Sommarfluga: Sex i det gröna!

Förlåt, kunde inte låta bli… I förra bloggen skrev jag ju om styltflugor och deras sexliv. Jag konstaterade att själva parningen närde jag inte ens mikroskopiska drömmar om att lyckas få på bild. Det går fort, Ugglas fyra sekunder är ett par evigheter och litet till i sammanhanget. Men det hindrar ju inte att man försöker!

Och ta mig sjutton, i förmiddags var det dags! En liten, troligen ovan hane dök ned på en hona och var antagligen aaaaningen långsammare än normalt. Nu är ju inte Sigmas 150mm-makro något drömobjektiv för actionbilder, lindrigt sagt. Autofokusen är inte direkt blixtsnabb, snarare litet snigelaktig. Och fina kontraster i motivet är det inte tal om och motivet är dessutom väldigt litet. Jag kör med eos7D:s spot-inställning på AF, men det är lätt att hamna fel ändå. Välvilligt svalkande vindkårar hjälper till att vagga kirskålsblommorna och därmed flugorna så att man får försöka träffa rätt när alltihop passerar i sökaren då och då. Men trots alla motigheter, jag fick en parningsbild! OK, den är långt ifrån knivskarp och inte störtskön, ISO 3200, bl 11 och 1/200s är inte optimalt när allt rör sig och fotografen darrar. Men vad då, hur många bilder på styltflugeparning finns det, va? Sett någon? Trodde väl det! ;-)

Nä, jag skojar naturligtvis. Men litet roligt är det att ha kommit en bit på vägen. Med tiden kan det kanske bli en riktigt bra. Jag ska plocka fram stora blixten nästa gång! ;-)

Här är en bild med kamerans inbygda blixt, dock bara med ”uppvaktning”

När jag höll på med styltflugorna upptäckte jag en ännu mindre fluga som kröp omkring i samlingen. Hur den vågade hålla till hos styltflugorna som i litteraturen anges vara rovdjur begriper jag inte. Här ser man storleksskillnaden mellan en styltflugedam och den lilla blomflugan jag fick sin på:

Apropå blomflugor, när jag skulle gå in efter plåtandet höll en flyttblomfluga på att undersöka en vit blåklocka vid entrén. Att dessa små varelser klarar att flyga från södra Europa och hit, det är ju nästan ofattbart!

Vi hörs!

Flugfixerad fritidsfotograf fotograferar flitigt fina flygande flugor i flygande fläng.

Canon Eos 7D hänger på magen med sommarens normalobjektiv monterat: ett Sigma 150mm makro. Jag vandrar runt och letar motiv i vårt närlandskap här i Skånealpernas djupa bokskogar. Solen bara vräker ned, man blir blöt bara av att tänka på intagande av makrofotoställningar. Dessutom viner den skånska blåsten dagarna i ända, det är bara större stenar och klippblock som inte far omkring i sökaren när man riktar kameran mot dem. Inte läge för makrofoto egentligen alltså, men skam den som ger sig!

Det ÄR tröttsamt med blåst när man plåtar makro, så jag kollade in ett hörn där den större växtligheten gav litet lä åt de lägre kompisarna. I en kirskålsblomställning såg jag några mörka streck som kröp omkring, ibland tog de en kort flygtur. Sånt smått blir inte stort ens med makro, men försöka duger tänkte jag. Det var inte förrän jag kommit in, tankat över bilderna och börjat redigera som jag upptäckte vilka charmiga krabater jag fångat på bild. Det var sådana här kryp jag siktat på:

Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för insekt, jag kallade dem slarvigt minimygg i Lightrooms nyckelordslista. Dagen därpå ägnade jag dem inget intresse, men blåsandet bara fortsatte och blev än värre, så ännu en dag senare letade jag upp det lugnare hörnet igen. En minimygga "hovrade", och jag siktade på den. Inne igen med resultatet på skärmen såg jag det här:

Nu var jag fast! De där krabaterna måste jag ju bara följa! Ut igen direkt, och fångade den här gynnaren med fräsiga solglasögon. Bilden nedan är beskuren liksom de följande, minimyggen är inte stora! Förresten, minimygg är det ju inte, jag kollade upp i litteraturen och kom fram till att det är styltflugor.

Man anar varför de fått det namnet när man kollar in benen på dem. Det syns litet på sittande fluga:

Men framför allt lägger man märke till det på flygande hanfluga:

Den där bilden med flygande fluga blev jag litet mallig över, och tänkte att jag skulle prova med blixt för att få bättre ljus och kortare exponering. Det gick, men jag tycker att flugorna tappar litet av sitt sagoväsensutseende när blixten lyser upp dem.

Så jag plockade av blixten igen, siktade noga och bad snällt. När jag fick den här blev jag RIKTIGT mallig!

