Den svarta känslan ihop med svartvitt

Det har varit omöjligt att frigöra sig från den konstiga känsla som har övermannat en sedan i fredags när beskedet om terrorn i Norge nådde oss. Amy Winehouses röst har malt runt i huvudet hela dagen också. Vädrets makter har visat sina krafter med starka vindar hela natten och hela dagen och så verkar det fortsätta även denna natt . Naturen visar sitt missnöje med sakernas tillstånd, känns det som.

Att fotografera ett upprört hav är inte så lätt. Vågorna som bryter låter sig inte fångas utan vidare. En viktig ingrediens, ljudet,  saknas i bilderna. Att prova med svartvitt känns helt rätt, kanske för den sparsmakade färgskalan in något som annars saknas?

Amy Winehouse In Memoriam

Så tog hennes plåga slut, bara vid 27 års ålder. Amy Winehouse var en begåvning utan like och hon hade en sådan fantastisk röst, men vad hjälper gåvorna man fått när livet blir en enda lång utförsbacke. Må hon vila i fred. Hennes låt Back to Black passar så väl med budskapet om hennes död. Den sorgliga låten och videon känns inte helt fel med tanke på de tragiska följderna av terrordådet i Norge heller. 

De flesta minns väl var man befann sig och vad man gjorde när man har fått besked om omvälvalvande händelser. Olof Palmes död. Estonia. Den 11 september. Tsunami. Blir minnesbilderna lika starka om tragiken i Norge?

Min man och jag kanske kommer att komma ihåg att vi under denna ödesdigra eftermiddag var vid Tempelgården som konstnären Olle Krantz har byggt upp som sin livsgärning. Den mycket originella konstnärsmiljön finns  på Visingsö.

Under bilresan hade vi lyssnat mycket på musik som maken hade laddat ner bara för denna resa. Det var Madonna och Lady GaGa och Westlife och  Jethro Tull och Aerosmith och Cat Stevens och myckert annat lättsamt från nutiden och bakåt några decennier. Men även väldigt många låtar av Amy Winehouse som egentligen var en av de få i samlingen som tilltalade mig något mer. Varför kom han ladda ner just hennes låtar fast hon inte tillhör hans direkta favoriter?

När vi lyssnade på henne ställde jag en retorisk fråga: "Undrar hur det är med henne nuförtiden. Lever hon fortfarande." - Det kändes ytterst märkligt att dagen efter nås av beskedet att hon inte finns längre.

Tänder också ett ljus

Det har hänt förr. Vansinnesdåd i USA. Skolskjutningar i Finland. I Tyskland. Bombdåd här och där i världen. På nära håll. I Finland på ett köpcentrum ett antal år sedan. Nyligen i Stockholm fast utan andra offer än gärningsmannen. Människans historia är kantad av vapen och våld och nya sätt att tillämpa båda delarna. Ibland är offren givna (soldater i krig), ibland mindre begripliga som offer (civilbefolkning i krig, folk som upplevs som hot av någon anledning, folk som råkar befinna sig på "fel plats").

Tankarna går till offrens anhöriga i Norge i denna stund. Ett föräldrapar beskrev i en finsk tidskrift nyligen den långa och svåra väg man har att vandra som anhörig till våldsoffer vid en skolskjutning. Vägen är säkert lika svår vilken våldssituation det än handlar om, men massmord har ändå något skräckinjagande över sig och som för in en extra svårighet för anhöriga i bearbetningen av traumat.

Men det finns ytterligare anhöriga att tänka på - gärningsmannens-/männens anhöriga. Föräldrar. Syskon. Mor- och farföräldrar. Mina tankar går även till dem. Ett par år sedan hade Helsingin Sanomat en artikel där föräldrarna till "bombmannen" (en mobbad gymnasiekille) i Helsingfors berättade om tiden före och efter det inträffade. En vanlig familj vars liv slogs i spillror. Hela livet tog plötsligt en helt annan inriktning. 

Man behöver inte vara religiös för att uppleva att religiösa miljöer erbjuder den eftertänksamhet och stillhet som man ibland kan behöva, till exempel vid händelser av detta slag. Naturen har också något tröstande i sig vilket några har visat via rofyllda naturbilder här i bloggen. Här är mitt bidrag i samma anda, i eftertankens tid. Hur kan något så ofattbart ondskefullt ske? Vad är människan kababel till?

Hakar på trenden

En lättpåverkad person som jag är (i vissa avseenden i alla fall, ibland) nappar jag på trenden med tidiga morgonbilder. En kvarts Peter eller något ditåt skulle detta kunna kallas för kanske? 

