En fotokulturell lördag och annat smått på Söder

Det blev förstås ett besök i går på Galleri Kontrast, vernissagedagen för sommarutställningen. Som bonus belönade jag mig därtill med en visit på Fotografiska museet. Lite småaktiviteter på Söder tillkom dessutom. 

Till Galleri Kontrast anlände vi ett par timmar efter att portarna hade slagits upp och de mest ivriga hade hunnit avlägsna sig från platsen. De hade lämnat kvar sin värme i lokalerna vilket en ensam hårt vispande fläkt försökte skingra bort. En del folk kom och gick fortfarande, inga bekanta för mig dock. Kastade mig genast över de upphängda bilderna på väggarna. För att inte behöva stanna för länge i den jättevarma lokalen börja maken, strategiskt nog, att titta igenom bildspelen för att lokalisera min bild. Visserligen hade han ingen aning om vilka bilder jag hade skickat in, han hade inte sett dem överhuvudtaget heller, men jag gav en snabb beskrivning av alla tre.

Mitt huvudintryck av utställningen blev: en rätt "trevlig" utställning, bra blandning av olika typer av bilder med det angivna temat "Sverige - en idyll?". Hängningen fungerade trots det relativt snålt tilltagna utrymmet. Maken lokaliserade en av mina bilder så småningom och när jag såg den blev jag lite glad: den utvalda bilden var den jag själv gillade bäst av de inskickade. Men vad blek den var! Fel på skärmen i lokalen? Min skärm? Min bild har detaljer som behöver närstudier och dessvärre medger inte en bildvisning av det här slaget någon möjlighet till det. Men, kul ändå att den finns där!

Inga bekanta på plats som sagt (hade visst missat både Torbjörn och Jan-Olof), men kom snabbt i samspråk med ett par FS-medlemmar som också spanade efter sina bilder på bildskärmarna. En trevlig pratstund!

En matbit blev det sedan på uteserveringen vid korsningen Götgatan/Urvädersgränden. Vi hade spanat in stället redan någon vecka sedan.

Där satt vi och kollade miljön under tiden vi åt och drack. Vackert och stämningsfullt uppåt Urvädersgränd.

Spanade även på huset framför oss. Kontor? Bostäder? Verkade vara en blandning. Intressant placering för en luftkonditioneringsanläggning förresten. Inte direkt passande i miljön kanske.

Sedan vandrade vi neråt mot Slussen. Ett riktigt lämmeltåg av folk på väg från Galleri Kontrast till Fotografiska museet....?

Har inte sett att det skulle vara något fotoförbud på det Fotagrafiska museet och ingen information om ett sådant går att finna på deras nätplats heller. Säg till omedelbart bums om så är fallet ändå så plockar jag bort allt nedanstående taget där!

På Fotografiska museet möts man genast av Robert Mapplethorpes fotokonst. En del bilder ska ha chockerat folk på sin tid och lär fortfarande uppfattas som provocerande av somliga. Det är intressant att studera publiken när bilder kan uppfattas vara av det mer provocerande slaget; helt uppenbart hade folk lättare att ställa sig och titta på hans nakenstudier av kroppsbyggaren Lisa Lyon än motsvarande rätt närgångna studier av ett flertal män. Nakna eller nästintill nakna kvinnor är vardagsmat, annat är det på herrsidan. Man behöver inte ens studera denna uppdelning i bildvärlden utan det räcker att se sig om i stadsbilden, framförallt under sommartid.

Över till en annan visning: Jacqueline Hellmans bilder på skärmar med en tillhörande berättelse som den avbildade hade talat in. Gripande. Denna utställning var mer än en fotoutställning, ett slags installation egentligen i ett enkelt format.

Circle of Memory av Elianor Coppola och några medverkande till är en konstnärlig installation med ett starkt fotografiskt inslag. Installationer är en konstform som tilltalar mig mycket, kanske på grund av att de ofta utgår från fantasifulla utvidgningar av begreppet konst och ger starka minnesbilder. 

Missa inte gången in i det "okända" mörkret i installationen! Många går miste om den faktiskt, noterade jag...Väl framme väntar en meditativ upplevelse, föga med foto att göra med. Allt här i livet behöver väl inte handla om foto?

Sedan är turen kommen till Edward Burtynsky och hans "oljiga" värld... Delstudie här nedan...

... och efter det Jacob Fällenders analoga tolkningar från flera världstäder som flyter samman.

Efter museibesöket blev det en liten titt hos det unga par vars flytthjälp vi var någon vecka sedan. Det var inte lika många kartonger framme nu som då. Bilden från flyttdagen någon vecka sedan.

