Äntligen!

Nu är vi där! På den rätta sidan! Vi har passerat den magiska tidpunkten! Från och med nu blir det bara ljusare! Ett tag i alla fall...

Detta är mycket viktigt, utan ljus inga bilder!

En annan viktig sak är de stundande helger som avslutar och inleder våra år, det gamla och det nya. Vissa förberedelser har kunnat anas i de nedre delarna av tomten, i de där skrymslena som man lätt förbiser. Det rörde sig i buskarna när det snöade häromdagen, 100-400-zoomen fick göra tjänst. Det var inte vildsvin, inte hjort eller rådjur. Men det såg juligt ut...

GOD JUL på er!

Vi hörs!

Allting går med elektricitet – och ingenting utan.

”Allting går med elektricitet” sjöng Tage Danielsson. Och ingenting utan, skulle jag vilja tillägga. Vi har lärt oss det nu, först en hård lektion av Simone med flera dagars liv utan ström i ledningarna. Nu någon månad senare kom Sven med en repetition av Simones upplägg, om än något kortare. Ett knappt dygn utan el fick vi. Kan tyckas som en baggis, men den här gången kände jag hur all positiv ork bara rann iväg ut i sanden medan vi fixade med stearinljus, satte batterier i radion och tog fram gasolköket.

Nå´n gång då och då med något decennium emellan kan det kanske upplevas som mysigt, men att en gång i månaden sitta i mörkret och lyssna till vindar som låter likt expresståg i full fart uppe i trädkronorna är ingenting jag längtar efter. Dessutom var utetemperaturen lägre nu, vinden formligen drog värmen ur huset med sina närgångna smekningar av väggarna. Vi har en härlig braskamin, men den värmer inte hela huset.

Nåja, efter ett dygn kom elen alltså tillbaka. Så vi började ställa undan stearinljus, gasolkök och ljusstakar, och tömma hinkarna med reservvatten i dag, när det varit tämligen lugnt ett tag och mässlingen på Eons avbrottskarta började lägga sig. Då fick jag syn på ett smalt nederbördsområde rakt genom Skåne, från norr till söder, på DMI:s radarbilder. En kort stund senare var det här.

Allting måste vara himla känsligt nu efter Sven. Tjugo minuter ungefär varade snöandet, men det räckte för att skrämma bort elektriciteten från ledningarna. Vi satte oss suckande i vardagsrummet och Amba lade sig i stolkorgen, på spaning efter den ström som flytt.

Vi undrade om det var något träd som lagt sig på ledningarna igen –då skulle återkomsten nog dröja- eller om det möjligen kunde vara så att Eon-folket röjt en ledningsgata och råkat slå på strömmen där medan det fortfarande fanns någon kortslutning. I så fall kanske det kunde gå litet fortare.

Vilket det var får vi väl aldrig reda på, men det kvittar. Det viktiga är att efter trekvart fick vi tillbaka strömmen. Och det kändes underbart! Och skönt är det med en bra UPS. Fem gånger den här stormen har den ryckt in och försett datorn med ström medan jag avslutat och stängt pga totalt strömavbrott, en gång för ”electrical noice” under 5 sekunder. Tack kära UPS!

Strax innan strömmen återkom gick Amba och jag på promenad. Vi tittade ut över slätten och det såg kallt ut där också. Inte blev det så mycket snö, undrar hur mycket det hinner komma i morgon av det utlovade innan det övergår i regn. Skånsk vinter…

Vi hörs!

Varde ljus! Varde Rätt ljus!

Det är inte lätt, det här med ljus. I fotovärlden är det ju allsmäktigt, det där ljuset. Utan ljus kan vi stoppa undan våra kameror hur många ISO de än har på skalan, saknas ljus blir det ingen bild. Och när vi har ljus och får våra bilder i kameran, då vill vi förr eller senare titta på dem. Då behövs det också ljus, antingen från bildskärmen vi tittar på eller från ljusarmaturer som belyser de utskrifter vi vill kunna se.

Jag tänkte här hålla mig till den senare biten, att titta på bilderna. Det är förknippat med vissa problem det, upptäcker man efter hand. Bilderna ser inte likadana ut på laptopen som på den stora skärmen vid stationära datorn. Titta på bilder på TV:n ska vi bara inte tala om, allt jobb med bildredigering bara rasar när TV-bilden visas. Utskrifterna som såg så fina ut i går kväll när jag skrev ut hemma i vardagsrummets milda sken ser bedrövliga ut när jag visar dem för kompisarna i dagsljus. Alldeles för mörka och färgerna är en katastrof!

