Diversesamling - maj i svartvitt

Den gångna månaden har varit ganska svartvit, känns det som - varför inte strunta i färgerna i foton också....

.

Vid Vättern. I verkligheten var det en praktfull solnedgång efter en ganska gråtrist dag.

.

Vid Höghuvuds kyrka. Gullvivorna var gula, absolut - men som sådana skulle de inte passa in i den svartvita kavalkaden.

.

Längs den (här osynliga) vackraste vägen i Uppland, mellan Nåntuna Lugnet och Flottsund i Uppsala. Nej, hon var inte heller svartvit.

.

Vid Hökhuvuds kyrka igen.

.

Vresigt Ekoln. Sjön glimrade inte blå denna dag....

.

En seglartävling på gång, det blev alla tänkbara väder...

.

Riktigt busväder vid Ekoln, ESK:s hamnbassäng är dock hyfsat skyddad.

.

.

Kungsängen i Uppsala, med en liten utställning i en lada och ängen full med vilda kungsängsliljor.

.

.

.

Geijersdalen, Uppsala.

.

PÅMINNELSE: FOTOFIKALÖRDAGEN NÄRMAR SIG....

.

Båtupptagning del 2: konsten att klanta sig flera gånger om...

Trots traumatiska minnen upprepas proceduren varje år. Båtupptagningen.  – Bakgrunden är följande: Vi snubblade över en segelbåt i slutet av en sommar väldigt många år sedan, i ett läge då vi var ute efter en mindre motorbåt egentligen. Vi skulle nämligen öva oss lite försiktigt för sjöliv, totala landkrabbor som vi var, med tre småbarn dessutom.  (Hur det gick till att lära sig segla får bli en annan historia.)

Kvällsstiltje vid varvet efter dagens upptagningar.

Första avmastningen skötte vi galant med hjälp av båtens förra ägare, denna första höst. Men den första upptagningen blev inte som vi hade tänkt oss. Lite för många saker gick INTE som på räls... En av malörerna gav mig dessutom något traumatiska minnen... 

En stilla kväll i årummet, denna båt ska nog upp i morgon.

Vi körde båten uppför Fyrisån en eftermiddag, samma dag som vi hade upptagningstiden. Efter att ha avverkat ungefärligen 1/3 av sträckan (ca 20 min) började det ryka ur inombordsmotorn, strax därpå hostade den till och lade av.  Där guppade vi omkring, något hjälplösa. Vi förstod ganska snabbt att en ankare måste slängas ut, det spelade ingen roll om det fanns ett förbud för det eller inte, behovet blev dessutom helt uppenbart när vi såg att Carl Gustaf närmade sig (ett äldre fartyg som än idag trafikerar nöjesturer från Uppsala ut i Mälaren).  Årummet var ganska smalt här precis norr om Flottsundsbron och känslan av att befinna sig något i vägen var inte helt behaglig.

En undersökning av motorn vidtogs omgående förstås. Den händige maken fick igång den igen, men glädjen var inte långvarig. Efter att ha tuffat vidare ytterligare en sträcka var det kört igen. Och nu var det definitivt caput för färden för egen maskin. Båttrafiken var mycket gles (vi var visst sent ute...), men till slut närmade sig en större motorbåt, skönt. Fast de ville inte ta oss på släp för de hade bråttom till sin upptagning… Vad göra? Vänta. Det gjorde vi länge. Tack och lov var barnen hos farmor och farfar. Till slut kom en pytteliten segelbåt som hade ett hjälpsamt par ombord. De var tveksamma till om deras lilla 2 hk utombordare skulle orka med att dra vår båt. Det blev tungt, men när man hade fått en aning fart så funkade det ganska bra. Fast det blev en väldigt långsam färd!  Den andre båtägaren fick fylla på drivmedel i sin motor ett par gånger; tur att han hade reservdiesel/-bensin med. Upptagningen missade vi förstås med råge; timmen hann bli sen och alla hade gått hem när vi kom fram till varvet.

Ny dag, nya upptagningar, men här är den sista båten uppe på land redan.

Dagen efter: Allt fungerade fint till att börja med. Vi skulle få komma med i upptagningen fast det var fel dag. Vagnen (ett ombyggt lastbilschassi) som vi hade köpt med båten kördes fram av traktorföraren. Tallrikarna som hörde till vagnen hade vi kommit ihåg att ta med hemifrån. Upp med båten, ner i vagnen.  Men, sprintarna som skulle in i stöttorna saknades! DEM hade vi glömt kvar hemma! Det blev lite liv i luckan när alla närvarande började leta efter lämpliga föremål att använda i stället, annars skulle man få ta ner båten i sjön igen. Hörde någon av varvskillarna (klubbkolleger) säga till en annan: ”De tar upp båten för första gången…. :-D” (oklart om ryktet spred sig inom klubben om det nya medlemsparet...) Det fixade sig till slut med provisoriska sprintar,  tack för det!

