Mina kameror ger mig mardrömmar. Eller är det FS-medlemmarna?

Det har snackats rätt mycket om vissa kameror här på FS-bloggen. Leica. Leica. Leica. Fujifilm X100. Leica. Fuji igen. Och igen. Lille PEN. Fast lille PEN kan vi höra mer om. Tänkte mig en inbrytning med något annat i kameraväg. Alltså:

En FS-medlem  ringde upp mig.  Jag hade ju blivit helt oförhappandes ägare till en mätsökarkamera vilket han hade hört talas om. En Zeiss Super Ikonta närmare bestämt.  Och eftersom jag sedan tidigare har en Yashica-A i min ägo så skulle jag väl kunna komma och visa upp mina kameror för ett sällskap. Vow! Det blev något strul med samtalet som bröts och jag ringde tillbaka. En videolink hade upprättats nu så jag fick se hela sällskapet bestående av gubbar (!). Och det visade sig att det hela var ett misstag. Mina kameror var visst inte av något större intresse, de hade sett sådana i mängder och därtill var somliga i sällskapet också ägare till sådana själva. Visst visst, det var ju lite skoj att jag hade ett par gamla kameror, sade min kontakt,  lite tröstande ...

Huh...! Vilken mardröm! För det var en DRÖM, en sann MARDRÖM, ni vet, man vaknar med ett ryck, en stark obehagskänsla har övermannat en, förvirring, vad är det som pågår….

Denna  Super Ikonta har dökt upp i våra gömmor, arvegods.  Efter lite googlande var jag inne på att den skulle kunna vara Zeiss Super Ikonta B. Vidare efterforskningar ledde mig till misstanken om att kameran var nog ändå Super Ikonta III  som tillverkades 1954-1958 och skulle vara uppföljaren till Super Ikonta B.

En precis nyupptäckt kamera. Ivrig som jag var kom jag inte ens ihåg att dra ner ISO-talet i min Pentax vilket ju passar illa ihop med gassande solsken.

En medföljande kortmanual låg i Ikontas väska, se nedan. Väskan har förresten ett läderband, i motsats till Yashica-A som varken har en väska eller något riktigt band. ("Bandet" = en trådstump vid kameran, den har dock imponerat stort på somliga fotokompisar på en fotofikaträff.)

Har sedermera haft ett par kontakter med Thomas M (½ poolvärd för poolen Retrokamera, OBS kontakten med honom fick jag långt efter min dröm….); citerar honom vilket han har gett tillstånd till, det fetstilta har jag lagt till:

”Du har rätt. Det är en Super Ikonta III från mitten av 50-talet. Det är lätt att förväxla III med C  så jag ville vara säker. C har bildformatet 6x9. Din III är vidareutvecklingen av Super Ikonta B och den näst sista 6x6-modellen från Zeiss. Modell IV var den sista och tillverkades fram till 1960. Jag har en B från 1939 som jag tycker mycket om att fotografera med. Din III har för övrigt modellbeteckningen 531/16. Alla 6x6-kameror har /16 i slutet, 6x9 på slutet och 6x4,5 har inget extra nummer efter modellnumret. / Lycka till med din klenod! Den har antireflexbehandling och Novar Anastigmat-objektivet bör ge fina resultat. / Här kan du se bildexempel tagna med Super Ikonta 532/16 utan antireflexbehandling. En äldre modell alltså. ” Länken till bildsamlingen vilken Thomas gav lägger jag här.

Nedan - fotografering i den nödtorftigt utrustade hemmastudion (en kort beskrivning om den i förra inlägget): 

Har för avsikt att testa båda mina*  äldre kameror, självklart! De behöver putsas invändigt en smula, någon mekanikdetalj behöver typ oljas. Var häromdagen till den lokala riktiga fotobutiken; deras gissning var att det hela skulle mycket väl kunna landa på si så där 3-4000 kronor totalt för båda två… Ops! Lite förskräckt blev jag allt!

