Glöm inte att ta in ölen!

I början på maj hade Fotoklubben –Fjälkinge Fotoklubb närmare bestämt—en kvällsutflykt till Kristianstad. Kvällens fotografiska uppgift var att ta bilder till tre teman: rörelse, Kristianstad och passion. Vi samlades vid stadens stolthet, Vattenrikets Naturum. Naturum är beläget i Helgeå, en gång en viktig del av dåvarande fästningsstaden Christianstads försvarsverk. Vid ån ligger den park som heter Tivoliparken, en härlig plats i staden för själslig rekreation. I parken finns två dammar med fåglar, en hel del sjöfåglar kommer dit. De lever helt fritt, till skillnad från invånarna i fågelvoljären. Jag begav mig till den för att söka efter passion.

För nog är det passion det handlar om, när parakiterna tar hand om varandra i kvällningen när det börjar bli sovdags. Det var inte alldeles lätt att plåta med nät mellan motiv och kamera, dessutom allt mer avtagande ljus. Det här paret fastnade i alla fall.

Och det här paret var rörande omtänksamma mot varandra. Först ansar den ena sin partner,

och sedan byter de så att båda blir kliade och befriade från ohyra så gott det går.

Som avslutning blir det en riktigt kvällspuss! Nog är det äkta kärlek det handlar om!

Det har inte blivit så mycket plåtat i omgivningarna den senaste tiden, kroppsliga skavanker och andra göromål i vägen. Och inte så alldeles underbart väder, temperaturen mer än halverades. Men avtryckarfingret måste ju få sin övning, när irisen slog ut blev det några knäpp.

En spindel var modell i går. Eller om det var tulpanen?

I dag var det en annan tulpan som blev utsatt för klickeriet. China pink heter den, berättade makan.

12 grader hade vi i dag, sådana sänkningar ställer till det för mina usla muskler. Men nu ska det bli bättre, i morgon återkommer värmen och det rejält har meteorologen lovat! Så ni måste lova att inte glömma ta in ölen, så den inte står ute i solgasset för länge!

Vi hörs!

Försommar med högsommar.

Oj! Solskenet har verkligen vräkt ned i dag! 27 grader visade biltermometern när vi var på byn och handlade i förmiddags. Alldeles fantastiskt med full sommar i maj, måtte det bara inte sluta med att detta är den sommar vi får innan monsunregnen startar när skolorna slutar. Så blev det för några år sedan, och det var inte så kul.

Jag beslöt att byta till sommarnormalen på kameran när Amba och jag skulle på tur. Normalobjektivet för mig när sommar råder, det är Canon 70-300 L. Lagom till det mesta man kan råka ut för, men vida vyer är det förstås inte så bra till. Fixar inte bokskogsfondtapeter om man säger, men jag behöver ingen sådan så det gör inte så mycket.

Solsken som står som spön i backen är ju inte drömljus precis för fotografering, men det fick gå ändå. Strax innan vi kom fram till Linnekullavägen blev det en vy (!!) av slätten nedanför. Någon måste fixa grenverken där, ett vidvinkel hade inte varit till någon som helst nytta i gluggarna som finns.

På vägklyftans slänter har liljekonvaljerna börjat komma igång. Inte lätta att få bilder på! Några var ganska utslagna, men de bilderna blev så urusla att ni får nöja er med en av majs ljuva knoppar.

Nere vid E22:an vände vi och började knata hemåt till fika. Blomdoften från träd, buskar och fält var nästan tung, men underbar. Oerhört mycket ljuvligare än muslikdoften i Digitala Rummet.

Linnekullavägen försvinner in genom Hålet i Väggen till vår bokskogsdjungel. Ännu ser man en bit in, men snart sluter sig lövverket och då blir det ett svart hål där man inte ser ett dyft vad som döljer sig när man kommer en solig dag. Vägriktningen är åt söder, så solen bländar större delen av dagen. Försiktighet erfordras när man kommer med bil.