En skönhet i trä, kräver nog mycket jobb både höst som vinter och vår...

Traktorn drog  iväg med båten i släp. Vi gick efter. Till vår förskräckelse såg  vi att de två däcken på vagnen hade för lite luft! Däcken hade sett bra ut innan båten sänktes ner i vagnen. Vi borde ha kollat däcktrycket ordentligt i förväg, men bland allt som skulle tänkas på hade vi missat detta helt! Och värre blev det: det ena däcket hade en uppenbar punka! Sakta men säkert tömdes däcket, traktorföraren hann få ekipaget precis innanför grindarna när det i princip blev omöjligt att dra det längre. Det skulle aldrig gå att komma fram till vår riktiga plats som angivits för oss. Det blev till att ”nödparkera” ungefär där vagnen nu stod, med stor möda gick det att flytta härligheten ett par meter så att vagnen och båten inte stod i vägen. Denna plats kom att bli vår permanenta plats sedan för många år framåt.

Täckningsprocedurer...

Puh! Vilken pärs! Nu hade man bara det värsta framför sig, men det visste ju vi inget om ännu… Fram med domkraften för att kila in brädbitar under hjulaxlar för avlastning av hjulen/däcken. Domkraften placerades på ett lämpligt ställe, maken började veva för glatta livet, jag stod en bit ifrån. Rätt som det var såg jag hur båtens för började resa sig ur vagnen; hjälp, båten kommer ju tippa bakåt!!!  Vill minnas att jag inte fick något vettigt ur mig utan skrek rakt ut, något fullständigt obegripligt… Maken tittade upp, sade ”Vad?” Helt oförstående tittade han omkring sig, dock inte uppåt. Jag skrek ångestfyllt  ”Ner ner ner…!!!” samtidigt som jag viftade vilt. Inget av detta fick honom riktigt att förstå vad som hände och vad jag höll på med, men han började i alla fall veva ner domkraften. Och båten som hade "vägt" fram och tillbaka på gränsen till att tippa lade sig tillbaka på stöttorna framtill igen...

Det blir en dag i morgon också, stolarna fick vara kvar. Några har redan täckt sin båt, någon redan förra hösten, minst, av presenningens skick att döma.

I mitt sinne hade jag redan hunnit att se maken som ett frimärke under en omkullvällt båt …  Själv tappade jag nattsömnen för ett par nätter när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Detta blev också ett bestående minne som har medfört att jag har blivit extremt riskmedveten vid upptagningar och sjösättningar, kanske rent utav något överdrivet försiktig. Det hela förvärras av att jag är nog "yrkesskadad" också; riskmedvetenhet, riskanalyser etc har kommit att vara närvarande i olika former jämt under mitt arbetsliv. 

Här pustas det ut. Helt uppenbart att jag inte kunde vara osynlig med min telezoom...

Varför hände då detta smått otäcka tillbud? Jo, domkraften kom att placeras i något felaktigt läge med tanke på att båten är väldigt baktung med inombordsmotorn placerad relativt långt bak. Inget som vi hade någon tanke på då som nyblivna båtägare. Vagnen i sig är kanske inte helt idealisk för just vår båt heller. Dessutom fick båten troligen ett felaktigt läge, för långt bak, när den sänktes ner i vagnen.

Idag har vi metodik för att undvika alla tänkbara otrevliga situationer. Vi vet hur båten ska placeras i vagnen och har märkning på vagnen avseende detta. Domkraftens placering är vi noga med (brädor kilas in fortfarande i fall det skulle hända något med däcken under vintern). En extra fristående stötta sätts upp baktill under båten. En lina fästs från båtens för ner till vagnen; detta sker redan före transporten mellan kranen och vår plats på varvet (och vice versa) trots att sträckan är kort. Det ser nämligen annars lite olustigt ut när båtens för lyfter sig en aning vid varje gupp...

Trängsel inför kommande veckans upptagningar. Lilla Sandhamn? Skillnaden är att här trängs inte miljonbåtarna...

Jag bär på min obehagliga minnesbild, men kan hantera detta minne. Maken såg aldrig sig själv som "ett frimärke under båten" och kom ur det hela helt utan men. Dessutom har han varit en av dem som har under flera års tid skött upptagningar och sjösättningar i klubben vilket ju har gett väldigt mycket erfarenhet för egen del också.  Jag behöver alltså inte vara orolig. Ändå kan det kännas lite i maggropen denna tid på året...

