Vem var Inga-Britta på Midsommarkransen?
Ska skynda mig publicera några bilder från Midsommarkransen, tagna på vernissagedagen för Fotogenus på Midsommargården någon vecka sedan. Det blev ju lite ”fågelbilder” från stadsdelen ett tag sedan, men det här blir något annat.
Ljuset har nu återkommit, värmen skyndar på vårens explosion och snart vill ingen se sådana här tidiga vårbilder längre. Somliga bloggare från södra delen av landet med sitt försprång har ju redan nu kommit till något slags sommarstadium vilket kan upplevas lite orättvist när man själv befinner sig mitt i landet. Inte kan man ännu stoltsera med bilder från den mest underbara våren. Inte heller med bilder från den mest underbara vårvintern med snö och sol heller som de uppe i norr fortfarande har.
Midsommarkransen - atmosfär från gamla tider
Butiker och nöjen och livets nödtorft....
Inga-Brittas havrebollar - värda en sväng till Midsommarkransen bara de!
Havrebollsfabriken/-butiken har funnits här på Midsommarvägen 13 sedan 1970-talet, minst. Tillverkningen och försäljningen i kartonger ligger här på samma ställe. När vi bodde i stadsdelen var vi inne lite då och då och handlade en låda med mumsiga havrebollar av Inga-Britta själv. Så småningom har stället fått en ny ägare för Inga-Britta levde inte för evigt. Dock har inget i havrebollskonceptet förändrats; varken receptet, kartongerna, skylten utanför eller något annat som hör ett vinnande koncept till. Fortfarande svänger vi in här emellanåt när vi har vägarna förbi. Och så har vi blivit upplysta om att det inte har funnits någon Inga-Britta alls utan två systrar i stället, Inga och Britta! Vilken vilfarelse vi har levat i många år. Vid det här laget undrar vi ju förstås vem av systrarna vi brukade träffa en gång i tiden...
Ni som åker och köper dessa fantastiskt goda havrebollar; det är inget problem att köpa en hel kartong för den lägger man i frysen och man tar fram ett behövligt antal godsaker vid behov. Behov uppstår dock titt som tätt när man vet att havrebollar finns i frysen... Om man vill kan man tina dem en mycket kort stund i mikro.
Några glimtar från Midsommarvägen, min hemgata en kortare period när jag var ung vuxen. I ett av husen har jag bott, en trevlig gammaldags miljö som dock inte var flott på något sätt för detta var ju en arbetarstadsdel en gång i tiden. Läs gärna Kjell Johansson bok Huset vid Flon om intresse finns för att ta del av en välskriven barndomsskildring på Midsommarkransen kring 40- och 50-talen.
Kul att läsa om dina hemmakvarter.
Tommy
Måste passa på att berätta en rolig historia med anknytning till Midsommargården: vi var medlemmar i en filmklubb som visade filmer ca en gång per månad på Midsommargården. Filmklubben hade inget stort medlemsantal, men till filmkvällarna var alla välkomna mot betalning. Lagom antal människor brukade dyka upp. En kväll utgjorde ett stort undantag: det var när Woody Allens "Allt du skulle vilja veta om sex" visades. Har en tydlig minnesbild fortfarande på näthinnan om hur Kransens åldriga invånare hade gått man ur huse och stapplade med käppar och andra hjälpmedel in i filmvisningslokalen! Ett minne för livet!
Men då har Woody gjort nåt bra för mänskligheten.
Fast man kan tro att käppmänniskorna borde veta "allt" om man nu nånsin kan det.
Tommy
Gillar!
Stället har en webbsida numera vilket förvånade mig lite, känns inte som en webbplats passar ihop med Inga-Brittas havrebollsfabrik, men det är klart, moderna marknadsföringsmetoder är väl ett måste för alla idag.
http://www.ingabrittas.se/
Har berättat en roligt historia i min svarskommentar till Tommy, du får höra en annan historia jag nu kommer på, ingen rolig direkt men kanske intressant ändå: Vid Liljeholmen fanns en väldigt brant skidbacke med lift (!) en gång i tiden. Vi åkte dit ett antal gånger för att åka slalom under en vinter när Sthlm hade snö, har för mig att det fanns även en snökanon i backen. Vi spände på slalompjäxorna hemma - klampade ner till Midsommarkransens tunnelbanestation några tiotals meter bort - in i tunnelbanan med skidor och stavar under armen - klev av vid nästa tunnelbanestation vid Liljeholmen - in i backen! Jag tyckte detta var helt otroligt, nyinflyttad som jag var från nordliga Finland. Otroligt var det kanske för vem som helst ändå, tänka sig att man i Sveriges huvudstad kunde åka tunnelbana till skidbacken!
Dessa havrebollar är nog inte desamma som de som har kallats för "negerbollar" (chokladbollar?). Inga-Brittas havrebollar är ljusare i färgen, konsistensen är mjukare, smaken mildare och godare (smaksak)!
Den där filmkvällen med Woody Allen och seniorerna, det var en höjdare! Hoppas de inte blev besvikna.
Visst, har för mig att det var just Nybohovsberget som backen hette! Brant som bara den, dvs inte så lättåkt och särskilt när den inte var så lång heller! Vi åkte där i slutet av 70-talet, sedan flyttade vi till Uppsala och har inte riktigt koll på när liften stängdes. Det vet jag däremot att de riktiga entusiasterna åkte där senare ändå, även utan lift, för det såg man från Essingeleden vid något tillfälle.
Hannu
Någon månad sedan flyttade tyvärr Havrebollsfabriken och det blir inte längre av att vi åker till det nya stället för att köpa havrebollar. Hoppas att de hittar en ny trogen kundkrets!
Namnet var bara Britta inte Inga-Britta.
Jag vet inte om du ser de här kommentarerna men jag skulle vilja ställa några frågor om de här bilderna. Har du möjlighet att mejla mig så att jag kan skicka mina frågor?
Vänliga hälsningar
Johan