När vi knatat in genom Hålet i Väggen, passerat brevlådorna och stånkat i uppförsbacken en stund ser vi grannens hus. Det ligger ganska fint precis där vi ska lämna Linnekullavägen och svänga in på vår väg. Den har inget namn, så vi kallar den Vår väg. Passar ju bra för tillfället! ;-)

Längre fram på Vår väg finns en bit stengärde, där växer ormbunkar och annat intressant.

Väl hemma på tomten igen tittade vi på jordgubbsblom

och förgätmigej.

Som sagt, inget önskeljus för plåtande precis, men det fick gå ändå.

Det var inte önskeljus i går kväll heller, när vi fick besök. I skymningen kom en råget och letade godis på våran tomt. Det är inte ovanligt, hela vintern har rådjur kommit och käkat fågelfrö under fågelmatningen, men nu under ett par månader har det varit mer tunnsått med besök.

Hon håller på att lägga av vinterpälsen, mycket förståndigt! Och rund om magen är hon, ska det bli tvillingar? Hoppas att hon som vanligt kommer hit och visar upp dem i så fall!

Bilden är tagen med min vinternormal, Canon 100-400L, från ett av mina favoritgömslen, sovrummet.

Vi hörs!

Liket i Digitala Rummet.

Nä, det är inte en deckartitel. Det är mycket värre! Det är på fullt allvar nämligen. Vi har ett lik i Digitala Rummet.

Digitala Rummet är vårt gamla sovrum, innan vi byggde till huset för några år sedan. Det var – och är– tänkt att bli ett rum för datorer, skrivare, bildläsare och andra digitala måste ha –grejor. Men så kom litet sjukdom, konvalescens och liknande förhinder i vägen, och det blev mer en uppsamlingsplats för allt det där som borde slängas men man aldrig vet om det kan behövas.

För några dagar sedan sniffade jag i luften och undrade om Nicke börjat pinka inne. Makans näsa anlitades för hjälp med analysen, och den kom snabbt: ”Det är samma doft som när Nicke släpat in en halvdöd mus sam lade sig och dö under jalusiskåpet härom året!” Analysen ägde sin riktighet, det stod fullständigt klar dagen efter. Odören kom från Digitala rummet. Det fanns inga som helst tvivel, ett lik finns någonstans i röran!

Om nu någon påstår att en liten död mus kan väl inte lukta så mycket, så kan jag tala om att det kan den. Den kan lukta som en hel elefant i det tillstånd gamar och hyenor gillar. Minst! Så arbetet med att leta reda på doftkällan startades. En del av rummet tömdes liksom en av tre garderober, där fanns den sade våra näsor. Efter massor med slit konstaterade vi att det gjorde den inte. Så i går tömde vi ut ännu mer och rensade ritningsskåpet på allt innehåll och alla tio lådorna. När vi drog fram resten för att rensa bort kadavret var det bara att konstatera, där fanns det inte. Vi fick stänga till Digitala Rummet och gå och lägga oss.

I dag har odören minskat märkbart, och tur är det för vi är tvungna att vila ut om de åldriga kropparna skall hålla. Förmodligen har museländet tagit sig in i väggen och avlidit där, lagom springa finns. §§%&###%&§§§! Får bli morgondagens uppgift. Suck…

Och inte får man hjälp av husdjuren att leta heller. Katter är som de är, ni vet ”Hjälpa dig? Tror du jag är nå´n sabla Lassie va?” och lägga sig till rätta någonstans. Nicke valde en gammal matta vi släpat ut från Digitala rummet, den passade tydligen. ”Åh, till mig!” och sedan är den hans.

Amba lägger huvudet på sned och menar att ”men husse, bäst-före-datum har gått ut för länge sedan på den, den är inte god längre. Låt den vara!” Jo, jag måste det, ett tag i alla fall.

Amba och Nicke tycker att det är ett fasligt stökande, man känner inte igen sig. Matte samlade sina orkidéer från Digitala Rummet i två plåthyllor på balkongen. Nicke hittade genast en ledig plats, ”Åh, till mig!” ni vet. Där satt han och funderade ut bus att utsätta Amba för.

Han bestämde sig för varianten ”en tass i ändan”, det brukar reta upp henne.

Men han måtte ha missat, för reaktionen uteblev. Gäsp sade Nicke.

