Fick ett mail från FS. Och jag har blivit "mormor" till ett charmtroll!

Någon dag sedan damp ett mail ner i min inkorg med beskedet att min bild skulle vara med i bildspelet på Galleri Kontrast.

1) Först blir man glad; vad annat...! 2) Sedan undrande; vilken bild? Hade koll på att jag hade skickat in tre bilder, men kunde inte komma på vilka de var, inte så där på rak hand. En av bilderna dök upp i hjärnan rätt snabbt, de andra skulle jag få kolla upp (fast nu ett par dagar senare har minnesbilderna klarnat). Fortfarande undrar jag förstås vilken bild som blev medtagen, spännande. 3) Nästa tanke; jag måste rensa bland bilderna i mina album och lägga in "bra" bilder, kanske någon fler börjar titta närmare på vad jag har hållit på med... :-( / Man är ju uppvuxen med Jante trots allt, som så många andra här i Norden.

4) Nästa steg blev att läsa på FS om utställningen och vilka som hade haft lyckan att få med en bild. Allra mest intressant var att läsa kommentarerna! En negativ slagsida... Flera har reagerat på att en jurymedlem har fått med en bild. Ett återkommande svar från arrangörshållet har varit att detta inte har varit någon tävling. Jurymedlemmen har inte heller varit med och röstat på sin egen bild. Flera tycker ändå att detta handlar om ett slags tävling och det har hänt är högst olämpligt.   

Jag fick därmed en anledning att återigen grunna på innebörden i ordet tävling. Själv är jag generellt sett rätt ointresserad av allt som klumpas ihop inom ordet tävling när det handlar om sammanhang där jag själv "tvingas" in i tävlandet. Det må handla om ungdomstidens idrottssammanhang, diverse skojiga lekar som man var tvungen att vara med på fast man inte ville osv. Just skojiga lekar kan jag fortfarande känna en viss aversion mot, fast ibland har det ju blivit riktigt kul ändå, måste jag erkänna... Att tävla mot sig själv och sina resultat är däremot riktigt uppiggande, vad det än gäller! Många verkar däremot uppfatta att det mesta i tillvaron handlar om en tävling mot andra, det må handla om arbetet, fritidsaktiviteter, andra intressen (typ foto) osv.

Annonseringen om utställningen på Galleri Kontrast hade jag aldrig uppfattat som en tävling. Temat "Sverige - en idyll?" triggade igång min fantasi. Själva frågetecknet blev en viktig symbol för min del när jag valde ut de bilder som kunde tänkas passa in. Hade annonseringen varit inriktad på just ordet "tävling" hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skicka in något för då hade hela arrangemanget fått ett lite väl avancerat intryck i mina ögon på grund av kombinationen Galleri Kontrast - tävling - "riktiga" fotografer som skickar in bilder - kvalitet - blaa blaa blaa...

Har dock dristat mig till att skicka in foton till så kallade fototävling två gånger. Första gången drygt ett år sedan, en resefototävling arrangerat av lokaltidningen och ett cruisingföretag. Fast då visste jag att inga "riktiga" fotografer nedlåter sig till den här typen av tävlingar på grund av upplägget. Vill minnas att man kunde lägga röster på de inskickade bilderna på Flickr, men en jury (ingen fotografjury) valde ut vinnarbilderna, oklart vilken betydelse publikrösterna hade. Priserna var inte något direkt att sträva efter heller. Vann ett pris i tävlingen vilket förstås var skoj... Hade förresten inte kommit på tanken att sprida info om mina inskickade bilder till min omgivning, med bönen "snälla, rösta på min bild" för jag känner mig helt främmande inför det också. Möjligen borde jag ha åtminstone berättat för NÅGON att jag hade skickat in bilder... I och för sig berättade jag det för EN person...den äkta hälften som har puffat mig till att ta upp fotograferandet igen... Tack för det förresten raring!

Andra gången var förra årets "fototävling" på jobbet. Också en ren amatöraktivitet ("fotoproffs" kan ju naturligtvis också dölja sig i raden av byråkrater), den som kände sig manad fick skicka in en bild, alla anställda fick rösta, men inte på en egen bild. Jag fick ingen tätplacering vilket inte gjorde mig något, däremot fick man glädja sig åt FS-kompisens Hannu K:s goda placering! Själv röstade jag på en bild som gick rakt in hjärtat, utifrån det angivna temat. Lät bli att rösta på någon av de bilder jag tyckte var "bäst" (bl.a. Hannus foto) eftersom den här "tävlingen" inte var någon tävling på det sättet jag definierar en tävling. Det handlade om ju en kul grej, ett slags "trivselaktivitet".

Oj, nu hamnade vi på ett sidospår... tillbaka till saken dvs Galleri Kontrast och kommentarerna. Flertalet kom in på Nobelpriset i sin kritik. Själv anser jag dock att den ovan beskrivna "fototävlingen" där jag som fotograf hade rätt att rösta på en bild (utom min egen) ligger närmare förfarandet i utställningen på Galleri Kontrast än liknelsen om Nobelpriset... Sagt utifrån mitt just nu jäviga perspektiv förstås.