Båtupptagning del 1: både fina och något traumatiska minnen

Hoppade över fotofikat idag - hade anmält mig ett bra tag sedan till Worldwide Photowalk i storstan . En rapport utlovas! - Helgen fullproppad för övrigt; upptagningen av båten på schemat vilket betyder att den skulle köras upp idag från Ekoln (Mälaren), uppför Fyrisån till stans utkanter där varvet finns. En underbar åfärd en dag som denna! I morgon skulle sedan själva upptagningen ske.

I stället för att uppleva den vackra båtfärden längs Fyrisån gick jag helt miste om den. Skyndade mig hemåt från Photowalk i Stockholm och väl på tåget ringde jag och meddelade maken jag är på väg. Och då fick jag höra att han, som den effektiva man han är, redan var vid varvet med båten. Vilken sekund som helst skulle den nu upp också! Blev lite besviken. Jag missade ju färden uppför ån denna fina dag. Den andra delen (upptagningen) gjorde inte så mycket, men egentligen borde jag varit där för klubbens regler säger att man ska vara två stycken vid lyftet.

Letade reda på förra årets bilder och de duger ganska väl en dag som denna, dels gjorde vi åfärden den första oktober då också, dels var vädret lika strålande fint då med. Själva upptagningen skedde följande dag förra gången,  helt utan dramatik. Vår första upptagning var däremot inte utan dramatik ett antal år sedan.  

Historien om den första upptagningen visade sig bli så lång att  ingen orkar läsa den utöver texten här... Kanske blir det en fortsättning i morgon...

Efter regnet kommer regnet

Först kom regnet. Sedan blev det uppehåll. Sedan kom regnet igen. Lite uppehåll. Och lite sol därefter. Och blåsigt var det hela tiden. Bra sjöväder således. Fick också tillfälle att lufta min telezoom, den har fått vila ett tag under min macroyra...

Sett på sjön...

Allt möjligt överraskande kan hända när man kombinerar vatten och vind. Det behöver nödvändigtvis inte blåsa särskilt mycket, det kan hända ett och annat ändå. Somliga farkostar är dock mer ranka än andra och konsekvenserna kan bli därefter.

Lungt och stilla, en och annan vindby hör förstås till på Mälaren så fort det blåser någon sekundmeter.

 Aj aj...

 Ingen fara visst, man har ju varit med förr....

Vad har hänt här då? - Elproblem ombord.

Nedan några äldre bilder från min gamla kamera. 

Spännande segling i friska vindar med tvåkronor....En fock utöver storseglet skulle höra till i vanliga fall, men i starka vindar får man nog med problem även utan en sådan. 

Spännande segling kan hastigt omvandlas till en kamp mot naturens krafter i det lilla formatet.

Tjejerna längst fram har koll eller så är instinkterna starka nog. Killarna i tvåkronan längre bort har det inte lätt heller.

Puh, allt gick vägen!

En sekund senare....

Tjejerna har problem igen....

... men det är killarna som går omkull.

Hjälpen är snabbt på plats.

Men kompisen då?

Hans huvud guppar precis intill aktern på tvåkronan.

Det är svårt för två stycken att komma upp i tvåkronan när vindarna friskar på, tur för kompisen att följebåten finns. Han dras upp där. 

Allt väl, men nu får det vara nog!

Tvåkronorna är inte speciellt ranka, men blåser det upp till närmare kulingstyrkan är inget säkert längre. Ungefärligen samma händelseförlopp som ovan har jag upplevt själv på en kurs med dessa tvåkronor.  Själv var jag rorsman en del av tiden vilket var mycket nöjsamt; rolig segling! Min seglarkompis och jag var dock yttrest nära att gå omkull vid ett flertal tillfällen i byar på minst 14-15 m/s. Ingen av oss två ombord tillhörde den unga generationen, men vi var förvånansvärt viga och snabba i reaktionerna när nöden krävde det! En av tvåkronorna gick omkull precis i det skede när kursledningen bestämde att vindbyarna hade blivit lite väl starka och oberäkneliga. Besättningen ombord på båten som gick omkull bestod av två herrar, en av dessa var hjälplärare (enda tvåkronan som hade en lärare ombord). Detta var visst ingen trygghetsgaranti! Skador av det inträffade? Japp, ett par borttappade glasögon.

Och han här kämpar på. Nu för att komma ur. Hur gick det med elproblemen? - Olösta fast någon typ av magi löste alltsammans ett par dagar senare!