När man går upp i ottan vid juletid

Vintrig julstämning har lyst med sin frånvaro under helgerna, men ändå finns det juliga där...  Bäst före-datum går snart ut för dessa bilder...

.

.

.

..

.

.

.

..

.

.

.

.

.

.

..

.

.

Någon av bilderna kan nog blandas ihop med gatufoto...

.

Resten av bilderna från lördagens Stockholm vill också synas. En del av dem i alla fall. Så, varför inte...

.

Gatuvy från Söder, men kunde ju vara var som helst.

.

Strax utanför Fotografiska som jag inte besökte denna gång.

.

Bistra miner. Vet inte vad detta var för en parad men de "glada" musikanterna gick i täten före denna grupp.

.

Lyckades inte gömma mig som en äkta gatufotograf ska kunna. Skyller på att RX100 är på reparation...

.

Det är fint med denna hörna på Moderna museet, med alla konstböcker som man kan bläddra i. Även fotografiska böcker finns där förstås.

.

Visningen (Cindy Sherman) började med en miniföreläsning. Packat med folk, här syns bara en bråkdel av alla som ville höra intendenten att berätta.

.

Aj då, borde fått med hela han... eller åtminstone lite mer...

.

Färgglad avslutning med en färd till en förort. Smakar på ordet förort... Nej, jag var inte på väg till det segregerade Danderyd. Nej, inte heller till det lika segregerade Husby. I stället till en förort där befolkningsstrukturen är ganska precis som genomsnittet totalt i Sverige vad gäller andelen människor med utländska rötter. Ena dottern har flyttat hit, enligt vissa beräkningsmallar tillhör hon den svenska delen av befolkningen, enligt andra sätt att beräkna (sd) bidrar hon till att öka andelen icke-svenskar här (pga mitt ursprung). Kommer av någon anledning att tänka på det bibliska uttrycket om fädernas skuld som drabba barnen intill tredje och fjärde led... Borde inte gälla för jag är ju mor... Och andra sidan finns ju morfar och morfarsfar även om de aldrig har bott här... men sådana petitesser kan ju vara viktiga för somliga ändå.

.

Skymningstiden är här, en promenad i de vackra omgivningarna är en kontrast till allt det livfulla inom tullarna.

.

För- och efterdyningar (Dagnys)

En underbar morgon i Stockholm - flanerandet mot Fotografiska museet - tydliga föraningar om den kommande varmare våren och sommaren, trots kylan i luften.

Att kasta spö - livet kan inte vara bättre än så här, tycks han utstråla, där han står och fiskar, med en kaffetermos bredvid sig.

.

En vy från Stadsgårdskajen mot Gamla stan, strax utanför Fotografiska.

.

Museets kafeteria fylls sakteliga på under tiden fotofikagänget (Dagnys) avhandlar allehanda fotografiska spörsmål. Ljuset inomhus är strålande på sina håll.

.

En välkänd fotografs bildsamlingar visas upp i lokalerna, blandat med visdomsord utspridda på väggarna.

.

Flanerandet tillbaka antar en form av språngmarch mot stationen för att inte missa ett visst tåg, men det finns alltid tid att fotografera.

.

Ett vårtecken utan like - välfyllda fik, som här i Gamla stan och varifrån man har utsikten mot Slussen.

.

Men det måste ju till ett bakslag efter den vackra dagen, det är ju trots allt april.

Dagen efter: penséerna på terrassen kämpar mot kylan och snö och hagel.

Trädgårdsmöblerna trotsar vädret och påminner en om att våren är här, tro det eller ej.

.

En fotokulturell eftermiddag

Först var det Strömholm, sedan Johan Willner, Kenneth Gustafsson och så slutligen Maria Friberg. Det handlar alltså om ett besök på Fotografiska museet i storstan, med en visning av de tre först nämnda utställningarna, arrangemanget var i UFS:s regi.

Tågresan ner; ett sällskap ett par sittplatser längre fram var också på väg till något trevligt, rödvin i plastmuggar förgyllde resan.

Ute är det fortfarande en vacker solskensdag, inne på Fotografiska kliver man in i mörkret.

Visningen tog väl en timme, därefter var det nödvändigt att gå ett varv till på egen hand. Under tiden hade det hunnit bli lite skymning utanför. Mycket folk i fiket, som vanligt. 

Fastnade i butiken ett tag också,  när jag klev ut till slut så hade det blivit mörkt, kallt.

Måsfåglarna vid färjorna hade fått ett märkligt och lite ovanligare sällskap. En häger? Till synes var den lika van vid att stå här som de andra. Det blev dock lite oordning i leden ett tag, några måsar kom till och andra flög iväg; då visade det sig att några riktiga sjöben hade inte denna fågel, den tappade balansen och hade uppenbara svårigheter att kravla sig till tillbaka till tampen. Såg lite komiskt ut.

Kanske är det på sin plats att avge något slags omdöme om utställningarna också. Njaa, det gör jag kanske inte ändå, men Strömholms bilder såg jag någon vecka sedan och då var de i mitt tycke i "bättre" sällskap än nu. Med "bättre" menar jag att det fanns en röd tråd i utställningshelheten när Strömholm, Sally Mann och Maria Friberg visades samtidigt. Tyckte helt enkelt att dessa tre fotokonstnärer passade bättre ihop som helhet än den nuvarande konstellationen med de fyra fotograferna. Vid förra besöket kom förresten även Sally Mann bättre till sin rätta än när hennes bilder visades samtidigt med olympiska bilder på den nedre våningen i somras.

Strömholm och Gustafsson passar dock stilmässigt ihop enligt mitt tycke, kanske inte så konstigt med tanke på den koppling som fanns mellan dem. Willners iscensatta fotografiska stil (en fotograf som vi lär höra mer om framöver, enligt guiden) och Fribergs vattenbilder passar nog också ihop på något sätt. Kanske handlar upplevelsen av utställningarna om i vilken ordning man ser de enskilda fotografers verk; i stället för att se Willner efter Strömholm (vilket är det naturliga efter hur museet har byggt upp det hela) kan man se Gustafsson efter Strömholm, därefter Willner och Friberg. Och andra sidan, någon annan kanske tycker att det är bra med att varva helt olika typer av fotografier med varandra.

Vattenburet vårtecken!

En vacker morgonvy vid Karlbergskanalen i Stockholm.

Vår i luften, den första kajakisten siktad!

Men men, ett nästan osynligt hinder har han att tampas med.

Från min position såg jag tydligt att ingen ränna fanns vidare till öppet vatten bara några tiotal meter längre fram. För en kajakist är det inte lätt att se detta så han letade ett tag och provade även att knacka på isen; ingen ränna ut och isen var stenhård. Det var bara att vända tillbaka.

Och så var friden återställd. Måsen kunde fortsätta att betrakta världen från sin plats utan att störas av människosläktet. Någon har placerat räddningskransen i sitt (nästan) rätta element - på isen... Tråkigt nog är den därmed knappast tillgänglig om den skulle behövas på riktigt...