STRÖVARKORT 243. Det stiger rök ur munnen i gryningen mitt ute i ingenting.

GARMEH, IRAN. Det är en tidig morgon mitt ute i ingenting. Solen häver sig morgontrött över horisonten. Från ena änden av byn hörs en tupp som får svar av en annan från den andra. Allting sover ännu.

Jag befinner mig i Dasht-e-kavir, Irans stora centrala öken och har just vaknat i min säng på gästgiveriet i byn Garmeh, ett gammalt hem från 1600-talet som byggts om för gäster som mig.

Det är bitigt i luften när jag kliver ut på innergården och sticker fötterna i skorna. Tupparnas verbala kamp är det enda som hörs. Där uppe är himlen blått obefläckad av jetplanens avföring. Det enda som finns där är minnet av gårdagskvällens stjärnhimmel: miljarder lysande och blinkande små prickar som välvde sig över och stoppade om mig.

Jag öppnar den knarrande porten och stiger ut på gatan. Inte en människa syns till. Jag går uppåt gränderna. Från ett kök hörs porslin och grytor som slamrar; frukosten är på gång. På innegården står de tre kamelerna och tuggar medan en handfull getter pilar mellan benen på dem.

Så hör jag röster. Ett par äldre män sitter på ett trappsteg och samtalar. Röken stiger ur deras munnar i morgonkylan. De hälsar vänligt och poserar gärna framför min kamera, den tidiga timmen till trots.

Inte en vind rörs när jag fortsätter in mellan dadelpalmerna, bara det stilla kluckandet av vatten från källan som är alltings förutsättning här ute.

Dadlarna är huvudsysslan i Garmeh. Någon har berättat att det finns runt 65 olika sorter och det är en av landets största exportvaror. En dadel är alltså inte bara en dadel. Här i Iran serveras de överallt; vart man kommer står där en skål bara att ta för sig av.

I källan som kommer ur berget och ger Garmeh liv lever också små fiskar. De är av den sorten man får betala för på turistorter, för att stoppa ner fötterna hos och få valkar och fnas avgnagt.

Jag sätter mig vid vattenkanten och sticker ner fossingarna. Det är varmare än jag trodde och raskt är de små fisktrutarna där och nappar åt sig av skinnet mellan tårna. Det kittlar och nyps på samma gång.

Solen har stigit en bra bit vid det här laget och jag vandrar tillbaka ner mot byn. En man med ett rep över axlarna är på väg upp mot palmerna för att plocka dadlar. Han slår repet runt stammen och klättrar sedan efter uppåt och plockar varje frukt för sig.

En lurvig hund kommer på gatan och viftar vänligt på den yviga svansen. När jag går in på gården möter jag den unga kvinna som sköter pensionatet. Hon visar att den stora samovaren är het så att jag kan ta mig en kopp te. Och så sitter jag där, ser ut över trädgården och läppjar på den heta drycken. En ny dag i Iran har just börjat.

Strövarkort 242. Han drog iväg som en oljad blixt uppför berget med bebisen på magen.

Efter en fyra timmar lång bussresa var vi framme vid Alamutborgen. Eller rättare sagt vid foten av berget där ruinerna av den gamla shiitiska borgen ligger. Drygt 2400 meter över havet, och med ett par hundra meters klättring kvar upp till toppen.

Jag flåsade på uppför de ojämnt huggna trappstegen då jag blev ikapphunnen av en liten familj: mamma, pappa, barn. De var från Esfahan och hade bestämt sig för att ta sig upp före lunch, som farmor beredde nedanför berget. 

Vi stannade och pratade en stund och jag tog en bild av trion. Sen vinkade de och la på en rem! Som skållade illrar for de iväg uppför de knaggliga trappstegen. Pappan i flippflopp och med den lille sonen i famnen. Själv fick jag nog halvvägs och satte mig för att pusta ut och beundra utsikten. Jag skymtade några myrstora figurer högst uppe på toppen och antog att det var Esfahanfamiljen.

På vägen ner pratade jag lite med några gubbar som jobbade med att dra upp vatten till rastplatsen där jag vilat.

De höll ett lugnare tempo än pappan med bebisen och med åsnan kände jag stor samhörighet. Att sluta ögonen och dra in den höga luften räckte gott och väl för oss bägge denna undersköna dag.

Strövarkort 241. När en exponering blir till ett möte. Bilder från Iran.

Jag vandrade runt de trånga gränderna bland lerhusen i iranska staden Yazd. Solen höll precis på att försvinna och allting färgades dovt persikogult. Himlen gick mot duvblått och de enda ljud som hördes var motorcyklar och skotrar som for fram i gränderna och hotade vandrare till liv och lem. Motorerna morrar som stora rovdjur och man gör bäst i att hålla sig undan.

Då stod hon där plötsligt, flickan som sålde hemvirkade tofflor, i ett porthål med sina varor framför fötterna. De allra sista, nedtonande ljusstrålarna föll över hennes ansikte. Jag höll frågande upp min kamera och hon nickade. Hennes leende är knappt skönjbart, som hos Mona-Lisa. I den allra första exponeringen fick vi en nästan elektrisk kontakt. Sen bröt rovdjurens morrande magin och ögonblicket var över.