Har också fotograferat i dimma - ett litet tag sedan...

Minnsann så har jag också varit ute och fotograferat i dimma. Ett tag sedan var det ju riktig hausse för dimmiga morgonfoton här på FS, men nu har entusiasmen mattats av betydligt. Vad kan det bero på? Är det för kallt att gå ut? Är det ingen sport längre när man inte behöver gå upp kl 03 eller möjligen kl 04? ;-) Nu pratar jag ju inte om dalmasen Peter förstås, han är det pigga året runt-undantaget uppenbarligen.

Kan inte stoltsera med att jag var jättetidigt ute på min fotosession, höst är ju höst. Solen går upp sent. Skamset måste jag erkänna också att mina bilder inte ens härstammar från i år utan från förra året... Trodde rent utav att jag hade redan publicerat dem, men så var det inte. I stället hade jag lagt några av dem i mina album. Ett par morgondimmiga bilder hade jag publicerat i bloggen, men inte just dem här (tror jag ganska säkert). 

Hur håller ni förresten reda på vilka bilder ni har publicerat i bloggen sedan tidigare? Tycker att jag inte har något riktigt bra system för detta nu när det börjar bli ansenliga mängder publicerade foton att hålla reda på. Vill ju inte heller gå in i fällan att publicera samma bilder om och om igen, man vill ju liksom inte vara pinsamm... Har sett vid några tillfällen att några har upprepat sig och uppenbarligen utan att själva ha en aning om det (har märkts i texten).

Efterord: Noterat i efterhand att Tommy v K har också varit ute och fotat i dimma alldeles nyss. Heja för alla som gillar dimma!

Uppländska landskapsbilder rätt och slätt... och lite till

Trakter inte så långt från Alunda, på den uppländska landsbygden. En oktobersöndag häromdagen. En gammal kvarn. Olandsån intill.

Båtupptagning del 2: konsten att klanta sig flera gånger om...

Trots traumatiska minnen upprepas proceduren varje år. Båtupptagningen.  – Bakgrunden är följande: Vi snubblade över en segelbåt i slutet av en sommar väldigt många år sedan, i ett läge då vi var ute efter en mindre motorbåt egentligen. Vi skulle nämligen öva oss lite försiktigt för sjöliv, totala landkrabbor som vi var, med tre småbarn dessutom.  (Hur det gick till att lära sig segla får bli en annan historia.)

Kvällsstiltje vid varvet efter dagens upptagningar.

Första avmastningen skötte vi galant med hjälp av båtens förra ägare, denna första höst. Men den första upptagningen blev inte som vi hade tänkt oss. Lite för många saker gick INTE som på räls... En av malörerna gav mig dessutom något traumatiska minnen... 

En stilla kväll i årummet, denna båt ska nog upp i morgon.

Vi körde båten uppför Fyrisån en eftermiddag, samma dag som vi hade upptagningstiden. Efter att ha avverkat ungefärligen 1/3 av sträckan (ca 20 min) började det ryka ur inombordsmotorn, strax därpå hostade den till och lade av.  Där guppade vi omkring, något hjälplösa. Vi förstod ganska snabbt att en ankare måste slängas ut, det spelade ingen roll om det fanns ett förbud för det eller inte, behovet blev dessutom helt uppenbart när vi såg att Carl Gustaf närmade sig (ett äldre fartyg som än idag trafikerar nöjesturer från Uppsala ut i Mälaren).  Årummet var ganska smalt här precis norr om Flottsundsbron och känslan av att befinna sig något i vägen var inte helt behaglig.

En undersökning av motorn vidtogs omgående förstås. Den händige maken fick igång den igen, men glädjen var inte långvarig. Efter att ha tuffat vidare ytterligare en sträcka var det kört igen. Och nu var det definitivt caput för färden för egen maskin. Båttrafiken var mycket gles (vi var visst sent ute...), men till slut närmade sig en större motorbåt, skönt. Fast de ville inte ta oss på släp för de hade bråttom till sin upptagning… Vad göra? Vänta. Det gjorde vi länge. Tack och lov var barnen hos farmor och farfar. Till slut kom en pytteliten segelbåt som hade ett hjälpsamt par ombord. De var tveksamma till om deras lilla 2 hk utombordare skulle orka med att dra vår båt. Det blev tungt, men när man hade fått en aning fart så funkade det ganska bra. Fast det blev en väldigt långsam färd!  Den andre båtägaren fick fylla på drivmedel i sin motor ett par gånger; tur att han hade reservdiesel/-bensin med. Upptagningen missade vi förstås med råge; timmen hann bli sen och alla hade gått hem när vi kom fram till varvet.

Ny dag, nya upptagningar, men här är den sista båten uppe på land redan.

Dagen efter: Allt fungerade fint till att börja med. Vi skulle få komma med i upptagningen fast det var fel dag. Vagnen (ett ombyggt lastbilschassi) som vi hade köpt med båten kördes fram av traktorföraren. Tallrikarna som hörde till vagnen hade vi kommit ihåg att ta med hemifrån. Upp med båten, ner i vagnen.  Men, sprintarna som skulle in i stöttorna saknades! DEM hade vi glömt kvar hemma! Det blev lite liv i luckan när alla närvarande började leta efter lämpliga föremål att använda i stället, annars skulle man få ta ner båten i sjön igen. Hörde någon av varvskillarna (klubbkolleger) säga till en annan: ”De tar upp båten för första gången…. :-D” (oklart om ryktet spred sig inom klubben om det nya medlemsparet...) Det fixade sig till slut med provisoriska sprintar,  tack för det!