Nu blir det till att försöka göra något på egen hand, ta reda på vilka tillbehör man behöver, hur man ska gå till väga och sedan sätta igång. En lämplig semestersyssla kanske? Sedan är det bara att skrida till verket, alltså till själva fotograferingen. Möjligen skulle jag ha glädje av en  ”Hannes” (manlig eller kvinnlig, spelar ingen roll), såsom Ernst-Göran hade ett tag sedan.

Men, en bra kvinna reder sig själv! Otroligt nog förresten så finns manualer till båda kamerorna på nätet, visst är Internet fantastiskt! Tack och lov blev Internet ingen fluga såsom Uusmann spådde... (hon sade faktiskt inte så enligt Wikipedia, hennes "övergående fluga" avsåg det planlösa surfandet och där har hon kanske ändå fått ganska rätt?)

120-film ska det vara till båda kamerorna och den bör väl finnas i den lokala fotobutiken. Eller så får jag beställa någonstans ifrån. Själva filmframkallningen tänker jag  inte befatta mig med, har inte för avsikt att framkalla bilderna heller. Fast det sistnämnda; det skulle vara kul att gå in i ett mörkrum igen även om det skulle bli en engångsföreteelse. Ett  sådant finns tillgängligt. Men det var ju så länge sedan… Någonstans måste man väl inse sina (tidsmässiga) begränsningar… 

Som en avrundning ska jag erkänna att jag har kollat hur många FS-medlemmar har anmält ett innehav av just Super Ikonta III. -  INGEN! Däremot finns det några stycken som har vissa andra Super Ikonta-modeller.  Några av dem är Leica-ägare också! Kan det finnas något smittsamt här?!

Lite lugnare kände jag mig när jag hittade även en som utöver Super Ikonta och Leica äger även Olympus PEN och 2 st (!) Pentax K-5. Det verkar lovande, har ju en Pentax K-7 själv, är mer än nöjd och mitt nästa inköp skulle kunna bli K-5.  Är helt opåverkad av de bloggklagomål som en Leica-ägare, alldeles nybliven K-5-ägare,  har på den digitala komplexiteten i K-5! Har anmält intresse för köp av den! :-) 

*Den äkta hälften gör visserligen också vissa anspråk på "mina" kameror, men eftersom vi är gifta och det är bara jag som fotograferar numera så ordnar det sig säkert….

 --------------------------------------------------------------------------------------------------------------

OBS OBS OBSERVERA! INGEN AV FS-MEDLEMMARNA NÄMNDA I DETTA INLÄGG HAR FÖREKOMMIT I NÅGON MARDRÖM ! ! !

 --------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ibland går luften ur...

Hade fixat bilderna, skrivit texten för inlägget, lagt till bilderna - simsalabim - allt borta! :-(

Lägger in bara en bild på det jag hade på hjärtat, om klenoden i fråga. Kanske orkar jag på nytt i morgon...

Bonus: en hemmastudio i all enkelhet. Visst dagsljus från ett håll, en vanlig golvlampa, en vanlig bordslampa, en vanlig kökshandduk, mindre vanlig målarduk. Inte helt idealt, men duger som en nödlösningsstudio.

Var hör man hemma?

Ibland grunnar man ju på frågan: Vad är hemma för mig? Tror att många av oss som har flyttat en bit bort från födelsetrakter ställer sig den frågan emellanåt, oberoende av om man har flyttat inom landet eller flyttat över gränserna. Detta har också kommit bli en intressant fråga för mig när jag valde att skicka in bilder till utställningen på Galleri Kontrast, med temat "Sverige - en idyll?". Tolkar jag in något annat i detta tema än andra deltagare? Säkerligen inte eftersom en av bilderna visst passar i sammanhanget. Vore kul förresten att se ALLA inskickade bidrag så småningom, inte bara de som har kommit med i utställningen!

