VARFÅGEL!

Solen sken idag när Amba och jag gick upp i hästahagen. Den står ju lågt nu, så trots skärmmössan blev jag bländad när vi kom upp så långt att jag kunde titta ut på kalhygget bredvid genom grenverket. På en uppstickande stängel av något slag satt en fågel. Den var för stor för att vara någon av finkarna och för liten för att vara en nötskrika, i övrigt var det svårt att skymta vad det kunde vara. I nästa glipa kunde jag sikta med kameran och konstatera att det var en varfågel. Två bilder fick jag på lååångt håll, en till nöds användbar. Kommer här.

Kanske skyllde jag felaktigt höken för att ha skrämt blåmesarna till is-stoder häromdagen? Litet märkligt var deras uppträdande, vid hökattacker brukar dom inte sitta kvar flera minuter, dom brukar ge sig i väg fortast möjligt. Kan det ha varit varfågeln som var på besök?

Det händer någon eller några gånger varje år att vi ser den här vid huset. Tyvärr är det mycket sällan jag hinner få tag i kameran vid de tillfällena, och ännu mer sällan får jag fina bilder. Det har inte hänt än...

2012 såg jag en 15 januari vid samma kalhygge, även den på långt håll:

2010 var det en som försökte fånga småfågel vid fågelmatningen, jag fick bilder genom ett fönster som inte uppfyllde ens enkla krav på optisk korrekthet, som den här:

Det skulle vara mycket trevligt att få några riktigt fina bilder på varfågel. Kan det tänkas att jag har tur i år?

Vi hörs!

Förstenade av skräck!

Jag satt vid datorn i går och spanade emellanåt ut genom fönstret. Plötsligt fick jag de här tre i synfältet.

En kort stund senare tittade jag ut igen, och de satt exakt lika dant. Inte direkt vanligt, det brukar faras runt ordentligt i grentrasslet. Jag tittade litet bättre, och upptäckte att det var en hel samling blåmesar inne i djungeln. Allihop satt fullständigt stilla, som fastfrusna. Jag tog en bild av dem, elva fick jag dem till. Ingen vidare bra bild och dessutom har jag satt ”spotlight” på mesarna i LR för att de ska vara lättare att upptäcka:

Det var inte så svårt att räkna ut vem hypnotisören var; sparvhöken måste ha tagit en sväng kring fågelmatningen och skrämt alla matgäster till stenstoder. Detta är blåmesen längst till höger på första bilden, men nästan tre minuter senare.

Och detta är den mittersta mesen från första bilden, ännu något senare.

Efter ytterligare en stund började spänningen lätta, någon började röra sig och plötsligt var de borta. De måste ha suttit blickstilla i närmare fyra, fem minuter innan de vågade sig iväg. Troligen satt höken på taknocken eller i ett träd en liten bit bort, surt svärjande som vanligt.

För det är inte ovanligt att hökarna gör attacker, men faktiskt mycket ovanligt att de lyckas ta någon av matgästerna. När vi satte upp fågelmatningen utnyttjade vi en paradisbuske och ett snår av benved, hagtorn, rådhusvin och kaprifol så gott vi kunde för att ge småfåglarna skydd. Kommer höken norrifrån syns den på håll och larmet går i god tid. Kommer den söderifrån kan den smyga i skydd av huset och dyka ned över taket, men tvingas då hålla ned hastigheten för att inte totalkrascha i busksnärjet. Det är en och annan av dom som suttit en bra stund där för att hämta sig...

Men naturligtvis händer det någon gång varje vinter att en matgäst själv blir middag. Om inte annat kan de råka illa ut på vägen hit. Men ofta är det som sagt inte.

Vi hörs!

Tillbakablick på 2014, maj månad.

Majs ljuva knoppar heter en trevlig TV-serie från 90-talet med bland andra David Jason, kanske mer känd som kommissarie Frost. Men när det gäller väder och mig, då leder ljuvliga maj framför Frost ;-) Samma gäller för vår kisse Nicke. Här är han när han första dagen i maj skådar in i den väntande sommaren.

Han njuter av värmen, och ibland tar leklusten över och han far upp i ett träd.

Det var kallt länge, men i maj kom värmen till Skåne-Alperna på riktigt. Äppelblom slog ut,

och en domherre sjöng vackert på balkongräcket.

Efteråt fick han rätta till sina äppelknyckarbyxor.

