Gatufotograferingens märkliga magi

Alla bilder tas nånstans. Rätt många på gatorna. Fast ännu fler antagligen på stränder, i soffor, i skogen, på skolor och dagis, eller - varför inte? - i sängen.

Ändå finns inga specialgrupper för soffbilder. Eller dagisknäpp. Fast för sängbilder gör det förstås det.

För gatubilder finns inte bara särskilda grupper. Genren har till och med upphöjts till mytiska nivåer där kungar som Cartier-Bresson och Winogrand regerar. Och man måste vara utrustad på ett särskilt sätt för att få delta i gudstjänsterna. Får inte använda zoomar eller beskära och ska helst avbilda i svartvitt på Tri-X när man går på gatan.

Nåja, inget större fel i det i och för sig. Många skarpa kort har fötts ur det ägget. Men varför skapa sig  religioner när det finns så många att riva ner?

Nu är ju gatufoto inte särskilt nytt. Genren har väl funnits sen kameran blev portabel. Men att ta sina kort i en eller annan miljö och utifrån det bedöma deras värde känns lite smunket.

Jag har suttit i morronrock här på annandagens förmiddag och bläddrat igenom mina bildmappar. Och funnit att massor av knäpp är tagna på gatan. Vilket sannolikt beror på att jag är en stadsmänniska som inte finner nåt större nöje i naturen. Därför kan jag ju också kalla mig gatufotograf om jag vill. Men jag föredrar strövare. Ifall jag skulle hamna i nån skog nån dag. Eller i en säng.

Gatupar, Barcelona

Gatpojke, China Town, New York

Gathund, Las Palmas

Gatfågel, Kyoto

Gatsopare och gatflicka, Madrid

Gatflickor, Madrid

Baby Doll-flicka, New York

Lås in kameran i jul!

Verkligheten är inte så dum att uppleva ibland. Utan ett filter mellan ögon och hjärna. Eller hjärta. Ibland tar dock apparatvärlden över och man kunde lika gärna låta bli att andas.

Julen och allt vad den hör till har blivit alltmer som en presskonferens med Hans Holmér tre dagar efter Palmemordet. Det blixtrar som under ett tropiskt oväder och känns nästan lika olustigt. Det där varma mörkret upplyst av en stilla stearinlåga är bortblåst. Allt ska dokumenteras för att sen delas och gillas på diverse sociala medier.

Jag säger: Nej tack! Till sociala medier där andra skriver reglerna. Till uppfläkning av ett liv som faktiskt bara är mitt. Integritet är ett av dom vackraste ord jag vet.  Det får bli julens evangelium.

Här följer ett litet juldrama i bilder. Plåtade under en nyårshelg i Las Palmas för en del år sen.

Så God Jul på er alla. Och som sagt: G(l)öm kameran till helgen!

Cartier-Bressons dansande fötter

Jag har nog sett den fem gånger vid det här laget, filmen om Henri Cartier-Bresson på SVT-Play. Så bra, så nära, så gripande, så sensuell. En gammal man som rätt upp och ner sitter vid ett bord och visar sina bilder för kameran. Och för mig. Ibland med en verbal kommentar, andra gånger enbart med en finurligt spefull glimt. Alltsammans varvat med hyllande kommentarar från andra storheter som Isabelle Huppert, Josef Koudelka och Elliott Erwitt.

Så franskt, så jävla genialt enkelt. Så sevärt. Så passa på och titta alldeles gratis.

Fast en sak får man inte se och det är HCB:s danssteg när han plåtar. I jakten på den  geometriska fullkomlighet och balans som han pratar om i filmen, måste man vara rörlig. Det får man se i början av den här filmen. Kan man dessutom franska får man säkert höra en massa annat matnyttigt också.

Själv föredrar jag soffan denna söndag, bläddrande i den här:

Förutom en massa bilder innehåller den här MoMa-katalogen mängder med information och text. Bland annat får jag veta anledningen till att HCB krävde att hela neget skulle kopieras med svart ram. Det var för att han inte såg sina rullar på månader. De skickades på olika vägar över världen för att så småningom hamna hos någon bildredaktör som inte alltid var särskilt känslig med saxen. Så när Henri blev alltmer känd och respekterad, då Magnum bildats, förbjöd han beskärningar och krävde att hela bilden skulle kopieras.

Katalogen innehåller också sidor med hans kontaktkartor. Synnerligen intressant att studera dem i närbild. Nästan som att snoka i hans byrålådor.

Att han bara använde sin 50:a är en sanning med modifikation. Under sina resor hade han alltid en 35:a och en 135:a och med sig och båda använde han för magasinsjobben. Och han plåtade även i färg.

Henri Cartier-Bresson, The Modern Century, heter den 375 sidor tjocka katalogen som också innehåller kartor och kronologiska förteckningar över alla HCB:s resor runt världen, listor över alla tidningar och magasin han jobbade för samt specifiering av vilka jobb han gjorde för dem. Samt en komplett bibliografi och filmografi. Allt detta utöver en fyllig och detaljerad biografisk text. Mycket matnyttigt för oss nördar alltså.

Luftpuppan och några hårbuskar

Just nu lever jag i en luftpuppa. Ni som läst Haruki Murakamis 1Q84 vet vad jag pratar om. Ni andra bör läsa den på stört.

Tillvaron i en luftpuppa är både utveckling och energiupptagning. Åtminstone för mig. Jag njuter kolossalt av snöfrånvaron men känner ingen inspiration att skapa nåt just nu. Jag vill bara finnas utan att vara något särskilt. Ett glas rött, en bok med hundratals bilder av Daido Moriyama på magen och tentrippla lås för dörren. Det är så jag vill ha det i min luftpuppa.

Fast längtar gör jag ju. Efter sånt som varit och det som skulle kunna bli. Hur ser det ut på resefronten nästa år till exempel?

Jo, Dominikanska Republiken i februari på bröllop. London i påsk. Fuengirola efter midsommar. Det är så det ser ut. Det är vad som väntar. Och sen då? Livet efter 62?

Tja, jag hoppas fortsätta längta. Efter allt som ligger utom räckhåll för mig, efter ett liv på max. Då kanske jag kryper ut ur min luftpuppa och kollar upp på de bägge månarna. Och tar rygg på nån med en rejäl hårbuske på ryggen.