Dylanmän, Dylanlivemän, dylanologer samt halvsportiga bonusbilder
Dagens långläsning av allt finstilt i dagens blaska resulterade också i dagens höjdpunkt (så vitt jag vet ännu så länge, dagen är ju inte slut än...) - två artiklar om Dylanfantaster. Artiklarnas kopplingar till fotovärlden bättrar på nöjet.
Den ena artikeln i DN handlar om s.k. Dylanmän i olika åldrar, besatta av Bob Dylan på olika sätt. Den andra artikeln handlar om en dylanolog, på jakt efter en Dylanbilds ursprung och historia.
Hanna Fahl skriver i den första underhållande artikeln om den märkliga värld som hon har kommit i kontakt med. Detta har skett via en Dylanman i hennes egen kompiskrets. Dylanmän är män i olika åldrar, uppslukade av Dylan på olika sätt och varav åtminstone somliga menar att de som är utanför denna värld aldrig kan förstå vad deras passion går ut på. Här har vi bland annat Dylanlivemannen som har sett 113 konserter med Bob Dylan. Han försöker fotografera på alla spelningar som han bevistar, trots att det oftast är kameraförbud. Han och hans likasinnade hjälps åt att hålla utkik efter vakter när man smygfotar. I augusti kommer hans bildsamling att visas i Göteborg.
Tyvärr finns inte artikeln på nätet (ännu?) och jag kan inte citera hela artikeln, synd för detta är verkligen underhållande! Men ett citat kan jag väl bjuda på:"Jag brukar stoppa kameran innanför byxorna, och så ser jag till att gå där det är en kvinnlig vakt. De brukar inte känna efter så noga där."
Min kommentar: användbart tips för alla som smygfotograferar vid olika evenemang...?
OBS! Läs receptets ordination!
Den andra artikeln har Fredrik Wikingsson - känd från TV...:-) - skrivit. (Han fick förresten en känga i den föregående artikeln av en Dylanman...) Fredrik W beskriver sig som en dylanolog som är frisk emellanåt, men kan insjukna när som helst när en bild eller en textrad drar ner honom i missbruket igen. Detta hände i vintras när han intet ont anande satt på en tandläkarmottagning, bläddrade i Sköna hem och fick i ett reportage syn på en Dylanbild i ett artisthem. Ding! Den Dylanbilden hade Fredrik aldrig sett förr. Jakten började för att få reda på när bilden var tagen (exakt!) och vad dess ursprung var för övrigt också.
Eftersom denna artikel inte ligger ute på nätet heller, åtminstone inte ännu, så får det bli en kort redovisning här: Fredrik W:s jakt på bildens ursprung och när den var tagen landade via osannolika turer på husmorstidningen Året Runt. Mellanlandningar gjordes hos den Sköna hem-artisten samt hos Plura, vidare var en 80-årig amerikan den förlösande informationskällan genom sin kunskap om ett specifikt webbarkiv. Där hittade Fredrik W några bilder på Dylan i Woodstock i juni 1966; Dylan har samma kavaj på sig och ser lite utmärglad ut på dessa bilder, exakt som på fotot i Sköna hem. Bilderna i fråga hade publicerats i en portugisisk popmagasin och amerikansk undergroundpress. Någon hade scannat in den här aktuella bilden från svenska Året Runt och skickat in den till webbarkivet. Sommaren 1966 hade förresten varit ett mörkt hål i Dylans liv, han var då i princip försvunnen under ett par månader vilket gjorde bildens datering och ursprung extra spännande.
Min undran; hur hade bilden i storformatet hamnat i det svenska artisthemmet...? Men nu ska vi inte vara småaktiga för historien är för bra för det!
Ett litet citat om Fredrik W:s jakt: "Jag mejlar till slut en 80-årig man i Miami. Vi nätbråkade för fem år sedan om låten "Tangled upp in Blue", och har inte hörts sedan jag i ett forum hävdade att Dylan sjunger ordet "blue" absolut bäst i refräng nummer fyra, och direkt blev kallad idiot av den här mannen som föredrog sättet Dylan sjunger "blue" i den tredje refrängen. Där skar det sig mellan oss och vi tappade kontakten."
Foto ovan i DN: Robert Henriksson. Min version har inte samma format som ursprungsfotot.
Allra sist - bonusbilder från ett sportsammanhang - när två gulsvarta lag möttes ett tag sedan:
Ibland är världen bra konstig...
Passion är psykologiskt intressant. Det är oklart för mig hur man kan bli uppslukad av något så opraktiskt som en passion. Får man verkligen tillbaka något för all energi man spenderar på passionen? Det föreställer man sig förstås, men jag är osäker på om det inte är något slags märkvärdigt självbedrägeri.
Dock är det nog en brist att aldrig ha upplevt en passion. Det är utvecklande, bara man inte blir tillintetgjord av den.
Jag ser passioner som ett naturligt inslag i det mänskliga livet. De kan vara destruktiva och nedbrytande -- eller konstruktiva och skapande. Men de kan inte tänkas bort.