen.

Men Rapidremmen är perfekt och funkar alltid. Att gå med dryga kilot på axeln och ständigt behöva kompensera snedvikten gör hela ryggraden sned. Men om alltsammans hänger i balans med kameran på sidan, tyngs det inte ner där fram - mer än vad redan kaggen gör. Och då inträffar miraklet att man kan ägna sig åt att tänka och se bild i stället för att oja sig och ropa på naprapaten.

Dessutom är remmens axelkudde en miniförvaring med små praktiska fack för extra batteri och kort. Så vad kan man mer begära? Skulle vara nån annan som bär då. Men då kan man väl lika väl stanna hemma? Här är några fler bilder från helgens smärtfria tripp till Milano.

Strövarkort 157. Skamgrepp i Milano

Håller man bara ögonen öppna kan man få se en hel del. Var i Milano i helgen, höll ögonen öppna och såg en hel del. För tittar man så ser man, och vad jag såg på gatorna var gott.

Har varit i Milano en gång tidigare och sett formel 1 på Monza, men då var jag knappt i stan. Det har jag gottgjort nu. Milano är en av de mest spännande, sofistikerade, pulserande storstäder jag besökt. Att gå runt och plåta var en fröjd. Att det sen fanns god mat och goda viner gör ingenting sämre.

Strövarkort 156. Funderar på det här med FI

Det stundar ju val. Både i Europa och lite senare här hemma. Det verkar som att FI, Feministiskt initiativ kommer att gå fram. Det tycker jag är bra. I princip. Vi män har ju inte direkt rosat marknaden vad gäller att skapa en fredlig och rättvis jord.

Kalasjnikovviftande snubbar med stora mustascher, skäggiga mullor med kjolar och dogmer eller väloljade kostymnissar med stenansikten skänker inte heller nåt vidare hopp för framtiden. Så ge dom chansen, kvinnorna. Låt dom ta över och avväpna männen.

Men så kommer vi till men-et. Var konsekventa. Skrota relativismen och ställ upp villkorslöst för era systrar i världen och här hemma som lider under hedersförtryck och godtycklig eller aningslös lagstiftning. Varför ska vi acceptera att kvinnor berövas samma mänskliga rättigheter som män tar för självklara?

Givetvis ska alla ha precis lika rättigheter, oavsett kön. Antingen det gäller att köra bil, slippa bära slöja eller bestämma vem man vill leva sitt liv tillsammans med. Det är lika självklart som att kvinna och man ska tjäna lika mycket och ha samma möjligheter till utbildning och karriär.

Den dag som FI blir skittydliga på dessa punkter och inte mumlar om kulturella skillnader, inte bara här utan också i alla andra länder runt jorden, den dagen kanske jag lägger min röst på dom.

Strövarkort 155. Kameran ljuger!

Inte fan berättar kameran sanningen heller! Näe, bilden vi tar är bara en tillrättalagd bit av det vi kallar sanning. En liten unsbit av något som vi valt att hålla fram som det enda sanna vid just det tillfället. För inte 17 är alla alltid så glada som när de fotograferas? Eller gör konstiga miner?

Alla berättelser är subjektiva. Utvalda delar av nåt större som händer. Och det som råkar bli fotograferat är förstås inget undantag. Därför är det lite absurt med pixeljakt och skärpehets. Halva mänskligheten har ju synfel av olika slag och bär glasögon. Varför ska vi då låtsas att livet utspelar sig genom en Zeiss- eller Leitzlins?

I skenet av sådana insikter kan man ju hävda att de saknar betydelse. Att det ändå bara rör sig om några kort, lite minnesbilder av nånting vi vill i ljust minne bevara.

Sant, och just därför bör vi komma ihåg att kameran ljuger. För vi kanske inte alls var så lyckliga på den där semestern. Det var kanske då mamma och pappa bestämde sig för att skiljas? Eller att våran hund blev överkörd och mormor dog i cancer. Ja, ni vet: allt kan ju hända.

Fast inte i vår bildvärld verkar det som. Där råder idyllen och det oföränderliga. Knäppögonblicket har för alltid etsat minnet av hur det var just då, den där majdagen 1964. Men hur var det egentligen med vädret? Sken verkligen solen?