Flyttbestyren är alltid bökiga, att packa logiskt håller ett tag, men sedan kan det bli huller om buller. Sprit + skor? Kanske hör de ihop ändå på något outgrundligt sätt?  

"Vad gör hon?" tycks någon där bakom tänka... När man hjälper till med en flytt har man varken sin bästa eller näst bästa kamera med, men väl N8, turligt nog....

I slutet av flyttdagen blev det den en runda på Söder. Stockholm har så många sidor att visa upp! Och lika fint var det igår, kan jag intyga!

Fick ett mail från FS. Och jag har blivit "mormor" till ett charmtroll!

Någon dag sedan damp ett mail ner i min inkorg med beskedet att min bild skulle vara med i bildspelet på Galleri Kontrast.

1) Först blir man glad; vad annat...! 2) Sedan undrande; vilken bild? Hade koll på att jag hade skickat in tre bilder, men kunde inte komma på vilka de var, inte så där på rak hand. En av bilderna dök upp i hjärnan rätt snabbt, de andra skulle jag få kolla upp (fast nu ett par dagar senare har minnesbilderna klarnat). Fortfarande undrar jag förstås vilken bild som blev medtagen, spännande. 3) Nästa tanke; jag måste rensa bland bilderna i mina album och lägga in "bra" bilder, kanske någon fler börjar titta närmare på vad jag har hållit på med... :-( / Man är ju uppvuxen med Jante trots allt, som så många andra här i Norden.

4) Nästa steg blev att läsa på FS om utställningen och vilka som hade haft lyckan att få med en bild. Allra mest intressant var att läsa kommentarerna! En negativ slagsida... Flera har reagerat på att en jurymedlem har fått med en bild. Ett återkommande svar från arrangörshållet har varit att detta inte har varit någon tävling. Jurymedlemmen har inte heller varit med och röstat på sin egen bild. Flera tycker ändå att detta handlar om ett slags tävling och det har hänt är högst olämpligt.   

Jag fick därmed en anledning att återigen grunna på innebörden i ordet tävling. Själv är jag generellt sett rätt ointresserad av allt som klumpas ihop inom ordet tävling när det handlar om sammanhang där jag själv "tvingas" in i tävlandet. Det må handla om ungdomstidens idrottssammanhang, diverse skojiga lekar som man var tvungen att vara med på fast man inte ville osv. Just skojiga lekar kan jag fortfarande känna en viss aversion mot, fast ibland har det ju blivit riktigt kul ändå, måste jag erkänna... Att tävla mot sig själv och sina resultat är däremot riktigt uppiggande, vad det än gäller! Många verkar däremot uppfatta att det mesta i tillvaron handlar om en tävling mot andra, det må handla om arbetet, fritidsaktiviteter, andra intressen (typ foto) osv.

Annonseringen om utställningen på Galleri Kontrast hade jag aldrig uppfattat som en tävling. Temat "Sverige - en idyll?" triggade igång min fantasi. Själva frågetecknet blev en viktig symbol för min del när jag valde ut de bilder som kunde tänkas passa in. Hade annonseringen varit inriktad på just ordet "tävling" hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skicka in något för då hade hela arrangemanget fått ett lite väl avancerat intryck i mina ögon på grund av kombinationen Galleri Kontrast - tävling - "riktiga" fotografer som skickar in bilder - kvalitet - blaa blaa blaa...

Har dock dristat mig till att skicka in foton till så kallade fototävling två gånger. Första gången drygt ett år sedan, en resefototävling arrangerat av lokaltidningen och ett cruisingföretag. Fast då visste jag att inga "riktiga" fotografer nedlåter sig till den här typen av tävlingar på grund av upplägget. Vill minnas att man kunde lägga röster på de inskickade bilderna på Flickr, men en jury (ingen fotografjury) valde ut vinnarbilderna, oklart vilken betydelse publikrösterna hade. Priserna var inte något direkt att sträva efter heller. Vann ett pris i tävlingen vilket förstås var skoj... Hade förresten inte kommit på tanken att sprida info om mina inskickade bilder till min omgivning, med bönen "snälla, rösta på min bild" för jag känner mig helt främmande inför det också. Möjligen borde jag ha åtminstone berättat för NÅGON att jag hade skickat in bilder... I och för sig berättade jag det för EN person...den äkta hälften som har puffat mig till att ta upp fotograferandet igen... Tack för det förresten raring!

