STRÖVARKORT 243. Det stiger rök ur munnen i gryningen mitt ute i ingenting.

GARMEH, IRAN. Det är en tidig morgon mitt ute i ingenting. Solen häver sig morgontrött över horisonten. Från ena änden av byn hörs en tupp som får svar av en annan från den andra. Allting sover ännu.

Jag befinner mig i Dasht-e-kavir, Irans stora centrala öken och har just vaknat i min säng på gästgiveriet i byn Garmeh, ett gammalt hem från 1600-talet som byggts om för gäster som mig.

Det är bitigt i luften när jag kliver ut på innergården och sticker fötterna i skorna. Tupparnas verbala kamp är det enda som hörs. Där uppe är himlen blått obefläckad av jetplanens avföring. Det enda som finns där är minnet av gårdagskvällens stjärnhimmel: miljarder lysande och blinkande små prickar som välvde sig över och stoppade om mig.

Jag öppnar den knarrande porten och stiger ut på gatan. Inte en människa syns till. Jag går uppåt gränderna. Från ett kök hörs porslin och grytor som slamrar; frukosten är på gång. På innegården står de tre kamelerna och tuggar medan en handfull getter pilar mellan benen på dem.

Så hör jag röster. Ett par äldre män sitter på ett trappsteg och samtalar. Röken stiger ur deras munnar i morgonkylan. De hälsar vänligt och poserar gärna framför min kamera, den tidiga timmen till trots.

Inte en vind rörs när jag fortsätter in mellan dadelpalmerna, bara det stilla kluckandet av vatten från källan som är alltings förutsättning här ute.

Dadlarna är huvudsysslan i Garmeh. Någon har berättat att det finns runt 65 olika sorter och det är en av landets största exportvaror. En dadel är alltså inte bara en dadel. Här i Iran serveras de överallt; vart man kommer står där en skål bara att ta för sig av.

I källan som kommer ur berget och ger Garmeh liv lever också små fiskar. De är av den sorten man får betala för på turistorter, för att stoppa ner fötterna hos och få valkar och fnas avgnagt.

Jag sätter mig vid vattenkanten och sticker ner fossingarna. Det är varmare än jag trodde och raskt är de små fisktrutarna där och nappar åt sig av skinnet mellan tårna. Det kittlar och nyps på samma gång.

Solen har stigit en bra bit vid det här laget och jag vandrar tillbaka ner mot byn. En man med ett rep över axlarna är på väg upp mot palmerna för att plocka dadlar. Han slår repet runt stammen och klättrar sedan efter uppåt och plockar varje frukt för sig.

En lurvig hund kommer på gatan och viftar vänligt på den yviga svansen. När jag går in på gården möter jag den unga kvinna som sköter pensionatet. Hon visar att den stora samovaren är het så att jag kan ta mig en kopp te. Och så sitter jag där, ser ut över trädgården och läppjar på den heta drycken. En ny dag i Iran har just börjat.

Par om par. Kärlek på Londons gator.

Jag vet inte om det är våren. Eller är det kanske alltid så, att kärleken är extra tydlig i London? För eftersom livet där är ett ständigt brusande Niagara, blir de små öarna av innerlighet och stillhet extra klart framträdande.

En hand som smyger sig in i en annan hand. En blick som söker sin motpart. Ett leende som tänder inte bara ens känslor utan världens.

Ibland tycker jag att det mesta av det saknas i Stockholm numera, om det någon gång funnits. I denna zombiestad går folk runt med näsorna tryckta ner i sina mobiler. De varken hör eller ser, inte ens sina egna barn när de försöker påkalla uppmärksamhet.

Fast nu är jag nog orättvis. För visst vimlar även London av zombies och visst finns det kärlek också i Stockholm. Det gäller bara att se den. Men då kan man behöva höja blicken över telefonens kalla skärm för ett ögonblick.

Nu tar jag helgledigt. Jag har något mycket viktigare att ägna helgen åt än att blogga: mina barnbarn Stella och Sigge. Och jag lovar, mobilen kommer att ligga i fickan och vara inställd på ljudlöst ända tills måndag morgon.

Dags för Strövarkort

Så var det premiär. Det är idag vi åker. Med Strövarkort. En blogg där jag visar mina bilder. Mest i svartvitt.

Det har sagts förut, tusen gånger tusen gånger, att det är bilden som ska tala. Att det inte är intressant HUR den kommit till, utan ATT. Ändå vill jag inleda med några ord.

Jag gick fotoskolan på sjuttiotalet och minns hur vi pillade på all upptänklig utrustning. Made in Germany eller Japan stod det oftast på den. Vi tryckte av, vi smekte och vi önskade. För vi var rätt osäkra på vad vi egentligen skulle använda detta fantastiska medium - fotografin - till.

Förhoppningsvis mognar man med åren. Tappar prestigebehov och krav på att vara perfekt och ofelbar. Tar livet lite mer från den coola sidan och uppskattar möjligheter i stället för omöjligditon.

Jag började plåta 1969, nitton år gammal. Köpte en Pentax med tre gluggar och tog massor av bilder. Soppade rullarna i garderoben hemma på Bondegatan och kopierade sen i köket. Upptäckte magin och blev fast. Ungefär som när jag fick min första skrivmaskin. Fast det var varken maskinen Halda eller apparaten Pentax jag älskade utan möjligheterna dom gav mig. Insikten att plötsligt vara i stånd att göra precis vad som helst.

Visst, man är naiv i dom där åren, men det är just det som är så underbart. För tids nog kommer all självkritik, den som förtär och kväver. Som påpekar hur uselt allt som man åstadkommer är. Vilka vissna bilder man tar, vilka skruttiga texter man skriver.

Ändå, trots alla förbehåll, valde jag både foto och ord som yrke. Först som fotograf, senare som skrivande. Men plåtandet, allt det där med magin, det dog långsamt sotdöden när jag måste försörja mig på det.

Nu har jag passerat sexti med råge och börjar hitta tillbaka till bilderna. För att jag inte behöver leva på dom kanske, och för att med den digitala tekniken kan jag göra allt det som jag kunde göra förr, fast utan en massa krångel.

Visst, jag kan bli nostalgisk av doften från ett mörkrum. Kan falla i trance framför perfekta kopior på en gallerivägg. Men vad jag egentligen bryr mig om - och faktiskt bara det - är det som finns innanför bildens kanter och ramar. Hur det sen hamnat där, om genom tysk, japansk eller östtysk teknik, det skiter jag blankt i. Om det suttit en zoom, ett tele eller en grodvidvinkel på kameran är helt ointressant. Bara det att bilden når fram räknas.

Jag förmenar ingen att gilla gamla kameror och pilla på dom. Och visst kan det vara spännande för det egna skapandet att begränsa sig ibland, genom att bara plåta med en normal till exempel.

Men det är resultatet som räknas. Det där som ögat landar i. Om på en vägg bakom glas och ram, under plast i en plånbok, häftat på en anslagstavla eller i en påkostad kaffebordsbok. Spelar roll. Idag börjar jag blogga mina Strövarkort. Här är dom första:

New York City, USA

Cinque Terre, Italien

Rom, Italien

London, Storbritannien

Brisbane, Australien

Malmö, Sverige