Det är då man börjar söka hjälp av de upplysta (!) och får lära sig att man inte bara måste ha ljus, man måste ha DET RÄTTA ljuset. Skärmen skall kalibreras och profileras, ljuset i rummet där man håller till med sin bildbehandling skall vara RÄTT, inte fint eller vackert. Skärmen ska inte visa ”fina färger”, inte ha häftig kontrast, inte vara ljusstarkast möjligt. Nä, det skall vara RÄTT färger, RÄTT kontrast, RÄTT ljusstyrka. Samma sak när man skall bedöma sina utskrifter, inte lönt att sätta sig i det behagliga, dimmade ljuset i bästa soffhörnan. Det är inte ”bra ljus” eller ”behagligt ljus” eller ”vackert ljus” som gäller, även här skall det vara RÄTT ljus!

Det är när man börjar titta närmare på det där med RÄTT ljus som man förstår att det inte är det samma som LÄTT ljus. Tvärt om, skall man ha RÄTT ljus gäller det att vara upplyst och klar i skallen. Klar i skallen får man försöka ordna till på egen hand, upplysning finns det massvis med här på Fotosidan där flera duktiga och inte minst Stefan Ohlsson frikostigt delar med sig av sitt stora vetande. Man kan lära sig oerhört mycket om neutralgrå omgivning, dagsljuslysrör / lampor, kalibrering, profilering och så vidare här på FS. Kunskaperna finns i forumet, så jag ger mig inte in på något amatörmässigt försök att lära ut någonting.

Det är en annan sak jag funderar på i sammanhanget. Vi som fotograferar, hur mycket bryr vi oss om dessa viktiga saker? Alla vi som lagt och lägger flera tiotusentals kronor på kameror och utrustning, vad gör vi för att kunna presentera resultatet av hobbyn på ett riktigt sätt? Inte minst, hur mycket bryr sig våra fotoklubbar?

Jag gissar att en mycket stor majoritet av alla digitalfotografer inte bryr sig alls, de är nöjda med det som blir. Men vi som är med i fotoklubbar, som diskuterar olika kamerors kvaliteter, är med i fototävlingar, hur mycket bryr vi oss? Alldeles för litet, enligt min mening. När man lagt mycket jobb på att ta en bild, en hel del jobb på att få bästa resultat i bildbehandlingen – eller lagt ett stort jobb på alla inställningar för att få en perfekt bild direkt ur kameran för den delen – hur är det möjligt att vi låter mödan stanna där, inte bryr oss om hur resultatet visas? Ute i klubbarna som anordnar tävlingar för egna medlemmar och gör bilbedömningar åt andra klubbar, vad gör man för att få riktiga bedömningsförhållanden? Är det verkligen just att bara strunta i det?

Jag har sett exempel på väldigt olika visningar, projektorer så ljussvaga att en klart överexponerad och utfrätt bild från ett vinterlandskap sett näst intill välexponerad, möjligen något underexponerad ut, till nya moderna projektorer med ”fantastiska bildegenskaper och otroliga färger” som utan vidare lyst fram makalös detaljrikedom i en flera steg underexponerad bild typ ”svart katt i kolkällare en mörk natt”. Och jag har sett exempel på visningar med noggrant kalibrerade och profilerade skärmar/projektorer, där den kräsne bildmakaren fått sitt arbete korrekt bedömt. Hela skalan finns.

Jag frågar alltså, hur mycket bryr vi oss? Är det vanligt att klubbarna lägger tid och pengar på korrekta bildvisningar? Är det många eller ett fåtal klubbar som likt majoriteten av alla miljoner amatörfotografer nöjer sig med hur det blir? I det senare fallet är det ju inte så respektfullt mot de fotografer man bedömer bilder åt, man vet ju inte ens om det ser ut som fotografen tänkt eller käpprätt åt skogen eller om det är nästan bra. Men i verkligheten kanske det är en bedövande majoritet av klubbarna som verkligen bryr sig?

I klubben som jag är med i tittar vi just nu på det här problemet. Hur långt skall vi driva perfektionismen, hur mycket pengar kan/vill vi lägga på det? Hur gör andra klubbar? Om någon från klubbverksamheten bidrar med kunskaper/åsikter blir jag himla glad!

(Bilderna bara för att det är en fotoblogg. Och litet för att de helst skall ses i "rätt ljus" ;-)  )

Vi hörs!

”Många är långa och svåra att fånga, andra finns inte men syns ändå”

Så skulle man kunna travestera Beppe Wolgers och Olle Adolphsons visa när man spanar efter kryp här i Skåne-alpernas bokskogsdjungel. Jag berättade redan i första bloggen att vi har så många olika sorters kryp här så hälften av dem finns egentligen inte. Vissa av dem inte bara ser ut som barkbitar, de ÄR barkbitar konstaterade jag också. Andra ser ut som snafs.

