Flygrelaterat men inte Arlanda... Och – ransonera inte med fotoprylar vart du än reser!

Parasailing samt en vistelse i en cockpit under en flygning passar bra som ämnen här nu när en svårartad flygfeber har grasserat bland somliga FS-medlemmar den senaste tiden!

Fick nöjet att ”parasaila” i höstas och sedan gick jag på små ulliga moln därefter...  Dagen efter hamnade jag i cockpiten under flygningen hemåt till Svealand – då var det inga små ulliga längre utan jag hamnade i sjunde himlen… Totalupplevelsen av dessa två dagar blev överväldigande, lovar!

Men! Det måste ju finnas ett "men" också! Hela veckan i Turkiet hade jag varit så nöjd med mitt fotoutrustningsval för vistelsen. Sedan kom dessa två dagar då jag kom att förbanna mig själv... Vet därför precis hur Torbjörn kände häromdagen i Arlandatornet, han kunde inte förstå sitt eget kameraval… (han fick bra bilder ändå fast inga telezoombilder) .

Tänk att få flyga som en fågel...

Men vi tar en sak i taget. Parasailing hade lockat mig en del sedan tidigare, trots viss höjdskräck som jag kan uppleva i vissa situationer. Efter en betänketid på nästan en hel vecka i Alanya kändes stunden ganska rätt. Visserligen blåste det lite väl mycket mesta delen av just denna vår sista dag i värmen, så mycket att inget folk var uppe och flög vilket inte stämde med hur det hade varit andra dagar under veckan. Vinden mojnade något lite till eftermiddagen, på pass ändå att det var ”nu eller aldrig” som gällde. Jag skulle få sällskap av min bror som mer än gärna ville hänga med upp till "himlen". Han hade parasailat tidigare vilket ju kändes extra bra. En imaginär trygghet är bättre än ingen alls...

Ni ser väl fotografen i båten...

Företaget som skötte arrangemanget tillät inte att någon följer med i båten som fotograf (min man skulle sköta fotograferingen med min kamera, hade jag tänkt). De hade en egen fotograf som skulle sköta det hela med sin egen kamera, mot betalning förstås. Men men, denne fotograf "inspekterade" min kamera, kollade menyer osv (vilket jag inte gillar för ibland ställer dessa fotografer till det...) och ok:ade att maken fick följa med som fotograf! Ibland är det bra med en ”riktig” kamera och en telezoom som imponerar…

In i båten och iväg. Ute på havet hände det något lustigt; parasailingkillarna skulle hjälpa maken också att få på selen som förberedelse vilket definitivt inte skulle vara meningen. Han hade ingen som helst avsikt att flyga! Han skulle bara fota! Konstigt, vi hade ju inte ens betalat för någon himmelfärd åt honom...

Här ett par bilder från förberedelserna, den ovan har jag tagit men sedan blev det makens tur...

Foto: Bengt M.

Väl uppe i luften var lyckan överväldigande… Men sedan kommer också insikten; varför har jag inte med mig min lilla vattentäta kompaktkamera?! Tänk, jag hade kunnat få bilder uppifrån också! Förargligt!     

Ungefär nu börjar det hända grejer nere i båten; en av killarna har uppenbarligen lagt beslag på min kamera, han springer runt där som en tätting med kameran i högsta hugg, ligger på akterspegeln, ålar sig, fotar, fotar… Bara han nu inte tappar kameran i vattnet…! Kan han sköta min kamera…? Vad blir det för bilder nu egentligen….?! Enligt vad jag fick höra senare hade killen bara hoppat fram och slitit kameran ur händerna på maken, utan ett ord… måste ha blivit något totalt missförstånd... Men som ni ser, det blev hyggliga bilder (= beviset för att det är kameran och inte fotografen som betyder något för bilderna....) och jag har ingen anledning att klaga. Antagligen fick den här killen bättre lägen för fotograferingen än vad Bengt skulle fått så egentligen är jag helnöjd! 

Det var helt fantastiskt att vara uppe! Nästa gång där möjligheten finns ska jag ha ett klippkort för parasailing…! Och en kamera ska följa med!

Foto: "Okänd" amatör

Dagen efter äntrar vi ett plan hemåt. Skådar vackra vyer. Hinner få i oss flygmaten som faktiskt för en gångs skull var ganska god. Lite mousserande hjälpte kanske till att höja smakupplevelsen?

Utan att gå närmare in på detaljerna hoppar jag rakt in i det viktigaste; rätt som det är befinner vi oss i cockpiten. Lyckan är obeskrivlig! Men. Detta ”men” igen! På min kamera sitter 35 mm objektivet på. Hemma har jag 18-55 mm:are för jag skulle ju packa sparsamt och ha med så lite som  möjligt och då blev det det här fasta objektivet, telezoomen och makro. Allt hade jag haft användning för. Men nu var 35 mm lite för begränsande! Att zooma med fötterna gick inte alls, lite trångt som det är i en cockpit. Det är bara att gilla läget och fota bäst man kan...

                                                  VAD var det....? Hiskelig fart österut i alla fall!

                             Landningsproceduren förbereds. Passagerade behöver informeras.

Slutligen var det dags för landningen på Arlanda. En av oss fick vara kvar i cockpiten. I en total samförståndsanda kom vi som äkta par fram till att det blir bäst om jag stannar… eller något ditåt var det i alla fall… Maken skulle ju få titta på bilderna sedan…  Sanningen att säga så såg jag sedan inte mycket alls eftersom jag satt fastbältad ganska lågt ner och rutorna på planen sitter rätt högt upp… Inte är jag så lång heller. Bilderna under landningsproceduren tog jag helt på måfå och de blev också därefter…  Men upplevelsen var ändock mäktig, tänk att få vara med om detta!

Landningsbanan på Arlanda, riktningen klar.

Landningsögonblicket.

Kaptenen pustar ut. Tur retur Sverige - Turkiet med en kort bensträckare mellan är nog inget att leka med som en arbetsdag.

Väl hemma landar jag på jobbet, börjar läsa rapporter om diverse situationer där saker och ting har gått snett, studerar riskanalyser, grunnar grunnar… alltså sköter jag mitt arbete som inte har ett dugg med något slags flygande grejer att göra med. En insikt kommer dock till mig: jag ska nog inte ha något klippkort till parasailing!

Det är nog ingen speciellt vildsint gissning att de små parasailingföretagen är förmodligen inte särskilt djuplodande i sitt riskhanteringsarbete. Gör man riskanalyser värd namnet överhuvudtaget? Kollar man utrustningen regelbundet? Allt behöver inte vara dåligt förstås, men några europeiska regler verkar det inte finnas för denna bransch. Och saker och ting går på tok: linor går av, båtmotorn stannar, någon faller ner i strandbrynet, en annan i vattnet… Ibland slutar det riktigt illa. En pilotkommentar från cockpiten: ”Det där med parasailing är nog farligt….”

Min egen riskanalys leder till slutsatsen: ”Parasailing en gång i livet får räcka för mig. I cockpit hamnar jag däremot gärna fler gånger.” Tyvärr är sannolikheten för att det sistnämnda ska inträffa igen rätt obefintlig. Det förstnämnda har man tillgång till när helst man bara ger sig iväg längre bort och betalar.