Den stora tomheten

Just som vansinnet kulminerar i Köln (snygg allitteration va?) sitter jag i soffhörnet och söker tröst i den nya Strömholmboken Post scriptum. Jag finner gott om det. Och förutom för mig flera nya bilder har boken dessutom ett osedvanligt bra tryck. Där brister det annars alldeles för ofta numera.

På sidan 349 hittar jag följande tänkvärda ord att ta till sig en dag då Hasselblad sprängt fånighetsvallen på Photokina med sin ädelträklädda Sony-kamera för dryga 40 papp:

"Men om fotografen ska frigöra sig från den nuvarande slentrianen fordras ett starkare personligt engagemang ... de flesta fotografer är nollor och idélösa slavar under sina kameror. Perfekt korn och knivskarp skärpa i ett foto har ingenting med fotografiskt skapande att göra ... (...) Vi vill förhindra det nu rådande mörkrumsraseriet och hejda teknikknuttarna, eftersom tekniken är ett medel och inte ett mål. För att kunna arbeta subjektivt - personligt - fordras förutom en stor portion tekniskt kunnande och vetande - mänsklighet."

Detta skrev Christer Strömholm nån gång på femtiotalet men det skulle kunna vara skrivet idag.

För mig lyser inspirationen mest som en ny lågenergilampa: kallt och känslolöst. Tillvaron känns tom och ointressant och mitt behov av att pilla på kameror, antingen dom är gamla och filmdrivna eller nya och med trähandtag, är klart begränsat. 

Så det är gott att det börjar höstas. För året och i livet.