Slowfoto i faslig fart - fast det blir ju bromssträckor också

Håller på med att fräscha upp ungdomens mörkrumserfarenheter för fullt, jag går nämligen en regelrätt kurs i ämnet just nu.  Det hela startade med en avdammning av en av kamerorna på prydnadshyllan, valet föll på Olympus OM-1 som det ju har väsnats en del om här på FS någon månad sedan (jag deltog en aning i väsnandet också).  Två exemplar hade jag att välja på, men det visade sig att det nyinköpta batteriet (som krävs för ljusmätaren enbart) inte väckte något liv i ljusmätaren i den ena kameran. I den andra kameran gick det inte att få upp luckan till batterifacket...

Nästa steg: Börja fotografera. Att fota igen med en kamera där greppen kändes så välbekanta är en fin känsla. Att exponera utan ljusmätare kändes däremot väldigt ovant, men det var bara att kasta sig in i hemligheterna med Sunny f16-metodologin. Första rullen togs i faslig fart med en 50 mm optik, en förmiddag och en eftermiddag - samma dag.  Hade fått för mig att filmen var på 24 bilder, men eftersom filmen "aldrig" tog slut var den ju uppenbarligen på 36 rutor. Vilken sort? Tri-X 400; tror att fler än jag har hört sorten nämnas här på FS...? ;)

Modet växte betydligt under den första fotorundan, trots att inget resultat fanns att skåda. Alltså, nästa rulle tog jag ett par dagar senare, nu med en 100 mm optik. Det blev lite mer huvudbry vid exponeringar därmed, men man ska väl våga...

Första rullen fick jag framkalla häromdagen - vad glad jag blev att det fanns bilder där! Var ju beredd på det värsta scenariot med att allt hade blivit totalt felexponerat bortom all räddning. Så illa var det ju inte tack och lov.

Nu är jag mitt i slowfasen - väntar på nästa kurstillfälle när vi tar itu med våra framkallade filmer och får uppleva den verkliga sanningsminuten.

Bloggbilden här tog jag något år sedan på en fotokurs (digitalfoto). Vi hade fått studera Anton Corbijns bilder och i anslutning till detta skulle vi öva oss i att ta ett antal bilder i hans anda och visa för varandra nästa gång. Här ett exempel på hur jag tänkte; fotot är taget med min föregående systemkamera, som JPEG,  och på den tiden hade jag inte tillgång till varken PSE, GIMP eller annat mer avancerat redigeringsverktyg. Förmodligen skulle jag kunna göra något mer med bilden nu, men jag låter bli, den speglar ändå min fotografering då och är därför ett slags "tidsdokument".  

Ett antal dagar sedan fick jag se filmen Control av Anton Corbijn (medlemsvisning på UFS - Uppsala fotografiska sällskap). Rekommenderar! Det jag inte visste innan, men vet nu är att filmen är verklighetsbaserad och handlar om sångaren Ian Curtis i bandet Joy Division. Filmen lyckades förmedla väl den ångest han så uppenbart plågades av, mer och mer ju mer framgång bandet nådde. Skådisen i filmen är förresten mycket lik den verkliga Ian Curtis.

Att förkovra sig inom foto

Peu à peu klättrar jag uppåt, eller kanske inte uppåt, kanske är det framåt. Eller kan det möjligen bara handla om en zikzakvandring åt obestämda håll på den fotografiska vägen som jag följer, ibland rent utav som en baklängesvandring? Utveckling fast åt "fel" håll?

Det jag i alla fall vet är att mina makrobilder har blivit bättre och inte är det min förtjänst utan det nya makroobjektivets. Kom inte och säg att ens utrustning inte spelar någon roll. Möjligen kan det vara som så att en duktig fotograf får till det med vilken (engångs)kamera som helst, men vi vanliga dödliga måste ha bra prylar.

Samma sak ungefärligen som jag fick itutat i mig i musiksammanhang många år sedan, när våra flickor visserligen hade  spelat ett tag men inte tillräckligt länge för att betraktas som riktigt "duktiga": "En duktig violinist kan spela med vilket instrument som helst, men en mindre duktig behöver en mycket bra violin. Framförallt barnen behöver bra instrument!" Och vad kostade en "bra" violin då, som lägst? Ja, sisådär 50.000 - 60.000 kronor. Styck. Summan var hisnande redan då, idag skulle det bli andra siffror (inte lägre). Det var bara att räkna. Två flickor. Hmm, det blir ett hål på minst 100.000 kronor i familjeplånboken... Och sonen då, han spelade ju också instrument fast andra typer. Gissa om vi "köpte resonemanget".. Nej, även om vi förstod poängen. Rätt många andra satsade på receptet trots två eller tre spelande barn. Men så har ju också en del av dessa barn sedermera valt yrkesvägen inom musiken. Vi kanske berövade våra barn en fattig och osäker framtid som violinister, armbågande sig fram i livet utan några riktiga ledigheter (man måste ju alltid öva) och med frånvaro av våldsamma sporter typ volleyboll eller slalom (för fingrarna får ju inte gå av)....  

Mina pengainvesteringar på fotografin har inte varit så märkvärdigt stora (ännu). Ett par kurser har det blivit. En och annan kamera och lite kringutrustning. De relativt blygsamma investeringarna har fått den äkta hälften att skaka på huvudet några gånger tills han gav upp. En tyst suck kan jag höra ibland när jag för någon ny grej på tal.

Nu satsar jag dock på fotografisk allmänbildning. Anmälde mig till en föreläsningsserie Fotokonstens genom historien, första sittningen var i går. Ämnet för de två timmarna var amerikansk fotohistoria. I rasande fart avhandlades ett 30-tal amerikanska fotografer med bilder samt med berättelser om deras livsgärning osv. Vi fick även inblick i fotografiska inriktningar som de hade influerats av eller var del av.

Ska inte ge mig på att recensera föredraget utan det får bli någon typ av sammanställning senare när jag har fått lyssna på alla fem föredragen. Platsen för serien är förresten Fotografiska museet (ett tillfälle är förlagt till Moderna museet), men museet i sig är inte arrangören. 

De två översta fotografierna är tagna i går. En strålande, men mycket blåsig höstdag i Stockholm. Bilderna är inte mycket att ha, men lämpade sig för att förvrängas i alla fall. Sista bilden är tagen på Fotografiska. En sådan tjusig utsikt med vattnet och ljusen från Gröna Lund i mörkret. Fast det ösregnade, upptäckte jag när jag klev ut...

Macrofotografer i aktion

Macrofotokursen i Botaniska trädgården i Uppsala var en av fotofestivalens nyttiga punkter för min del. Vi skulle ju förstås koncentrera oss på allehanda växter, men mina vanor trogen slank jag till och med här in på ett sidospår och en del av resultatet finns här. Det är i alla fall mitt macroobjektiv som satt på kameran, förträfflig även för porträttfotografiska ändamål, har jag hört av några sakkunniga.

                                      Nedan Anna Dillner, vår ciceron.

Här nedan Bert-Ola, finns här på FS, även med en blogg.

                                            Håkan är en ny FS-medlem.

I mitten Maria, FS-intresserad. Alla är kanske intresserade vid det här laget, Anna har skickat en FS-länk + en länk till Naturfotoforum till alla så det lär blir några som nappar på någondera.

För övrigt blev det ju naturligtvis en mängd macrobilder, vad annat! De kommer, de kommer...