En glad överraskning - FS-app!

Har hittat en FS-app till min N8; kul! Fast jag förstår inte vad det är för ingång jag möts av, verkar som det skulle kunna vara bilder i poolen för Bildkritik, men detta stämmer ändå inte riktigt för det är ett lite väl långsamt flöde av bilder. Ungefär som det skulle handla om något slags urval. Först en bild en timme sedan, nästa bild inlagd (?) fem timmar innan osv. Men huvudsaken är ändå att jag nu har en lättsam ingång till FS!

En väldigt viktig app har jag inte hittat; nämligen SJ:s tavla för tågavgångar på Stockholms central. Finns det en sådan app för Symbian/N8, någon som vet? Finns för IPhone vet jag. Detta är rätt angeläget nu när jag har beslutat mig för att bli en daglig tågpendlare Ua-Sthlm-Ua... Ett något märkligt beslut visserligen mot bakgrund av alla vädermödor tågpendlare numera utsätts för... Ja, jag vet, det heter vedermödor...

Helgerna är ofta sköna tider. Dagstidningen hinner man läsa lite bättre vilket jag har sagt förr, lite annan nytta blir det också gjort, i dag t.ex. ½-städning hemma, tvätt, friluftsliv osv. Friluftslivet bestod idag av egen inspektion av Vikingarännets is på någon kilometers sträcka, isen både såg bra ut och kändes bra. Kanon inför morgondagens masstillställning på isen när entusiaster ska ta sig från Uppsala ända till Stockholm. I medvind har det lovats! Tyvärr känner jag en viss aversion mot masstillställningar av detta slag så det blir inget åka av för egen del.

Dagens DN tog upp ett angeläget ämne idag: Pressetik: "Bra tv" kommer före. Handlar om hur viss del av tv-mediet indirekt går över lik för att fånga större publik; exemplet just nu är den unga man som avslutade sitt liv efter att mot sin vilja ha exponerats som kriminell.  En ung man med bl.a. utvecklingsstörning. Konstigt att det inte talas mer om problemet med att exponera vanliga människor (läs: folk som själva inte är mediefolk och som av den anledning saknar möjlighet att bedöma konsekvenserna av att uppträda i media i tvivelaktiga sammanhang). Varför det inte talas mer om detta handlar kanske i grunden om problemet med att mediafolk (inkl. journalister) ogärna berör den här typen av frågor som berör etik- och moralfrågor i branchen. Heder åt Lisa B./DN som nu gör detta, förstås till priset att ett par "kolleger" omgående trampar ner initiativet. 

Mässa hit och mässa dit

Förra årets fotomässa var en besvikelse. Inte helt och hållet naturligtvis, men jag hade en lista på prylar jag skulle inhandla, eventuellt, men det var visst inte poängen med mässan att man skulle få inhandla det man hade tänkt sig. I stället trillade jag dit på ett impulsköp av en kamera! Det blev en semikompaktkamera som jag tänkte ha som en reservkamera och familjekamera. En Olympus SP-590 UZ. Drog lättnadens suck på hemmaplan då jag läste recensioner, det blev ett bra köp! Behövde inte skämmas över att ha köpt grisen i säcken, vilket jag ju hade gjort...

Vad tycker jag nu, ett år senare? Har använt kameran en hel del och i det stora hela har jag varit nöjd. Den är behändig i storleken och lätt att ta med. Bildkvaliteten är bra i mitt tycke. En himmelsk massa inställningsmöjligheter finns. Men, ingen ska tro att en semikompakt är lättare att använda än en systemkamera. Tvärtom skulle jag vilja säga. Av någon anledning är det svårare att hitta funktioner och sedan komma ihåg dem i semikompakten än i min Olympus systemkamera och i den sprillans nya Pentax jag nu också äger.

Dessvärre råkade jag ut för en malör med semikompakten i vintras när den var bara två månader gammal. Var i Jordanien, kameran hängde runt halsen och jag åt något oljigt. En aning olja droppade på kameran, jag torkade bort den, men sedan började problemen då vissa vred började kärva väldigt. (Samtidigt lade min "stora" Olympus av för ett par dagar, utan förklaring. Det gick inte att ändra några inställningar överhuvudtaget och därför har jag en hel del helt felexponerade bilder med mig från denna resa.) Väl hemma fortsatte konstigheterna med semikompakten: underliga saker hände med filerna, t.ex. kunde man se tumnagelbilden men när man tog upp den fanns där ingen bild alls att skåda eller bilden var en helt annen bild (!). En och annan "oljedroppe" uppträdde på bilder också emellanåt. Kollade vad en städning av maskineriet skulle kosta, men det skulle bli en slant, det tyckte jag inte kameran var värd. Idag fungerar kameran rätt ok ändå, men någon "oljedroppe" ser man på någon bild emellanåt, men det har jag bestämt att kunna leva med. 

En sak lär man sig av ovan: det verkar inte räcka med att ha en kamera + en reservkamera med sig när det är viktigt med bilder som minne, t.ex. från en resa. Ytterligare en reservkamera är bra att ha... I mitt fall har jag sedan dess haft en liten Samsung i handväskan, alltid (även med tanke på oväntade situationer), men nu har den bytts ut mot Nokias N8. Den har jag ju berömt redan tidigare... 

I morgon bär det iväg till Fotomässan igen. Ingen inköpslista denna gång (ja, ok, kanske en grej...)! Och inga impulsköp! Inte någon kamera i alla fall! Ska i stället inrikta mig på bildutställningarna och att insupa atmosfären. Hålla ögonen öppna i fall man skulle se något av era ansikten i vimlet. Kolla ifall mina bidrag (2 st) till mosaiken finns med. Allra sist; iväg till en fest som inte har något med foto att göra med annat än att festföremålet med make är fotoentusiaster, båda två.

Bilderna här är mässbilder med Olympus E-500 från förra året fast från en annan typ av mässa - Trädgårdsmässan, också Älvsjömässan i Stockholm. Av någon anledning ville vi gå dit fast vi nu hade blivit riktiga stadsbor på sjunde våningen. Kanske var det bara för att känna hur härligt det var att slippa allt jobb med hus och trädgård... Längtan förde oss inte dit i alla fall, säkert! Men vilket prunkande växtliv det fanns där inne! Och full vinter ute fortfarande fast det var mars...

Övningar...

Lite tjatigt kanske att nämna den nya kameran i varenda blogginlägg, men... ja, ni förstår säkert. De första trevande försöken har gått bra, här lite smakprov från tur/retur till jobbet förra veckan.

Vid Islandsbron:

Genom Stadsparken:

På min kammare på jobbet:

Hemåt via Geijersdalen:

En annan verklighet gör sig påmind; någon är på väg akut till Ackis...:

Genom Stadsparken igen, längs Fyrisån:

Ekvation 15 min = 45 min

De gånger jag cyklar till jobbet ska det ta max 15 minuter. De gånger jag cyklar till jobbet och plockar med mig kameran kan det bli hur som haver, sist blev det 45 minuter. Hade blivit längre om jag inte hade vaknat upp ur det fotomaniska tillståndet. Det undermedvetna påminde mig om verkligheten, dvs om mötestiden som jag skulle passa. Här lite resultat av det maniska tillståndet...

Har förresten haft problem med att få fram verktygsraden här vid ett par tillfällen. Då går det inte att lägga bilder till texten vilket är ju lite förargligt. Jag är kanske inte ensam om problemet?