Nu drar jag iväg

Inlägget här lär bli månadens sista inlägg för min del. Med tanke på vilken trängsel det är här på bloggsidan är det säkert bra med pauser för var och en, att döma i alla fall av diskussionen om "spambloggning" både här och i en diskussionstråd.

Ska iväg till ett spännande, lite exotiskt resmål, som dock inte ligger alldeles för långt borta. Sannolikt kommer jag inte att rapportera något därifrån för det kommer inte bli tid för det. Bilder kommer det bli förstås så småningom, tråkigt bara att jag inte hann köpa en telezoom till min nya kamera vilket jag hade planerat göra före resan.Inte har jag hunnit bli tillräckligt bekant med kameran heller... Det har ju varit fullt upp med både trevliga och mindre trevliga saker i vårt liv. Men, det känns rätt bra att komma bort nu och tänka på annat än vår rara hund som inte längre finns.

Inte så länge sedan lade jag in en månbild i kritikpoolen. Fick kritik bland annat för bleka färger, vilket på sitt sätt gladde mig eftersom jag nu fick även tips om färgprofilen. Detta har ju varit ett problem som jag har tampats med, nämligen att färgerna tappas bort i redigeringen/komprimeringen och framförallt när man laddade upp bilder till FS. Kritiken fick mig i alla fall att ta tag i saken och vid koll blev det uppenbart att någonstans under processen tappades sRGB bort i de flesta av mina bilder. Detta hade jag inte uppmärksammat tidigare, inte konstigt kanske för jag visste ju knappt vad färgprofiler och sRGB var. Börjar få ordning på detta nu, utan att jag för den skull förstår fullt ut vad det handlar om...ännu.

Här är i alla fall den bild jag nämnde, den pampiga månen häromkvällen. Och färgpresentationen sRGB finns där nu! Eller var det nyss i alla fall...

Nu har han vandrat färdigt

Så är vandringen på jorden avslutad för vår fina vovve. Ett svårt beslut att ta, men också lätt på sitt sätt mot bakgrund av omständigheterna. 12½ år ihop är inte så lite, vi har vant oss vid honom och lite tomt känns det nu här hemma. Inga fler fotopromenader med honom längre...

Här är de sista bilderna på Micki tagna under en av höstens vackraste dagar.

Alla ska vi samma väg vandra...

Fick möjlighet att närstudera den här stackaren några dagar sedan, tillsammans med vår trogna familjemedlem. Verkade uppenbart att duvan hade själv lagt sig till vila för att invänta sin sista stund. Och den hade kommit redan när vi fick syn på honom. 

Tyvärr har den levande krabaten på bilden inte så lång tid kvar heller. Det stod helt klart efter gårdagens veterinärbesök med tillhörande röntgenundersökning. Visst, han är bara en hund, men samtidigt en del av familjen sedan drygt 12 år och de åren har betytt mycket för oss. Vi har lite tidsfrist nu för att bearbeta beskedet och det får man kanske ändå vara lite glad för. Och vi har ju sett under en tid vartåt det lutar så en del av sorgearbetet har man nog redan bakom sig.

Lovsång till ensamheten

Ganska exakt två år sedan var jag helt slut efter sommaren och semestern, helt utan någon synbar anledning. Visserligen hade jobbet dragit musten ur en långt före semestern och ledigheten räckte väl inte till för återhämtning. Jag var bara tvungen att hitta krafter på något sätt och så blev det till att boka en resa en lördagkväll och åka iväg tidigt följande morgon. Det blev en lättsam charterresa till Teneriffa där jag trodde att en ensamresande dam fick vara i fred (stämde!).

Vilken vecka det blev! Den vackra staden Puerto de la Cruz med sin historia hundratals år bakåt, naturen med lavastränder, vandring på Spaniens högsta berg Teide, ensamma frukostar på balkongen, en och annan löprunda längs havet, en trave böcker som avverkades, ensamhet – allt kändes helt enkelt perfekt. Och det mest sällsamma av allt: jag talade knappt med en människa på en hel vecka! Eller rättare sagt, jag talade totalt med tre personer under veckan; 1 & 2. ett äldre rätt skröpligt finskt par som återvände till Teneriffa 4-5 ggr/år för att vandra på Teide (av deras hälsotillstånd kunde man ana att det skulle nog inte bli så många gånger till), 3. en svensk ensamresande surfarkille som visade sig ha tillhört min kusinsons kamratkrets.... ! Sedan var jag ju förstås tvungen att äta, dvs beställa mat på restauranger, tala om vart jag skulle när jag klev på en buss etc, men sådant kan inte räknas att ingå i begreppet "tala med någon". 

Går nu igenom mina gamla bilder, bl.a. från Teneriffa. Minns den trevliga känslan, att vara ensam. Att inte ”behöva” vara social hela tiden. Att kunna bestämma själv vad man gör av dagarna. Det finns ingen motsättning mellan att vara en social varelse en stor del av livstiden, men också att kunna dra sig till ensamheten ibland. Att få vara ensam är en underskattad kraftkälla då det bygger på frivillighet.

Eftersom jag just nu går PSE-kurs  har jag även kommit att öva på att "rädda" halvdana bilder, här ett exempel från Teneriffa. Dammen med karpar fanns i en orkidéträdgård från 1700-talet.

Före:

Efter:

Undrar lite

Har en fundering som någon säkerligen har ett bra svar på; vill inte störa ansvariga för FS med detta, de har säkerligen viktigare saker att fundera på och mer angelägna frågor att svara på.

Varför blir bildkvaliteten så mycket sämre när man laddar upp en bild på FS? Sker det någon typ av ytterligare komprimering eller dylikt vid uppladdning? Detta är inget jag har tidigare reflekterat över så värst mycket, men nu när jag har en ny fräsch kamera (japp, där satt det, det eviga tjatet om den nya kameran) och bildkvaliteten helt uppenbart är bättre i mina bilder så är det ju lite trist att inte kunna visa upp det också. Något jag kan göra för att råda bot på problemet?