Bilderna i blogginlägget hänger inte ihop med texten det minsta. Så här brukar jag inte göra, men ibland får man väl göra avsteg från sina principer. Vovven är i alla fall en färsk gullunge i familjekretsen! En samojedvalp som ännu så länge är så liten (väger ungefär som en nyfödd bebis just nu) och gullig, men som kommer att växa till en riktig skönhet i en rejäl storlek! Henne kommer jag ha tillgång till som ett fotoobjekt framöver vilket passar så fint då vår sheltie inte längre finns med oss. Jag lär dessutom få fina möjligheter till få kurera den hundabstinens som fortfarande kan drabba mig av och till....! Det är inte roligt att vara utan en hund!              

Dylanmän, Dylanlivemän, dylanologer samt halvsportiga bonusbilder

Dagens långläsning av allt finstilt i dagens blaska resulterade också i dagens höjdpunkt (så vitt jag vet ännu så länge, dagen är ju inte slut än...) - två artiklar om Dylanfantaster. Artiklarnas kopplingar till fotovärlden bättrar på nöjet.

Den ena artikeln i DN handlar om s.k. Dylanmän i olika åldrar, besatta av Bob Dylan på olika sätt. Den andra artikeln handlar om en dylanolog, på jakt efter en Dylanbilds ursprung och historia.  

Hanna Fahl skriver i den första underhållande artikeln om den märkliga värld som hon har kommit i kontakt med. Detta har skett via en Dylanman i hennes egen kompiskrets. Dylanmän är män i olika åldrar, uppslukade av Dylan på olika sätt och varav åtminstone somliga menar att de som är utanför denna värld aldrig kan förstå vad deras passion går ut på. Här har vi bland annat Dylanlivemannen som har sett 113 konserter med Bob Dylan. Han försöker fotografera på alla spelningar som han bevistar, trots att det oftast är kameraförbud. Han och hans likasinnade hjälps åt att hålla utkik efter vakter när man smygfotar. I augusti kommer hans bildsamling att visas i Göteborg.

Tyvärr finns inte artikeln på nätet (ännu?) och jag kan inte citera hela artikeln, synd för detta är verkligen underhållande! Men ett citat kan jag väl bjuda på:"Jag brukar stoppa kameran innanför byxorna, och så ser jag till att gå där det är en kvinnlig vakt. De brukar inte känna efter så noga där."

Min kommentar: användbart tips för alla som smygfotograferar vid olika evenemang...?

 OBS! Läs receptets ordination!

Den andra artikeln har Fredrik Wikingsson - känd från TV...:-) -  skrivit. (Han fick förresten en känga i den föregående artikeln av en Dylanman...) Fredrik W beskriver sig som en dylanolog som är frisk emellanåt, men kan insjukna när som helst när en bild eller en textrad drar ner honom i missbruket igen. Detta hände i vintras när han intet ont anande satt på en tandläkarmottagning, bläddrade i Sköna hem och fick i ett reportage syn på en Dylanbild i ett artisthem. Ding! Den Dylanbilden hade Fredrik aldrig sett förr. Jakten började för att få reda på när bilden var tagen (exakt!) och vad dess ursprung var för övrigt också.

Eftersom denna artikel inte ligger ute på nätet heller, åtminstone inte ännu, så får det bli en kort redovisning här:  Fredrik W:s jakt på bildens ursprung och när den var tagen landade via osannolika turer på husmorstidningen Året Runt. Mellanlandningar gjordes hos den Sköna hem-artisten samt hos Plura, vidare var en 80-årig amerikan den förlösande informationskällan genom sin kunskap om ett specifikt webbarkiv. Där hittade Fredrik W några bilder på Dylan i Woodstock i juni 1966; Dylan har samma kavaj på sig och ser lite utmärglad ut på dessa bilder, exakt som på fotot i Sköna hem. Bilderna i fråga hade publicerats i en portugisisk popmagasin och amerikansk undergroundpress. Någon hade scannat in den här aktuella bilden från svenska Året Runt och skickat in den till webbarkivet. Sommaren 1966 hade förresten varit ett mörkt hål i Dylans liv, han var då i princip försvunnen under ett par månader vilket gjorde bildens datering och ursprung extra spännande. 

Min undran; hur hade bilden i storformatet hamnat i det svenska artisthemmet...? Men nu ska vi inte vara småaktiga för historien är för bra för det!

Ett litet citat om Fredrik W:s jakt: "Jag mejlar till slut en 80-årig man i Miami. Vi nätbråkade för fem år sedan om låten "Tangled upp in Blue", och har inte hörts sedan jag i ett forum hävdade att Dylan sjunger ordet "blue" absolut bäst i refräng nummer fyra, och direkt blev kallad idiot av den här mannen som föredrog sättet Dylan sjunger "blue" i den tredje refrängen. Där skar det sig mellan oss och vi tappade kontakten."

Foto ovan i DN: Robert Henriksson. Min version har inte samma format som ursprungsfotot.

Allra sist - bonusbilder från ett sportsammanhang - när två gulsvarta lag möttes ett tag sedan: