Sällanbloggografen väljer bort sockersött - denna gång...

Har helt klart genomgått en förvandling; från att ha varit en flitig fotobloggare dagligen är jag idag en sällanbloggare. Ibland blir man påmind om Fotosidans existens, så var det även någon vecka sedan när påminnelsen om betalningen kom - glömde bort den, betalade slutligen knappt två veckor för sent (funkade ändå) och nu kan man hoppas på lite bättre utnyttjande av tjänsterna på FS... Varför ska man annars vara betalmedlem...?

Några bilder från kvällen; kände inte för sockriga solnedgångsvyer (det var en vacker kväll) så svartvitt fick det bli. Inte så sällan låter jag livskamraten välja dagens bild (Blipfoto), så även i kväll. Ofta är vi rätt ense om valet, i dag hade det sannolikt blivit en annan bild om jag hade valt själv, dvs en av de nedanstående. Två av bilderna nedan låg bra till...

En bild efter mörkrets inbrott blev dagens bild på Blipfoto. Vet sedan tidigare att nattbilder inte fungerar inom Blipvärlden (annat än om man möjligen är ett stort namn sedan tidigare, med jättemånga följare). Detta pga av att dagens bilder visas som tumnaglar; mörka bilder i tumnagelformatet är ett hopplöst fall om man vill få folk att öppna bilden i ett större format.

Och andra sidan; varför låta sig föras med strömmen hela tiden, man får väl åtminstone ibland vara lite eljest, det känns bra i själen...

.

.

.

.

.

.

.

.

Fann vad jag letade efter - ett vårtecken!

Ska in här för att kolla vårtecken, kan ju hända att man hittar något...

Tittar hit....

Tittar dit....

Det här? Glada färger visst, men vårtecken, njaa....

Samma här....

Nu...? Nej, inte riktigt; båten utan täckning har varit utan skydd över vintern, den till höger täcktes redan flera år sedan och den har fått vila flera säsonger.

Ordentliga knopar här, inget vårtecken....

Presenningarna hänger i prydliga rader, våren är långt borta....

HÄR! Ett VÅRTECKEN som heter duga!!!------------------------------------------------- Iiiiiiiiiiiiiiiiiiikkk...!!! Alltså, när har detta hänt....??!! Inte bra....! Eller lite bra att naturen hjälper till...?

För den som vill ha bakgrundsfakta om det tekniska: bilderna är tagna med Pentax K7 + 100/2.8 samt med Nokia Pureview 808 (hade ju med mig endast 100 mm till Pentax).

I väntan på den rätta stunden... Och så blir det Dagnys - after work!

I väntan på den rätta stunden... håller på och laddar upp för att ta hand om alla rockfestivalbilderna som ju är ett antal hundra... för att sedan kunna lägga ut ett flertal av dem i god ordning och med eftertanke.... Ni har sett några av Sweden Rock-bilderna tidigare, i spridda skurar, men resten är värda ett bättre öde än att gömmas i innanmätet på min knasiga dator (grrrr... åt den!)! Bara jag får lite tid över. Mina föräldrar kommer i morgon - på grund av hälsoskäl (deras) är det länge sedan de har företagit sig en utlandsresa hitåt - och sedan är det ju Midsommar - men sedan!

I väntan på den rätta stunden lägger jag in här ett par maritima bilder där jag försöker efterlikna - ja, vad? I stunden när bilderna lektes fram försökte jag inget alls, men resultatet gillade jag oavsett om detta är att betrakta som efterapning av något "tidlöst" gammalt analogt, foton tagna med en uråldrig och "dålig" men nostalgiframkallande kamera... Missade förresten nyligen en kurs som jag hade velat vara med på - "Fota med Holga"....

På den tiden när några av toykameramärken (t.ex. Diana) kom till var kanske folk lite blyga inför en kamera fortfarande. Det gäller inte längre - utom vad gäller oss som helst är den fotograferande delen av situationerna...

Dagnys säsongsavslutning hinns inte med före Midsommaren, men det är ju aldrig för sent att träffas ändå! Alla ni som är intresserade att ansluta till Dagnys fikagäng i form av after work är välkomna till Katalin torsdagen den 28 juni kl 17. Katalin ligger förresten bredvid Broströms Kafé; praktiskt eller hur?! Intill stationen, lika praktiskt det!!

Båtupptagning del 2: konsten att klanta sig flera gånger om...

Trots traumatiska minnen upprepas proceduren varje år. Båtupptagningen.  – Bakgrunden är följande: Vi snubblade över en segelbåt i slutet av en sommar väldigt många år sedan, i ett läge då vi var ute efter en mindre motorbåt egentligen. Vi skulle nämligen öva oss lite försiktigt för sjöliv, totala landkrabbor som vi var, med tre småbarn dessutom.  (Hur det gick till att lära sig segla får bli en annan historia.)

Kvällsstiltje vid varvet efter dagens upptagningar.

Första avmastningen skötte vi galant med hjälp av båtens förra ägare, denna första höst. Men den första upptagningen blev inte som vi hade tänkt oss. Lite för många saker gick INTE som på räls... En av malörerna gav mig dessutom något traumatiska minnen... 

En stilla kväll i årummet, denna båt ska nog upp i morgon.

Vi körde båten uppför Fyrisån en eftermiddag, samma dag som vi hade upptagningstiden. Efter att ha avverkat ungefärligen 1/3 av sträckan (ca 20 min) började det ryka ur inombordsmotorn, strax därpå hostade den till och lade av.  Där guppade vi omkring, något hjälplösa. Vi förstod ganska snabbt att en ankare måste slängas ut, det spelade ingen roll om det fanns ett förbud för det eller inte, behovet blev dessutom helt uppenbart när vi såg att Carl Gustaf närmade sig (ett äldre fartyg som än idag trafikerar nöjesturer från Uppsala ut i Mälaren).  Årummet var ganska smalt här precis norr om Flottsundsbron och känslan av att befinna sig något i vägen var inte helt behaglig.

En undersökning av motorn vidtogs omgående förstås. Den händige maken fick igång den igen, men glädjen var inte långvarig. Efter att ha tuffat vidare ytterligare en sträcka var det kört igen. Och nu var det definitivt caput för färden för egen maskin. Båttrafiken var mycket gles (vi var visst sent ute...), men till slut närmade sig en större motorbåt, skönt. Fast de ville inte ta oss på släp för de hade bråttom till sin upptagning… Vad göra? Vänta. Det gjorde vi länge. Tack och lov var barnen hos farmor och farfar. Till slut kom en pytteliten segelbåt som hade ett hjälpsamt par ombord. De var tveksamma till om deras lilla 2 hk utombordare skulle orka med att dra vår båt. Det blev tungt, men när man hade fått en aning fart så funkade det ganska bra. Fast det blev en väldigt långsam färd!  Den andre båtägaren fick fylla på drivmedel i sin motor ett par gånger; tur att han hade reservdiesel/-bensin med. Upptagningen missade vi förstås med råge; timmen hann bli sen och alla hade gått hem när vi kom fram till varvet.

Ny dag, nya upptagningar, men här är den sista båten uppe på land redan.

Dagen efter: Allt fungerade fint till att börja med. Vi skulle få komma med i upptagningen fast det var fel dag. Vagnen (ett ombyggt lastbilschassi) som vi hade köpt med båten kördes fram av traktorföraren. Tallrikarna som hörde till vagnen hade vi kommit ihåg att ta med hemifrån. Upp med båten, ner i vagnen.  Men, sprintarna som skulle in i stöttorna saknades! DEM hade vi glömt kvar hemma! Det blev lite liv i luckan när alla närvarande började leta efter lämpliga föremål att använda i stället, annars skulle man få ta ner båten i sjön igen. Hörde någon av varvskillarna (klubbkolleger) säga till en annan: ”De tar upp båten för första gången…. :-D” (oklart om ryktet spred sig inom klubben om det nya medlemsparet...) Det fixade sig till slut med provisoriska sprintar,  tack för det!

En skönhet i trä, kräver nog mycket jobb både höst som vinter och vår...

Traktorn drog  iväg med båten i släp. Vi gick efter. Till vår förskräckelse såg  vi att de två däcken på vagnen hade för lite luft! Däcken hade sett bra ut innan båten sänktes ner i vagnen. Vi borde ha kollat däcktrycket ordentligt i förväg, men bland allt som skulle tänkas på hade vi missat detta helt! Och värre blev det: det ena däcket hade en uppenbar punka! Sakta men säkert tömdes däcket, traktorföraren hann få ekipaget precis innanför grindarna när det i princip blev omöjligt att dra det längre. Det skulle aldrig gå att komma fram till vår riktiga plats som angivits för oss. Det blev till att ”nödparkera” ungefär där vagnen nu stod, med stor möda gick det att flytta härligheten ett par meter så att vagnen och båten inte stod i vägen. Denna plats kom att bli vår permanenta plats sedan för många år framåt.

Täckningsprocedurer...