I går när jag försökte fånga en spindel på bild och blåsten försökte hindra mig så mycket den kunde, fick jag syn på ett snafs på en gullrisblomma när den passerade punkten där spindeln nyss befunnit sig. Man blir ju aningen sjösjuk av allt det där gungandet när man försöker ställa skärpan på motiv som åker upp och ner, fram och tillbaka hela tiden, men jag lyckades hålla koll på det där snafset. Så här såg det ut:

Jag lyckades alltså få en bild på det nästa gång det passerade, och kunde konstatera att snafset i fråga var ett kryp. Ett i högsta grad levande kryp med modern stealthcamo! När den passerade i sökaren ytterligare en gång fick jag en bild på litet närmare håll:

Jag lyckades även få till en bild framifrån på varelsen. Visst liknar den en så´n där contraption som de allra första flygpionjärerna slog ihjäl sig i? Tittar man noga upptäcker man ett litet huvud allra längst fram. Märklig uppenbarelse!

När jag höll på och plåta denna fascinerande skapelse fick jag syn på ännu ett snafs i en annan del av gullrisplantan. Det liknade mest ett torrt blad, men på närmare håll såg jag att det var en skinnbagge av något slag.

Nu började gullrisets gungande i blåsten och därav följande tillkortakommanden i fokuseringens ädla konst tära på tålamodet, men ett par bilder till på baggen blev det:

Jag avslutar med ett idolporträtt på denne tjusige herre:

Vi hörs!

Osäkra sökarbilder.

Jag har ännu inte bytt ”normaloptik” på kameran på allvar. Alltså bytt sommarnormalen 150 makro mot vinternormalen 100-400. Men det börjar nog bli aktuellt nu, Skåne är känt för sitt blåsande och söker man det blir man inte besviken. Det kan man däremot bli om man försöker plåta makro i svischandet… Här är en höstfluga från igår som fastnade på bild när den och gullriset den satt i råkade passera fokalplanet just när jag tryckte av. Nästan, i alla fall.

När jag tittade ut genom fönstret i morse kunde jag konstatera att makro var bara att glömma. I alla fall om jag ville vara någorlunda säker på att använda ett språk som passar sig en söndag. Det fick bli sommar-alternativnormalen 70-300 som hamnade på kameran. Jag tänkte mig några actionbilder på vår lille kisse, Nicke. Amba (hunden) och jag gick ned på gräsmattan, Nicke kom snart efter. Godispåsen åkte fram, de fick var sin liten leversnitt att tugga på. Jag tänkte att det kunde vara bra att värma upp Nickes uppmärksamhet så att jag sedan kunde kalla på honom och få fina bilder när han kom springande mot mig i lagom takt. Efter godisutdelandet gick Amba och jag bort en bit, Nicke satt kvar. Jag satte mig på huk med kameran beredd och lockade ”Nicke! Mer gottis kanske?”

Som gammal brukshundare och samtidigt kattälskare VET jag ju att katter inte är som hundar precis. 100% inkallningssäkerhet existerar bara inte i kattvärlden. Men man kunde väl få ha litet tur? För en gångs skull? Icke sa Nicke. Reaktionen kan sammanfattas ”Va? Ville du nå´t?”

Jag höll kameran i högerhanden, och medan jag höll Nicke i sökaren plockade jag med vänsterhanden fram godispåsen och skramlade med leversnittarna. Det brukar vara ett säkert sätt att fånga hans intresse. Men, men… ”Ah du! Tror du att jag är nå´n slags lydnadsjycke va? Det låter mycket roligare där borta!” mimade han med radarörat.

För att riktigt visa sitt ointresse för husses övningar började han röra sig mot det där outsägligt intressanta i buskaget, och lade sig sedan ned i gräset.

Jag VET att det är en avledningsmanöver, han luras litet innan han sätter full fart mot husse och Amba. Men jag vet aldrig hur länge det ska dröja innan han drar iväg så gräset krullar sig. Han brukar hålla sig tills jag ger upp och sänker kameran. Den här gången hann jag NÄSTAN plåta starten:

Efter ett par lätt suddiga bilder fick jag en riktigt suddig… Men sedan hann autofokusen ifatt med beräkningarna. Samma gjorde inte jag med siktandet, men han hamnade inom bildytan i alla fall.

Det går undan när han kommer, omedelbart efter var det dags för tvärbromsning

Och sedan en stoppsladd nästan uppe i husses knä. Där hade jag inte en chans med siktande eller zoomande.

Nåja, den här fick litet efterjobb och får duga som katt-action i dag:

Förvisso är det osäkert att få skarpa bilder med makro i den skånska blåsten, men att plåta en framrusande katt är inte mycket lättare det. Det är i båda fallen högst osäkert att man får till det man tror att man har i sökaren. Kanske dags att byta motivområde? Visserligen blåste det som attan ute på Lillö vid Kristianstad när Fjälkinge Fotoklubb hade utflykt där, men stadsmotivet höll sig i alla fall stilla…

Vi hörs!