Strövarkort 185. Gratis prostataundersökning

Då och då ramlar det in ett kuvert i brevlådan där man vill mig något. Önskar fråga mig saker, vad jag tycker om ditten och datten eller få mig att ställa upp på hälsoundersökningar av olika slag. Förr brukade man få en trisslott som tack för besväret. Nu erbjuds jag en gratis undersökning av prostatan.

Och då slår det mig: Det är så här det ser ut nu. Livet. Verkligheten. Merparten är redan över och det som är kvar ligger utstakat som en snitslad tipspromenad på Stadsberget en söndagsförmiddag på åttiotalet i Strängnäs. Ristat i sten, förutsatt och förutsägbart som en svensktoppslista.

Bara några månader kvar till 65. SEXTIOFEM! Smaka på det, ni! Folkpension. Fattigtillvaro. Visst, rabatt på bussen och på bio men inte så mycket mer. Är det nån som vill byta? Nån frivillig som vill ha mig då?

Vart tog livet vägen? Dom brukar säga så, dom gamla. Jag är medveten om att jag är gammal på utsidan, inuti däremot känner jag mig precis lika ung som förr.

Fast det är inte sant. Jag känner mig allt oftare lika gammal på insidan som på utsidan. Upplever mig som grinig och grumpy. Kommer på mig med att sitta och sura över sånt som stör mig. Folks mobilprat och -pill. Gnället. Alla orealistiska krav. Och så inser jag att jag blivit likadan själv. En sur gammal gubbe!

Nä, det där håller inte så jag skyller på vädret och årstiden. Fast det håller ju inte heller. För vi lever alltid, hela tiden, så länge som det varar. Också när det är mörkt, fuktigt och djävligt. Man kan inte bara sortera ut dagar, veckor och månader för att vintern hemsöker oss. Det är som att klippa bort bitar av ett liv som ändå är alldeles för kort och går på tok för snabbt.

Nu ska jag fylla i formuläret så att jag få min prostataundersökning. Gratis.