Har annonserat tydligt redan tidigare att jag inte är morgonpigg, men några möjligheter finns att få tidiga morgonbilder ändå: 1) Jag går inte och lägger mig förrän morgonen har kommit. 2) Jag vaknar på grund av sömnbesvär, kan inte somna om och går upp och går ut. 3) Jag beger mig till Polcirkeln (till gamla hemtrakter) under rätt tid på sommaren och slipper fundera på när det är tidig morgon. Alla timmar på dygnet flyter ju samman då.

En ytterligare variant, att ställa in klockan på en tidig morgontimme existerar knappeligen alls för min del, annat än vid mycket särskilda tillfällen, typ en tidig flygresa med anledning av en stundande semesterresa. I ännu mer sällsynta fall har detta också inträffat, t.ex. inför fågelskådning ett par år sedan. Väckning kl 02.30 var det; tyckte nästan inte att det var värt att lägga sig ens... Men, vilka fina och intressanta timmar upplevde man sedan vid fågelmarkerna!

Men den här gången någon vecka sedan gällde variant nr 2. Vaknade vid 03.30 helt utan anledning, en timme senare gav jag upp då jag kom på den lysande idén att utnyttja tiden till något bättre än att invänta förgäves på att få sova mer. Ut och fota!  

Tittar man noga ser man att lite dimma ligger över havet.

Och så går solen upp. Vilket underbart ljus.

Bilden nedan är nästan en exakt kopia av en bild tagen förra året . Fast den bilden tog jag på kvällen. 

Nu har det blivit så väldigt harmoniskt och gulleputtenuttigt med dessa bilder så varför inte bryta in med något mer brutalt, t.ex. med ställningen med morgonpigga kråkor. Och det är samma tidiga morgontimme fortfarande.

Det blev mängder med blomsterbilder sedan också, fotar faktiskt växter av allehanda slag av och till, men är inte speciellt inspirerad av att publicera den typen av bilder av någon anledning. Kanske är det för att de inte bjuder på några berättelser... 

Sett på sjön...

Allt möjligt överraskande kan hända när man kombinerar vatten och vind. Det behöver nödvändigtvis inte blåsa särskilt mycket, det kan hända ett och annat ändå. Somliga farkostar är dock mer ranka än andra och konsekvenserna kan bli därefter.

Lungt och stilla, en och annan vindby hör förstås till på Mälaren så fort det blåser någon sekundmeter.

 Aj aj...

 Ingen fara visst, man har ju varit med förr....

Vad har hänt här då? - Elproblem ombord.

Nedan några äldre bilder från min gamla kamera. 

Spännande segling i friska vindar med tvåkronor....En fock utöver storseglet skulle höra till i vanliga fall, men i starka vindar får man nog med problem även utan en sådan. 

Spännande segling kan hastigt omvandlas till en kamp mot naturens krafter i det lilla formatet.

Tjejerna längst fram har koll eller så är instinkterna starka nog. Killarna i tvåkronan längre bort har det inte lätt heller.

Puh, allt gick vägen!

En sekund senare....

Tjejerna har problem igen....

... men det är killarna som går omkull.

Hjälpen är snabbt på plats.

Men kompisen då?

Hans huvud guppar precis intill aktern på tvåkronan.

Det är svårt för två stycken att komma upp i tvåkronan när vindarna friskar på, tur för kompisen att följebåten finns. Han dras upp där. 

Allt väl, men nu får det vara nog!

Tvåkronorna är inte speciellt ranka, men blåser det upp till närmare kulingstyrkan är inget säkert längre. Ungefärligen samma händelseförlopp som ovan har jag upplevt själv på en kurs med dessa tvåkronor.  Själv var jag rorsman en del av tiden vilket var mycket nöjsamt; rolig segling! Min seglarkompis och jag var dock yttrest nära att gå omkull vid ett flertal tillfällen i byar på minst 14-15 m/s. Ingen av oss två ombord tillhörde den unga generationen, men vi var förvånansvärt viga och snabba i reaktionerna när nöden krävde det! En av tvåkronorna gick omkull precis i det skede när kursledningen bestämde att vindbyarna hade blivit lite väl starka och oberäkneliga. Besättningen ombord på båten som gick omkull bestod av två herrar, en av dessa var hjälplärare (enda tvåkronan som hade en lärare ombord). Detta var visst ingen trygghetsgaranti! Skador av det inträffade? Japp, ett par borttappade glasögon.

Och han här kämpar på. Nu för att komma ur. Hur gick det med elproblemen? - Olösta fast någon typ av magi löste alltsammans ett par dagar senare!