Andra gången var förra årets "fototävling" på jobbet. Också en ren amatöraktivitet ("fotoproffs" kan ju naturligtvis också dölja sig i raden av byråkrater), den som kände sig manad fick skicka in en bild, alla anställda fick rösta, men inte på en egen bild. Jag fick ingen tätplacering vilket inte gjorde mig något, däremot fick man glädja sig åt FS-kompisens Hannu K:s goda placering! Själv röstade jag på en bild som gick rakt in hjärtat, utifrån det angivna temat. Lät bli att rösta på någon av de bilder jag tyckte var "bäst" (bl.a. Hannus foto) eftersom den här "tävlingen" inte var någon tävling på det sättet jag definierar en tävling. Det handlade om ju en kul grej, ett slags "trivselaktivitet".

Oj, nu hamnade vi på ett sidospår... tillbaka till saken dvs Galleri Kontrast och kommentarerna. Flertalet kom in på Nobelpriset i sin kritik. Själv anser jag dock att den ovan beskrivna "fototävlingen" där jag som fotograf hade rätt att rösta på en bild (utom min egen) ligger närmare förfarandet i utställningen på Galleri Kontrast än liknelsen om Nobelpriset... Sagt utifrån mitt just nu jäviga perspektiv förstås.

Bilderna i blogginlägget hänger inte ihop med texten det minsta. Så här brukar jag inte göra, men ibland får man väl göra avsteg från sina principer. Vovven är i alla fall en färsk gullunge i familjekretsen! En samojedvalp som ännu så länge är så liten (väger ungefär som en nyfödd bebis just nu) och gullig, men som kommer att växa till en riktig skönhet i en rejäl storlek! Henne kommer jag ha tillgång till som ett fotoobjekt framöver vilket passar så fint då vår sheltie inte längre finns med oss. Jag lär dessutom få fina möjligheter till få kurera den hundabstinens som fortfarande kan drabba mig av och till....! Det är inte roligt att vara utan en hund!              

Breaking the silence – tips!

Se den! Titta på fotografierna! Läs texterna! Och inte minst, lyssna! Breaking the silence! 

En tillfällig utställning på Armémuseum i Stockholm (5-20/3) visar fotografier som unga israeliska soldater har tagit under sin tjänstgöring i ockuperade områden i Israel.  Soldaternas egna vittnesberättelser ackompanjerar bilderna.  En ”guide” (fd soldat) berättar om sina erfarenheter  och upplevelser vid de ”guidade” visningarna, men han berättar även om det som har fått honom och många andra fd soldater att engagera sig i rörelsen Shovrim shtika – Att bryta tystnaden – Breaking the silence.  

Vanliga unga människor i Israels armé.

Shovrim shtika – Breaking the silence är en rörelse som har grundats av fd israeliska soldater som under sin militärtjänstgöring har kommit att reflektera över Israels ockupation av palestinska områden. Medlemmar anser att ockupationen är orättfärdig, den fråntar människor försörjningsmöjligheterna, den skapar en spiral av våld. Militärtjänstgöringen i de ockuperade områdena skadar de israeliska ungdomarna för de tillåts och uppmuntras till att trakassera palestinsk civilbefolkning, att utföra provokationer för att få anledning till att gripa människor, att misshandla. Man tillåts att skapa sin egen lag som står över allt annat.  ”I am the law.”

Den här utställningen bidrar till att ge en ytterligare dimension till vår bild av Israel och vad som sker där. Enligt vår ”soldatguide” handlar inte dessa konflikter i grunden om motsättningar mellan israeliter och palestinier, mellan judar och muslimer, mellan islam och judendom. I stället handlar de om något universellt: vid alla kriser och konflikter ställs människor längst ner i samhällshierarkin mot varandra vilket man ser även i Europa idag. Inom den israeliska armén finns också denna hierarki som utgör en mekanism i det vardagliga soldatlivet.  De som befinner sig i arméns bottenskikt får de mest besvärliga uppgifterna att hantera, i närkontakt med ”motpartens” civila och potentiella terrorister. Konflikter och andra samhällskriser har genom tiderna gynnat ekonomisk tillväxt som i sin tur har alltid i slutändan gynnat  de välbeställda, men som de som finns längst ner i hierarkin får betala. (Obs! Min fria tolkning av visningen.)

Den vanliga unga människan kan förvandlas till ett monster under givna omständigheter…

Har man tid att se Armémuseets permanenta utställningar hittar man lätt likheter med ovan nämnda resonemang. Genom hela den europeiska krigshistorien har en röd tråd av maktbegär och erövringslust löpt. Och inte bara det, krigen har fört med sig enorma förluster av människoliv via fattigdom, svält och sjukdomar. Detta utöver dödstalen pga krigshandlingar som har drabbat både soldater, deras familjer (som ofta följde med på krigstågen) och civilbefolkningen. Människors lidanden under krigen och diverse konflikter har varit ofattbart stora genom historien, i alla tider.