Puh! Vilken pärs! Nu hade man bara det värsta framför sig, men det visste ju vi inget om ännu… Fram med domkraften för att kila in brädbitar under hjulaxlar för avlastning av hjulen/däcken. Domkraften placerades på ett lämpligt ställe, maken började veva för glatta livet, jag stod en bit ifrån. Rätt som det var såg jag hur båtens för började resa sig ur vagnen; hjälp, båten kommer ju tippa bakåt!!!  Vill minnas att jag inte fick något vettigt ur mig utan skrek rakt ut, något fullständigt obegripligt… Maken tittade upp, sade ”Vad?” Helt oförstående tittade han omkring sig, dock inte uppåt. Jag skrek ångestfyllt  ”Ner ner ner…!!!” samtidigt som jag viftade vilt. Inget av detta fick honom riktigt att förstå vad som hände och vad jag höll på med, men han började i alla fall veva ner domkraften. Och båten som hade "vägt" fram och tillbaka på gränsen till att tippa lade sig tillbaka på stöttorna framtill igen...

Det blir en dag i morgon också, stolarna fick vara kvar. Några har redan täckt sin båt, någon redan förra hösten, minst, av presenningens skick att döma.

I mitt sinne hade jag redan hunnit att se maken som ett frimärke under en omkullvällt båt …  Själv tappade jag nattsömnen för ett par nätter när jag tänkte på vad som hade kunnat hända. Detta blev också ett bestående minne som har medfört att jag har blivit extremt riskmedveten vid upptagningar och sjösättningar, kanske rent utav något överdrivet försiktig. Det hela förvärras av att jag är nog "yrkesskadad" också; riskmedvetenhet, riskanalyser etc har kommit att vara närvarande i olika former jämt under mitt arbetsliv. 

Här pustas det ut. Helt uppenbart att jag inte kunde vara osynlig med min telezoom...

Varför hände då detta smått otäcka tillbud? Jo, domkraften kom att placeras i något felaktigt läge med tanke på att båten är väldigt baktung med inombordsmotorn placerad relativt långt bak. Inget som vi hade någon tanke på då som nyblivna båtägare. Vagnen i sig är kanske inte helt idealisk för just vår båt heller. Dessutom fick båten troligen ett felaktigt läge, för långt bak, när den sänktes ner i vagnen.

Idag har vi metodik för att undvika alla tänkbara otrevliga situationer. Vi vet hur båten ska placeras i vagnen och har märkning på vagnen avseende detta. Domkraftens placering är vi noga med (brädor kilas in fortfarande i fall det skulle hända något med däcken under vintern). En extra fristående stötta sätts upp baktill under båten. En lina fästs från båtens för ner till vagnen; detta sker redan före transporten mellan kranen och vår plats på varvet (och vice versa) trots att sträckan är kort. Det ser nämligen annars lite olustigt ut när båtens för lyfter sig en aning vid varje gupp...

Trängsel inför kommande veckans upptagningar. Lilla Sandhamn? Skillnaden är att här trängs inte miljonbåtarna...

Jag bär på min obehagliga minnesbild, men kan hantera detta minne. Maken såg aldrig sig själv som "ett frimärke under båten" och kom ur det hela helt utan men. Dessutom har han varit en av dem som har under flera års tid skött upptagningar och sjösättningar i klubben vilket ju har gett väldigt mycket erfarenhet för egen del också.  Jag behöver alltså inte vara orolig. Ändå kan det kännas lite i maggropen denna tid på året...

Båtupptagning del 1: både fina och något traumatiska minnen

Hoppade över fotofikat idag - hade anmält mig ett bra tag sedan till Worldwide Photowalk i storstan . En rapport utlovas! - Helgen fullproppad för övrigt; upptagningen av båten på schemat vilket betyder att den skulle köras upp idag från Ekoln (Mälaren), uppför Fyrisån till stans utkanter där varvet finns. En underbar åfärd en dag som denna! I morgon skulle sedan själva upptagningen ske.

I stället för att uppleva den vackra båtfärden längs Fyrisån gick jag helt miste om den. Skyndade mig hemåt från Photowalk i Stockholm och väl på tåget ringde jag och meddelade maken jag är på väg. Och då fick jag höra att han, som den effektiva man han är, redan var vid varvet med båten. Vilken sekund som helst skulle den nu upp också! Blev lite besviken. Jag missade ju färden uppför ån denna fina dag. Den andra delen (upptagningen) gjorde inte så mycket, men egentligen borde jag varit där för klubbens regler säger att man ska vara två stycken vid lyftet.

Letade reda på förra årets bilder och de duger ganska väl en dag som denna, dels gjorde vi åfärden den första oktober då också, dels var vädret lika strålande fint då med. Själva upptagningen skedde följande dag förra gången,  helt utan dramatik. Vår första upptagning var däremot inte utan dramatik ett antal år sedan.  

Historien om den första upptagningen visade sig bli så lång att  ingen orkar läsa den utöver texten här... Kanske blir det en fortsättning i morgon...