En skönhet i trä, kräver nog mycket jobb både höst som vinter och vår...

Traktorn drog  iväg med båten i släp. Vi gick efter. Till vår förskräckelse såg  vi att de två däcken på vagnen hade för lite luft! Däcken hade sett bra ut innan båten sänktes ner i vagnen. Vi borde ha kollat däcktrycket ordentligt i förväg, men bland allt som skulle tänkas på hade vi missat detta helt! Och värre blev det: det ena däcket hade en uppenbar punka! Sakta men säkert tömdes däcket, traktorföraren hann få ekipaget precis innanför grindarna när det i princip blev omöjligt att dra det längre. Det skulle aldrig gå att komma fram till vår riktiga plats som angivits för oss. Det blev till att ”nödparkera” ungefär där vagnen nu stod, med stor möda gick det att flytta härligheten ett par meter så att vagnen och båten inte stod i vägen. Denna plats kom att bli vår permanenta plats sedan för många år framåt.

Täckningsprocedurer...

Puh! Vilken pärs! Nu hade man bara det värsta framför sig, men det visste ju vi inget om ännu… Fram med domkraften för att kila in brädbitar under hjulaxlar för avlastning av hjulen/däcken. Domkraften placerades på ett lämpligt ställe, maken började veva för glatta livet, jag stod en bit ifrån. Rätt som det var såg jag hur båtens för började resa sig ur vagnen; hjälp, båten kommer ju tippa bakåt!!!  Vill minnas att jag inte fick något vettigt ur mig utan skrek rakt ut, något fullständigt obegripligt… Maken tittade upp, sade ”Vad?” Helt oförstående tittade han omkring sig, dock inte uppåt. Jag skrek ångestfyllt  ”Ner ner ner…!!!” samtidigt som jag viftade vilt. Inget av detta fick honom riktigt att förstå vad som hände och vad jag höll på med, men han började i alla fall veva ner domkraften. Och båten som hade "vägt" fram och tillbaka på gränsen till att tippa lade sig tillbaka på stöttorna framtill igen...

Det blir en dag i morgon också, stolarna fick vara kvar. Några har redan täckt sin båt, någon redan förra hösten, minst, av presenningens skick att döma.

I mitt sinne hade jag redan hunnit att se maken som ett frimärke under en omkullvällt båt …  Själv tappade jag nattsömnen för ett par nätter när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Detta blev också ett bestående minne som har medfört att jag har blivit extremt riskmedveten vid upptagningar och sjösättningar, kanske rent utav något överdrivet försiktig. Det hela förvärras av att jag är nog "yrkesskadad" också; riskmedvetenhet, riskanalyser etc har kommit att vara närvarande i olika former jämt under mitt arbetsliv. 

Här pustas det ut. Helt uppenbart att jag inte kunde vara osynlig med min telezoom...

Varför hände då detta smått otäcka tillbud? Jo, domkraften kom att placeras i något felaktigt läge med tanke på att båten är väldigt baktung med inombordsmotorn placerad relativt långt bak. Inget som vi hade någon tanke på då som nyblivna båtägare. Vagnen i sig är kanske inte helt idealisk för just vår båt heller. Dessutom fick båten troligen ett felaktigt läge, för långt bak, när den sänktes ner i vagnen.

Idag har vi metodik för att undvika alla tänkbara otrevliga situationer. Vi vet hur båten ska placeras i vagnen och har märkning på vagnen avseende detta. Domkraftens placering är vi noga med (brädor kilas in fortfarande i fall det skulle hända något med däcken under vintern). En extra fristående stötta sätts upp baktill under båten. En lina fästs från båtens för ner till vagnen; detta sker redan före transporten mellan kranen och vår plats på varvet (och vice versa) trots att sträckan är kort. Det ser nämligen annars lite olustigt ut när båtens för lyfter sig en aning vid varje gupp...

Trängsel inför kommande veckans upptagningar. Lilla Sandhamn? Skillnaden är att här trängs inte miljonbåtarna...

Jag bär på min obehagliga minnesbild, men kan hantera detta minne. Maken såg aldrig sig själv som "ett frimärke under båten" och kom ur det hela helt utan men. Dessutom har han varit en av dem som har under flera års tid skött upptagningar och sjösättningar i klubben vilket ju har gett väldigt mycket erfarenhet för egen del också.  Jag behöver alltså inte vara orolig. Ändå kan det kännas lite i maggropen denna tid på året...

Nu har han vandrat färdigt

Så är vandringen på jorden avslutad för vår fina vovve. Ett svårt beslut att ta, men också lätt på sitt sätt mot bakgrund av omständigheterna. 12½ år ihop är inte så lite, vi har vant oss vid honom och lite tomt känns det nu här hemma. Inga fler fotopromenader med honom längre...

Här är de sista bilderna på Micki tagna under en av höstens vackraste dagar.

Höst höst....

Planeringsdagar. Höststämningen var påtaglig vid Tammsvik vid Mälaren. Strilande regn hela torsdagen, allmänt grått under fredagen. Hade min nya kamera med, skulle använda ledig tid till att bekanta mig med den. Det blev ingen tid över. Hastade ner till stranden i samband med luncherna, ingen ro för foto precis när man hade endast ett par minuter på sig.  Väl det.