Armfeldt klarade sig med en lätt förfrysningskada på kinden vid erövringsutryckningen till Norge 1718, tusentals av de 7500 soldaterna dog under hemfärden. 

OBS! Mitt inlägg är inte något ställningstagande hit eller dit, men allt som belyser aktuella och historiska händelser och skeenden från olika perspektiv är av stort värde. Därför är Breaking the silence en utställning värt ett besök! Just ämnet Israel är särskilt intressant för mig personligen eftersom jag har bott på en kibbutz en kort period för många år sedan.

Mer om Breaking the silence:

Diakonia: Utställning om israeliska soldater: Breaking the Silence

Dagens nyheter: Utställningen bryter tystnad om ockupationen

Observera den mycket korta utställningstiden!

Projekt: Det gångna året – del 6

I JUNI 2010 hände roliga saker. Stockholms maraton och en möhippa under samma dag, samma plats… En gemensam fotoutställning med fotokurskamrater hörde också till månadens höjdpunkter. Utställningen hade vi på Uppsala Fotografiska Sällskaps lokaler. Samma dag med vernissagen pågick Uppsala performancefestival med mängder av konsthändelser, hann tyvärr inte se annat än en performance av en japansk konstnär. Men vilken performance! Koppling till fotografi fanns perifert.

Stockholms maraton; imponerande med alla dessa sportiga killar och tjejer.

Oturligt nog sammanföll maratonsträckan med en annan viktig sträcka, nämligen möhippagängets stråk till kajen för att kunna äntra en båt. Alla fick spurta en kortis vid bästa lämpliga tillfälle, men det var inte lätt. Krocken/krockar  låg i luften, dock inga smockar vilket man hade kunnat vänta sig av maratonlöparna. Men nej, de tog det lugnt. Några såg till och med lite roade ut vid dessa ”nära krocken”-upplevelser.

Men vi kom alltså över! Även jag, en medbjuden deltagare i dotterns möhippa. Har ni hört förr att en MOR får vara med på en möhippa?! En ära, vill jag påstå! Men som ni förstår, någon måste vara utanför bilden och det är ju förstås jag. Har tydligen här kapat några fötter för att få med hela hus… :-(

En trevlig skärgårdstur med vackra vyer mot möhippans delmål.

Fjäderholmarna. Svensexan pågick förresten på samma ö fast på en annan matlokal. Där fanns även brudens och brudgummens fäder med! Ej som objudna gäster utan medbjudna de också!

En middag med god mat och roligheter och sedan tillbaka till stan för en fortsättning. Men inga bilder här. Och vi lite äldre avvek lite tidigare för ordnings skull…

I mitten av månaden var det dags för fotoutställningen som vår fotokurslärare Johan var initiativtagare till. Johan är förstås medlem här på FS. Så även många av deltagarna. Vi hade inget tema för utställningen och därför blev den förstås lite spretig, men det gjorde absolut ingenting i detta sammanhang. Inlämningen av foton skedde några dagar innan och på vernissagedagen träffades vi på morgonen för att fixa till allt. Johan hade redan tänkt till en del innan.

Lite huvudbry och spring blev det för Johan.

Morgan spikar, Jessica och Salem tänker ut hur det ska bli bäst.

Sven och Nikos grunnar också på. Hon närmast också, namnet har jag glömt (vi gick inte samma kurs så det är förlåtligt att vara glömsk).

Eric vid sina verk, fotograferade i Indien. 

Joo, det blir nog bra så här.

Performanceinstallationen av den japanska konstnären Hiroko Tsuchimoto på Västgöraspången  var mycket märkvärdig. Hon låg på det här sättet orörlig i sin kokong hela lördagen, om jag minns rätt var det från ca kl 8-9 fram till kvällen kl 20. Maxtemperaturen denna dag låg på +14 grader, men mesta delen av dagen kring +12. Inget regn tack och lov. Hon hade två lokala medhjälpare (som byttes ut av och till) och som stod i var sin ände av bron med kameror på stativ. Deras funktion var att ta bilder av oss gloende förbipasserande, de arbetade mycket diskret för att deras syssla inte skulle märkas. Antar att vi ingick i denna performanceinstallation på något sätt. Eller så handlade det om att dokumentera i all enkelhet.

Så här såg Hiroko Tsuchimoto ut på riktigt. Har hämtat bilden från hennes webbsida . Oklart om hon förbereder sig här för den långa dagen eller om hon håller på och packar ihop sina tillhörigheter.