Nåja, egentligen var det bra att det här musliket började osa. Det tvingar oss att få ordning på en hel del grejor. De där som man absolut ska få ordning på. Sedan. Om ett tag. Nu måste vi! Men om vi inte skall köra ihjäl oss måste vi också portionera jobbet. Så i dag lägrade sig lugnet över bygget. Det är full sommar här, och vårt stora bigarråträd är alldeles blommigt. Makan är 1,60 hög, här är en bild där man kan använda henne som måttstock.

Trädet är runt tolv meter högt, kom jag fram till. Och blommigt! Både det och körsbärsträden, prunus över huvud taget, blommar på ett sätt jag knapp sett tidigare. En dålig bild får försöka visa:

 Försommarlugn över Skåne-alperna och Linnekulla. I morgon blir det fika på balkongen. Igen. Jag ska sitta där och kolla in mullvadshögarna, och se gräset växa.

Vi hörs!

Ensamma tillsammans.

Jag är gräsänkling över helgen. Eller rättare sagt, VI är gräsänklingar. Det är inte populärt hos Amba och Nicke när någon av husbondsfolket sviker flocken och ger sig ut på egna äventyr. Särskilt inte matte. Nicke ser på mig med halvslutna ögon från bordet på balkongen och säger att du är nog bra husse, men det ska vara matte också!

Amba håller koll från balkongen hon också och instämmer fullständigt med Nicke.

Och husse dras med besvärliga muskler, nu är det en vad som inte vill fungera. Sitta still går an, men promenader blir det inte tal om. Nåja, djuren måste få komma ut, så ned på gräsmattan kom jag i alla fall. I kanten blommar harsyra, en ordentligt röd modell.

Det blir inga toppenbilder från marknivån när benet inte fungerar utan att protestera vilt och vadmuskeln överbelastar ledningen till hjärnans smärtmottagning, men den vackra färgen på harsyran syns i alla fall.

En bit därifrån blommar vårt bigaråträd för fullt. Ett jätteträd som brukar ge massvis med goda bär, som nötskrikor, koltrastar, ekorrar och andra intressenter sätter i sig med god aptit precis innan de är så mogna att vi själva vill smaka. Nåja, litet brukar vi kunna sno åt oss, och klättra så högt som behövs för att nå de större mängderna är definitivt uteslutet för oss människor här på slänten så det är lika bra att de får komma till nytta i diverse djurmagar. Vackert blommar det i alla fall.

Jag tog de här bilderna när solen stod lågt i dag och började fundera på sängdags bakom Skåne-alperna.

När jag ändå är inne på blommor avslutar jag men en tulpan. En mycket trevlig sort, som fortsätter att blomma utan att slita ut gångjärnen i blombladen nu när vårsolen tar kål på de flesta andra. De har hållit på långt mer än en vecka och är fortfarande lika fina. Sånt blir man glad av!

Vi hörs!

Några kattbilder och en hund.

Vi var ute hela flocken i dag, på gräsmattan. Amba strosade med nosen i backen när Nicke plötsligt tog sats, satte full fart och petade Amba i ändan (hon blir så härligt arg då tycker han), satte rakborste på svansen, studsade på alla fyra framför nosen på henne med den där grimasen som betyder "haha du kan inte ta mig!" och formligen flög upp i en björk.

Ett par meter högre än han tänkt sig, såg han ut som först men sedan försökte han lura i oss att "det var egentligen där uppe, ännu högre, som jag tänkt mig". Men ingen trodde honom, för han såg konfunderad ut när han skulle ned. Plötsligt hade han försatt sig i en något besvärlig situation...

Men skam den som ger sig, särskilt när det finns publik! Det gäller att streta på, bokstavligen!

Men det gick inte riktigt, och plötsligt var han tillbaka i den taskiga sitsen igen, fast värre. Han började se missnöjd ut.

Det fordrades sammanlagt tre stora stretförsök innan han bytt stam, men sedan gick det lättare.

Väl nere påstod han med nonchalanta blickar att "det där var ingenting, sånt gör jag för jämnan". Amba knyckte på nacken och fnös "Katter!"

Sedan gick vi in och fikade på balkongen alla fyra.

Vi hörs!