Vad som är hemma för mig beror på vilket sammanhang det handlar om. Helt utan att reflektera talar jag om "hemma" när man talar med någon om något som berör bekanta saker som har en koppling till ens uppväxt eller uppväxtmiljö i Finland. Men dagligdags är "hemma" för mig i Uppsala. Än mer nu när jag pendlar mellan hemstaden och storstaden; varje dag beger jag mit HEMÅT när arbetsdagen är slut. Men även Blekinge har kommit att bli "hemma" för mig sedan många år tillbaka. Ursprungligen var det tveksamt om det skulle kunna bli så för Sveriges trädgård skiljer sig en hel del från mina karga uppväxtrakter vid polcirkeln. Men tiden har gjort sitt, inget är omöjligt för en som en gång i tiden har kommit i rörelse och kanske grävt upp sina rötter en smula. Under många år kändes en liten ort i Jämtland också nästan som "hemma" för mig, på grund av naturen och klimatet och människorna, allt rätt välbekant på grund av den nordliga breddgraden. Nu har det gått ett bra tag utan några mellanlandningar där så den lilla orten får jag nog räkna bort bland mina hemmamarker.  Har bott i Stockholm en kortare period, men staden blev aldrig "hemma" för mig.

Hemmabegreppet har en viss koppling till "nationalitetsbegreppet" också, av och till, för somliga av oss. Den 6 juni ställde Johan E. här en retorisk fråga:"När blir man svensk?" Om jag skulle svara skulle det bli: Den dag då omgivningen definierar en som svensk. Ibland blir man påmind om detta; t.ex. i fredags när jag sitter på tåget som ska avgå hemåt, är insjunken i jobbsaker, en äldre herre sätter sig bredvid mig och börjar prata. Jag svarar lite kort och förstrött, dock vänligt. Det räckte. Han skulle prompt börja diskutera Finlands politiska liv med mig. Intressant. Uppskattar när folk visar intresse på det här sättet, diskuterar gärna Finlands politik också i vanliga fall, men inte den här gången, i just denna stund, på detta fullsatta tåg, när jag skulle göra annat .... Har viss förståelse för hans försök eftersom jag hade trots allt öppnat munnen och det hörs ju tydligt varifrån jag härstammar. Hade själv några dagar tidigare äntligen kommit mig för att tala in ett telefonssvar på min telefon på jobbet. När jag lyssnade av det så tänkte jag: Kors som jag låter! Inte som svensk i alla fall!

Suomenlinna ("Finlandsborg") = Sveaborg, strax utanför Helsingfors.

Vid ett tillfälle hade jag besök från Finland, av  mina syskon med respektive. Vi var i storstaden och besökte det fina varuhuset. Någon i sällskapet blev intresserad av en vara och jag försökte förgäves få kontakt med någon i en grupp expediter. Unga sommarjobbande överklassungdomar helt uppenbarligen. Nej, det gick inte för de valde helt öppet att nonchalera oss och det var också tydligt varför; några finnar tänkte de minnsann inte bry sig om, av minerna att bedöma. Jag kände mig oerhört generad över deras uppträdande. Försökte skyla över deras beteende inför mina närmaste och förklara att så här brukar det inte gå till här i Sverige (minns ett annat liknande tillfälle också, men detta är absolut inte typiskt svenskt ändå!).  Kände mig väldigt kluven i situationen; dels blev jag arg som finsk, jag har rätt att bli behandlad med respekt, som vilken kund som helst, dels blev jag upprörd som svensk över att mina svenska landsmän inte har vett att uppföra sig, i stället förmedlar de en dålig (och osann) bild av Sverige och av svenskar till mina turistande gäster. Pinsamt! 

Man skulle tro att jag känner mig riktigt hemma och riktigt finsk när jag kommer till Finland. Men helt säkert är det inte. Vid något tillfälle på besök där var jag något förargad över någon finsk företeelse. Då fick jag höra från någon: "Du skulle aldrig kunna anpassa dig till att leva i Finland igen." Funderade på detta, ja, så skulle det kunna vara. Och andra sidan har jag i Finland friheten att kritisera landet, därför är jag kanske finsk. Den friheten har inte  en utlandsfödd i Sverige på samma sätt för alltid finns det någon i omgivningen som anser att man överträder sina rättigheter. Det här är lite grovt tillyxat, men något ligger det i detta...