De är små, skrev jag. De flesta har väl sett kirskålsblomster, men antagligen inte lagt detaljerna på minnet kan man tänka. Jag gjorde ett enkelt försök att visa storleken genom att hålla upp en tumstock och trycka av. Inget mästerverk precis, men litet hum kan man nog få:

Makrofoto är så bildande (!), man lär sig hela tiden! För någon vecka sedan hade jag ingen aning om att styltflugor finns, nu vet jag till och med en hel del om deras sexliv! Honorna samlas i kirskålsblomman och käkar pollen och även insekter ännu mindre än de själva. Hanarna gör likadant, men då och då hovrar de över församlingen, ser ut en lämplig dam och störtdyker ned på henne. Akten måste gå oerhört snabbt, för i nästa ögonblick far han iväg igen. Jag har inte ens små mikrodrömmar om att lyckas få det på foto…

Ofta syns en droppe på hanens mage när han hovrar över damerna. Jag gissar att det är spermier han utsöndrar. Om det ”är meningen” och ingår i parningen eller om han bara är väldigt på hugget och inte kan hålla sig vet jag inte, jag har inte hittat någonting om detta i litteraturen.

Jag avslutar med en hane som hovrar över sin dam i kvällens sista solstrålar i vår ”myggehörna”:

Vi hörs!

Fällning fäller fotograf.

Jag var skogshuggare i går. I alla fall trädfällare. En insats krävdes för att rädda en rhododendronbuske som fått konkurrens av hassel och en gigantisk lönn. Makan försvann ut på förmiddagen medan jag satt vid datorn. När hon återkom för att hämta ut undertecknad i solskenet, hade hon nedlagt ett icke oansenligt antal hasselplantor. Nu behövdes det hjälp med Stora Lönnen.

Jag granskade den sakkunnigt. Ja, granskade i alla fall. Av måtten att döma krävdes här kraftfull insats med motorsåg. Men det skulle kräva framgrävande av skyddsbyxor, jacka, hjälm och handskar. Med den utrustningen i full sommarvärme blir man som en kokt kräfta både till färg och saltlake innan man ens hunnit dra i startsnöret på sågen, så kravnivån sänktes. Bäst hade varit att skjuta upp det hela till vintern, som erbjuder betydligt behagligare temperaturer för sådana eskapader, men jag insåg att förslaget inte skulle falla i god jord.

Nåja, hustrun var utrustad med både japansk baklängessåg och svensk beskärningssåg, så det var bara att sätta igång. Beskärningssågen och jag jobbade och slet, och se på rackarn, jättelönnen föll. Jag mätte stubben med mitt verktygsmakarskjutmått, 86,8! Ja, millimeter alltså, men liksom ändå. Det kan tyckas petigt med de där komma åtta, men man ska såga igenom dem också!

Makan styckade bytena med sin japanska baklängessåg medan jag pustade ut efter bedriften. Hon blev typ kokt kräfta trots att hon inte körde motorsåg. Hon är nämligen mycket tilldragande för fästingar, och var därför iförd gamla skidthermobyxor och tät jacka. Hon frös inte.

Vi släpade iväg grenverken till eldningshögen, och sedan betraktade vi rhododendronbusken med sitt hål efter lönnens skuggande. Jobbet borde gjorts för länge sedan men vissa hälsoproblem har satt stopp. Men nu kan busken repa sig konstaterade vi och gick in för fika.

Sådana här hjältedåd sätter sina spår i min jäkla nacke, så nu räcker det med en aningen snabb huvudrörelse för att det ska gunga till och illamående köra igång. Statiska jobb ger samma effekt, fotografering till exempel. Men va tusan, kameran får inte becka igen! Så i kvällningen när regnet upphört blev det en sväng med den trots allt.

Amba och jag stötte på den här smultronplantan. En gammal bekant, innan nordatlantiska oscillationen bestämt sig för att djupfrysa Skåne om vintrarna fotograferade jag den här plantan blommande till jul.

Lötanrosen, som har sitt namn efter Kristinas barndomsparadis vid Bispgården i Jämtland, har börjat slå ut.

Sådana här är det ju aldrig någon som plåtar, så jag uppoffrade mig.

Blodnävan är igång. Snart dags för midsommarblomster!

Nu skall jag fortsätta ta det lugnt så att gungeriet och illamåendet ger sig. Det är ju nästan passande att regn och åska är på väg hit!

Vi hörs!

Den enes uppkoppling de andras nedkoppling. Nedrans byråkrater!

Den enes bröd, ni vet.

Jag kollade litet på nätet i förmiddags. Plötsligt försvann uppkopplingen. En titt på telefonens display gav ”Linjen upptagen”. Detta är teleteknikerbyråkratiska och betyder på ren svenska ”Avbrott på linjen och stendöd uppkoppling”. En signal på mobilen till ena grannen resulterade i sån där märklig upptagetton som betyder samma som ovan. Inte bara vi alltså. Dumt nog kollade jag inte med den andra grannen .

