Strövarkort 166. Det stora i det lilla

Det är skönt att bara få vara. Det man är, vill vara eller kanske bli. Och att få koncentrera sig på detaljer i stället för helheter. Kolla in en liten sten när man besöker Grand Canyon. Eller en vattendroppe bredvid Niagarafallen. Den sista solstrålen mot gardinen i stället för hela klotet som sjunker i havet.

För egentligen är det ju så att det är i det lilla man ser det stora. I detaljerna som helheten växer fram. Som att lägga ett tusenbitars pussel och bit för bit se ett mönster växa fram.

Var i England en vecka -Best of Britain - och betraktade en kultur och ett land genom dess pusselbitar. Inte en utsikt, en solnedgång eller ett slott så långt ögat nådde. Dock en och annan pint fast inte på bild.

Blenheim Palace.

Oxford.

Windsor.

Stonehenge.

Blenheim Palace.

Strövarkort 165. Ibland blir folk för mycket.

Inte minst i denna massturismens tidevarv. Att köa för att få en glimt av begivenheterna har blivit standard världen över. Det är snart bara på Mount Everest man kan glo utan att ställa upp sig på led. Fast för att klättra på berget behövs nummerlapp.

Då är det skönt att det finns ödsliga fäbodvallar i Värmlands djupa skogar. Det enda av människor man ser här är spåren efter dom. En gång arbetade de med träet, formade det, även om det var segt och motvilligt. Människan vann tillfälligt, nu håller naturen på att ta tillbaka sitt trä.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Det är gott att tänka på när köerna ringlar långa i Rom, Paris och London. En dag kanske naturen tar tillbaka dom platserna också.