En tid att minnas

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

En fågel flög in genom fönstret

Jag vakade ensam i natten
i huset där mänskorna sov
Där ute var sommaren gången
och luften var kylig och rå
En fågel flög in genom fönstret
med vingarna röda av blod
Och jag tog den i kupade händer
som en duva
som en duva
och jag tog den i kupade händer
och huttrade till där jag stod.

Raderna ovan vill jag tillägna Pernilla som somnade in någon dag sedan, på dagen fyra veckor efter att hennes oro om att något var fel hade bekräftats. Hon hade fått beskedet som ingen vill ha, ingen önskas sig själv eller någon annan. Tiden att blicka framåt skulle inte bli lång, kanske bara ett år, kanske tillräckligt för att förbereda sig. Andra runtomkring behövde också tid, för att hinna i kapp med sina känslor,  för att hinna stötta.

Den utmätta tiden krympte till nästan ingenting. Det blev inte tid för någonting, för någon. 

Det oåterkalleliga har inträffat, kvar står de närmaste, familjen och vänner, förstummade och sorgsna. 

 Må hennes barn få krafter för att kunna gå vidare och blicka framåt. Må hennes make få styrka att ta sig över sorgens höga vallar.  Må hennes föräldrar och syskon få uppleva att man kanske kan förlika sig med det ofattbara. 

Må Pernilla vila i frid.

  PS. Sångtexten är skriven av Björn Afzelius, texten i sin helhet använde han i ett helt annorlunda sammanhang. DS. 

Amy Winehouse In Memoriam

Så tog hennes plåga slut, bara vid 27 års ålder. Amy Winehouse var en begåvning utan like och hon hade en sådan fantastisk röst, men vad hjälper gåvorna man fått när livet blir en enda lång utförsbacke. Må hon vila i fred. Hennes låt Back to Black passar så väl med budskapet om hennes död. Den sorgliga låten och videon känns inte helt fel med tanke på de tragiska följderna av terrordådet i Norge heller. 

De flesta minns väl var man befann sig och vad man gjorde när man har fått besked om omvälvalvande händelser. Olof Palmes död. Estonia. Den 11 september. Tsunami. Blir minnesbilderna lika starka om tragiken i Norge?

Min man och jag kanske kommer att komma ihåg att vi under denna ödesdigra eftermiddag var vid Tempelgården som konstnären Olle Krantz har byggt upp som sin livsgärning. Den mycket originella konstnärsmiljön finns  på Visingsö.

Under bilresan hade vi lyssnat mycket på musik som maken hade laddat ner bara för denna resa. Det var Madonna och Lady GaGa och Westlife och  Jethro Tull och Aerosmith och Cat Stevens och myckert annat lättsamt från nutiden och bakåt några decennier. Men även väldigt många låtar av Amy Winehouse som egentligen var en av de få i samlingen som tilltalade mig något mer. Varför kom han ladda ner just hennes låtar fast hon inte tillhör hans direkta favoriter?

När vi lyssnade på henne ställde jag en retorisk fråga: "Undrar hur det är med henne nuförtiden. Lever hon fortfarande." - Det kändes ytterst märkligt att dagen efter nås av beskedet att hon inte finns längre.