Till och med maskrosbollar är vackra i majs härliga väder! ;-)

Hägg är vanlig här, det finns gott om både buskar och riktigt stora, höga träd.

Kastanjen har vi velat hit och dit om länge, ska den vara kvar eller fällas? Vi har bestämt att den får vara kvar, vi vill inte bli av med hjortarna som kommer på kastanjeparty om hösten.

Jag är svag för att gå runt med makroobjektivet på kameran och spana efter insekter. I maj började dom komma i gång, här en välbyggd fluga

Och här en betydligt smäckrare representant för insektsvärlden

Vi hörs!

Tillbakablick på 2014.

Jag hade tänkt blogga här om alla bilder på kryp här i Skåne-Alperna under sommaren, men det kom av sig redan i början på april. Men nu tänkte jag ägna några bloggar åt de månader som ”försvann”, en i taget. Sista bloggen i våras handlade om mars, så här kommer nu april 2014.

Det var en kall vår, och fåglarna fortsatte länge att komma för att få frö här. Som den här steglitsen,

Även våra papegojlika stenknäckar kom regelbundet för att spana in om det bjöds någonting.

Men så kom äntligen våren på riktigt. Så här såg det ut när Amba och jag knatade upp i Hästahagen den 18 april.

Och så här när vi gick hem igen ;-)

Fruktträden kom i blom,

Och en strandskata letade mat på åkern intill Linnekullavägen, strax intill E22.

Vår hund Amba, tollare, är alltid assistent när husse plåtar. Ibland väl intresserad... Vad är det du plåtar husse? Kan man äta det?

Våren invaderade även slätten nedanför. Så här såg det ut 30 april.

Och i kväll sitter vi och väntar på utlovad storm... Suck, jag längtar efter våren!

Visst ja! Höll på att glömma! Inga olyckor med fåglar som flyger in i fönsterrutor i dag heller. CD-skivorna verkar göra nytta.

Vi hörs!

Klarar skivorna skivan?

Jag berättade i går om de olycksfall som orsakats av fönstren i Digitala Rummet, där småfåglar åkt på rejäla smällar när de flugit in i glasrutorna. Så kan det inte fortsätta, och i dag tog makan och jag itu med problemet. Utrustade med snöre, sax, syl, skruvöglor, trappstege och gott hopp begav vi oss ut för att försöka sätta P för fågelkrockar i glasrutorna. På bilden nedan ser man att fåglarna lätt kan få för sig att det bara är att flyga genom huset till skogen på andra sidan.

Efter en hel del slit och inte helt vackra ord om att små öglor och kalla fingrar inte går bra ihop, i alla fall inte om de där öglorna ska skruvas fast i sylhål, hänger nu några CD-skivor som juldekorationer i takskägget.

Vädret har slagit om ordentligt, den bistra kölden har jagats bort av betydligt ljummare luft. Nästan sju plusgrader i dag, en blåmes undrade om kaprifolen kanske skulle veckla ut sina blad på en gång.

Det mildare vädret gjorde att antalet fåglar var något mindre i dag än när vi hade midvintertemperaturer. Men gott om dem var det ändå framåt dagen, och hittills är resultatet av skivupphängningen gott. Ingen har smällt in i någon ruta, det säger i och för sig inte så mycket för det hände inte varje dag förut heller. Men en annan sak är lovande, tidigare var det mycket vanligt att fåglarna flög från buskarna upp till takrännan. Då flög de alltså i riktning mot fönstren men fortsatte upp till taket. I dag har jag inte sett en enda av dem göra så. De sitter gärna i grenarna ett par meter ifrån, men de tar en annan väg till takrännan.

Min kraschade nacke mådde inte bra av allt tittande uppåt och skruvande i samma riktning, även om det bara handlade om några skruvöglor blev resultatet som en lättare bakfylla, utan att jag fått i mig en milliliter starkt. Nåja, det går över och om det sparar fågelnackarna är jag mycket nöjd!

Nu blir det lugn kväll i väntan på att det förb—de smällandet ska bli avklarat. En kopp te blir kvällens starkaste dryck ;-)

Så här på årets sista dag ska jag bespara er en avslutande blåmes. Det blir en rödhake i stället. Den trivs bäst inne i gyttret av kvistar och slingor, och är därför inte helt lätt att få till hyfsade bilder på. I dag gick det i alla fall nästan...

Gott Nytt År på er förresten!

Vi hörs!