Man är väl aldrig för stor för att sitta i famn...

Har precis spridit en bild (via FB) om en islandshäst som sitter i famnen på en stackars krake till en människa i en fåtölj... Inspirerad av detta letar jag efter något liknande bland mina album, och se, jag hittar två bilder av alldeles färskt datum. Ingen häst dock närvarande här, tyvärr.

Den första bilden föreställer en för mig välbekant individ, en liten samojedvalp på sex månader, redan i bamsestorleken på 15 kg.

Den andra bilden är från i går, från samojedträffen i Fjällnora utanför Uppsala. Om det är en vuxen hund eller en unghund vet jag inte. Tycker att alla samojeder verkar vara rätt stora oavsett om de är vuxna eller halvvuxna... Helt uppenbart verkar de trivas med att vara i famn!

Klubbmatch - orientering!

Två små Upplandsklubbar möttes för en duell i skogarna utanför stan. Upplägget var mycket enkelt med tre banlängder att välja mellan, klasserna helt blandade på längden och tvären, inga starttider utan var och en "valde" att starta när det var lämpligt och man var klar. Med modern elektronik fungerar detta till synes ospecifika upplägg bra i dessa mindre tävlingssammanhang.

Sheltien Elsa vakar över start- och målgångsutrustningen.

Innehåll: rena kläder, duschgrejer, kanske en matsäck?

Banläggaren Thomas berättar om banorna, skärmplaceringarna (t.ex. att terrängen var rätt öppen på sina håll och skärmarna var lågt placerade) osv.

Tävlingsgeneralen Anders berättar om upplägget, bl.a. att den som vinner i en klass (bana) får 5 poäng, nästa 4 poäng etc, men även att ALLA som deltar får en poäng. I slutändan räknar man ihop alla poäng och den klubb som har fått flest poäng vinner.

Hmmm, blir det här rätt och rättvist...?

Det är frågan verkligen... 

Glad kan man vara ändå oavsett hur det blir!

 En representant för det ena laget. Gissa vilket?

 Startplatsen.

Det andra lagets representanter, en av dem verkar vara osäker på sin klubbtillhörighet av klädseln att bedöma...

Där väntar de, kartorna. Man får inte tjuvkika!

 Precis olägligt går skosnöret upp...!

Vad sade vi om det där med att tjuvkika...

Vad gör de?

= Det här! En speciell liten elektronisk ID-pryl sätts på ett finger, den lagrar starttiden, alla tiderna vid kontroller samt sluttiden för var och en. När man stoppar ner den i avläsaren vid start (som här) har nu den tävlande påbörjat sin tävling. Vid varje kontroll läser man av tiden på samma sätt via en dosa och sluttiden får man på det här sättet också vid målgången. Därmed finns information lagrad som även talar om ifall någon har råkat ta fel kontroll och blir därmed diskad.

Somliga läser kartan omsorgsfullt innan de beger sig till skogen. När man är helt klar över riktningen vartåt man ska kutar man iväg.

Andra har metoden att läsa kartan springandes. Det kräver viss vana, gärna årtionden av träning. Fotografen hade svårt att hänga med som synes...

En äldre herre med samma metod.

Den lilla flickan i rosa läste kartan vid startpunkten ordenligt, men det undslapp ändå: "Mamma, jag förstår inte..." Gråten var nära. Jag kände igen mig så väl från min egen barndom och ungdom.... fy vad hemskt det var, stå där och inte fatta någonting. Mamman här (i rött) var dock väldigt stöttande och pedagogisk, gav goda råd och hängde sedan med ut i skogen utan någon egen karta. Jag tog förresten min bästa bild just på dem, men vill inte publicera den då jag inte har frågat om lov för en publicering...

Somliga beger sig åt ett annat håll...

Lugnet skänker sig över nejden en liten stund nu när alla har kommit iväg. Banläggaren kan bege sig till det tilltänkta målområdet nu.

Annat folk är också i rörelse, nämligen hundmänniskor som håller på och tränar spårning med sina hundar. De stör inte orienterare. Hundarna däremot måtte ha blivit störda av de korsan och tvärsan springande orienterarna.

Målgången. Den klubbkluvna orienteraren uttrycker sin glädje över banan som var skickligt lagd med tyngdpunkt på orientering och inte löpning.