Jag totalvägrar att prata med den där helvetesmaskinen som Telia med flera använder sig av. Som väl är finns möjligheten att chatta med supporten på nätet, och här i Skåne-alpernas bokskogsdjungel vet vi att man måste vara beredd på allt, snöstormar, blixtnedslag och någon gång teleavbrott mitt i solskenet, så vi är garderade. Garderingen är ett 4G-abonnemang som används i sådana här sammanhang. Det kunde snabbt konstateras att det var tjall på linjen, och jag fick rekommendationen att be grannarna att felanmäla de också, ju fler felanmälningar desto snabbare service.

Alltså slog jag en signal till andra grannen också, först på deras fasta abonnemang för att kolla om det var samma ton där. Det var det inte, till min stora förvåning svarade grannfrun. ”Har inte ni fel på telefonen?” frågade jag korkat. ”Nä, inte nu längre! Det var en kille här och fixade allt spraket vi haft i månader, han åkte till något kopplingsställe i byn och nu funkar det jättefint!”

Jag började ana sammanhanget. Telekillen fixade ena grannens abonnemang, och samtidigt sumpade han linjen för oss andra i grannskapet. Härligt! Grannfrun hade ett direktnummer till teknikern att använda under arbetets gång, men det hade naturligtvis hunnit stängas. Snabbt till datorn och chatten igen. Historien drogs, numren mättes och sedan besked: beräknas färdigt 4 juni. !!!!

Nähä! Skrev jag. Ring killen och säg åt honom att åka tillbaka till telestationen och fixa våra telefoner! Och den smarta lösningen nappade de på. Eller? Nä, självklart inte. Det måste gå tjänstevägen. Sedan kan vi begära ersättning när det är klart, ”så får vi titta på det”. Jo, tittar gör de kanske. Och skrattar. Misstänker jag.

Så nu sitter jag här och kan inte ladda upp backup till mitt molnställe. Kan och kan, men det skulle snabbt fylla kvoten på 4G-abonnemanget. Får ta kontakt med dem och begära fri påfyllning där. Om nu det hinner genomföras innan felet är avhjälpt. Håhåjaja.

Men sommaren fortsätter i alla fall. Rönn i blomma står och lilla biet jobba får.

Jag hade tänkt fortsätta proven med 100-400L och mellanringarna med de blå jungfrusländorna som modeller, men de vandrande åskhoten på himlen sabbade de övningarna. Åska och regn slapp vi, men solskenet blev mer sporadiskt under eftermiddagen. Nåja, några bilder blev det. Det fanns ingen blå himmel i de små gliporna i det gröna täcket, så jag kunde inte få till det som jag tänkt. Det fick duga med lavarna på ett par ekstammar, gick det också.

Vi hörs!

Hundratals millimeter och en massa ringar.

Sommaren har återkommit här i Skåne-alperna. Härligt! Litet värme kan kanske få igång de stela musklerna igen! Den har i alla fall fått igång en ny generation blå jungfruslända, till min glädje. När Amba och jag hämtade posten såg vi fyra stycken i solgläntorna längs vägen, när vi gick hem igen hade antalet ökat till det dubbla. Härligt, i fjol var de så gott som helt frånvarande. Kan de hoppa över en generation? Får dock inte riktigt ihop den ordningen... ;-)

Vi får posten sent här i bokskogsdjungeln, solen stod redan lågt när vi upptäckte sländorna. Men jag plockade i alla fram kameran, var sugen på att prova mitt längre normalobjektiv (100-400mm L) tillsammans med mellanringsatsen jag köpte för ett tag sedan av en klubbkompis. Jag är inte i form för att släpa med tillbehör så stativet fick stanna hemma. Handhållet och manuell fokus går det också, om än spillet ökar med en darrig kamerahållare. Här är en av sländorna när den väntar på käk i solskenet.

Här är ännu en:

För båda bilderna gäller iso 400, 1/250, f 5,6, 400mm och alla tre mellanringarna från Kenko, 12/20 och 36mm. Båda bilderna beskurna från 5184  till 4241 pixlar på långa sidan.

Det ser ut att vara en användbar kombination när man inte vill släpa med makroobjektivet och tillbehör men ändå ha möjligheter åt makrohållet tillgängligt i fickan. För just sländorna verkar det nästan bra, avståndet blir hyfsat långt så att man inte skrämmer dem. Skall testas mer i morgon.

Som sagt, underbart med sommar på riktigt! China pink står och rodnar i blomlådan och fick nästan inre belysning med solen från rätt håll:

Amba är liksom husse och katten Nicke sommarälskare. Här njuter hon medan husse håller på med den där apparaten han tydligen inte klarar sig utan. De två sista bilderna med korta normalobjektivet, 70-300L.

Vi hörs!