Det hör till traditionen att berätta för varandra om diverse misstag man har gjort. Men även att det visst har gått bra också, typ "här sprang jag rakt på kontrollen, tappade inte en sekund..." 

Det var kul det här, en sån fin dag också! "Trattisar i skogen frestade lite, men jag lät bli..."

 Det väntas in fler från skogen.

"Här tror jag nog att jag tappade minst tre minuter....Valde helt fel väg kom jag på... annars var det inga problem." 

Lyckan var stor, pappa sprang inte vilse...

Ena klubben hade en del barn och ungdomar med och även lite äldre ungdomar.  Jag undrar om han slog brorsan? Det undrade han också.

Hur gick det sedan totalt sett? Ena klubben hade 20 deltagare, den andra klubben 11 deltagare. Vardera klubben hade 6 deltagare var som plockade de främsta poängen (5 - 4- 3 - 2 poäng). Men eftersom alla andra deltagare fick en poäng var också så vann ju klubben med flest deltare. Rättvist? Njaa, men det är inget som skaver någon för detta ordnas för skojs skull.

I november är det dags för en klubbtävling där upplägget är också "orättvist", dvs en s.k. handicapptävling à golf. Alla som har skördat framgångar under årets orienteringstävlingar får ett "sämre" utgångsläge och viss typ rättvisa skipas därmed!

Gäääsp...

... och god natt, säger hon här.... och jag med!

Det skulle ju bli bara naturbilder

Med ett särskilt ställe i sikte cyklar jag iväg för att fånga kvällen, innan solen hinner gå ner. Fotosessionen börjar som tänkt var, men sedan blir det som vanligt, en blandad kompott bilder. Att vara en stadsbo har sitt pris!

På väg mot blomster- och fågelmarkerna vid Kungsängen. Det är den här stigen ni ska vandra från stan (Uppsala) när ni ska se fälten med kungsängsliljor på våren.

Stigen går längs Fyrisån.

Vänder man blicken åt andra hållet ser man perifera delar av staden, industiområden och varuhus. I kväll även månen.

När blicken vandrar i nordostlig riktning får man syn på en mer av staden, fortfarande det industriella inslaget.

Under Kungsängsbron. En så kallad brobild!

Ännu en brobild. Bilen har stått här länge, förmodligen stulen och övergiven. Ett band hänger vid spegeln så polisen har väl varit och kollat den.

Oj vad mörkt det hann bli. Ett stativ drar man sig för att ta med så nödstativ är av nöden. I kväll fick både gammaldags gärdsgård samt cykeln fungera som stativ.

Dagen för Worldwide Photowalk...

... började med att jag sprang efter den här (se bilden nedan) rödhåriga tjejen med min 50 mm. Tidig morgon var det , denna lördag en och halv vecka sedan, solen sken och hennes hår glänste så vackert varje gång hon klev ut på de solbelysta delarna av perrongen. Glömde låta biljettmaskinen läsa av mitt kort i all hast förstås och så många minuter var det inte kvar till tågets avgång så det var bara vända tillbaka till biljettmaskinen...

Dörrarna på Uppsalapendeln stängs förresten numera en minut före avgång. Detta infördes efter att en ung kvinna miste livet ett tag sedan då hon försökte hinna i kapp ett tåg. Under vardagar när det är rusningstrafik står vakter också posterade på perrongen, för säkerhets skull.

Väl i Stockholm blev det en väldigt fin morgonpromenad från stationen till Skepssholmen. Klockan var kring 9, väldigt lite folk var i rörelse och jag fick verkligen öva på att se staden med turistögon. Och då blev det turistbilder förstås!

Sedan blev det Wordwide Photowalk på Skeppsholmen. Fina timmar med lagom mycket (sic!) bilder blev resultatet. Resultatet nu lite längre fram har dock inte alls blivit enligt planen...

Mot stationen igen för att åka hem efter den trevliga promenaden + fikat med likasinnade. Nu flanerar man inte längre precis ensam längs med Stockholms ström.

Folkvimmel....

Fiske i storstan....

Mer fiske, men man kan ju bara njuta också. Det känns nästan som sommar fast det är ju oktober redan!

Medelålders amerikanskor mot svenska punkartjejer.

En Kajsa Kavat?

På hemmaplan i Uppsala igen.

Och nu, nästan nästan hemma.