Fick förresten en fråga i en butik i Helsingfors ett tag sedan, hade precis anlänt till staden och hade visst inte riktigt fått in det rätta flytet i modersmålet ännu, dessutom fumlade jag väl bland euron som inte riktigt är lika bekanta för mig som kronorna : "Varifrån kommer du?" - !!! - Förresten var frågan väldigt vänligt ställd, av ren nyfikenhet.... 

Sveriges trädgård, Blekinge, med sina vackra omgivningar....

 Havet finns närvarande överallt intill Sveriges trädgård.

Som bekant är har ju Blekingebor en egen dialekt. Somliga av människorna kan även listerländska i de trakter där jag håller till och den är helt obegriplig för vilken svensk som helst. Somliga av de äldre människorna talar någonting mittimellan (tror jag) som kan bli rätt svår att förstå, nästan för vem som helst utomstående (= icke blekingebo). I den lokala fiskbutiken fick ena dottern vid ett tillfälle agera som tolk då jag hade svårt att hänga med när den gamla damen talade. Fast tolken behövdes åt andra håller också för damen hade svårt att förstå mitt finska sätt att tala svenska. Det blev ju en lite dråplig situation: en SVENSK tolkar när två SVENSKAR talar SVENSKA med varandra! Eller: en halvsvensk upplänning (finsk mor, svensk far) tolkar när en svensk-listerländsk danskättling talar med en svensk finska som är en sverigefinsk upplänning.  

I denna stad hör jag "hemma" allra mest! 

Summering: Jag hör hemma på många ställen. Hemmabegreppet har vidgats för alla människor som har rört på sig och det är förstås lite olika hur känslan och verkligheten blir för var en. Menväldigt lite handlar om ens egen inställning! Om man känner sig som finsk eller svensk (eller något annat) eller både och beror på situationer och sammanhang och handlar definivt inte bara om en själv utan även om omgivningens syn. Hur det än förhåller sig så ska väl detta ändå inte vara ett problem för någon? Borde inte vara så i alla fall om man nu inte är diskriminerad i något avseende eller själv tillhör den diskriminerande skaran.

Det är givande att höra hemma i fler kulturella sammanhang än bara ett, skulle jag vilja påstå, samtidigt som man förstås blir varken bättre eller sämre människa av det. Jag accepterar gärna att bli betraktad som svensk, icke-svensk eller vad man vill och har inget som helst problem med detta... Men tala inte om för mig att det är "fel" om jag inte känner mig som svensk varenda ögonblick :-)

Möter ni mig är det fritt fram att komma och diskutera, vad det än må gälla! Är stunden rätt, och det är det nästan alltid, kan det bli hur uppskattat som helst! Välj bara inte stunden när jag sitter på Uppsalapendeln för då vill jag vara i fred... ;-)

Visste ni förresten att sverigefinnarna har numera en egen flagga, i likhet med jämtarna, ”blekingarna” och säkerligen många till....

Fick ett mail från FS. Och jag har blivit "mormor" till ett charmtroll!

Någon dag sedan damp ett mail ner i min inkorg med beskedet att min bild skulle vara med i bildspelet på Galleri Kontrast.

1) Först blir man glad; vad annat...! 2) Sedan undrande; vilken bild? Hade koll på att jag hade skickat in tre bilder, men kunde inte komma på vilka de var, inte så där på rak hand. En av bilderna dök upp i hjärnan rätt snabbt, de andra skulle jag få kolla upp (fast nu ett par dagar senare har minnesbilderna klarnat). Fortfarande undrar jag förstås vilken bild som blev medtagen, spännande. 3) Nästa tanke; jag måste rensa bland bilderna i mina album och lägga in "bra" bilder, kanske någon fler börjar titta närmare på vad jag har hållit på med... :-( / Man är ju uppvuxen med Jante trots allt, som så många andra här i Norden.

4) Nästa steg blev att läsa på FS om utställningen och vilka som hade haft lyckan att få med en bild. Allra mest intressant var att läsa kommentarerna! En negativ slagsida... Flera har reagerat på att en jurymedlem har fått med en bild. Ett återkommande svar från arrangörshållet har varit att detta inte har varit någon tävling. Jurymedlemmen har inte heller varit med och röstat på sin egen bild. Flera tycker ändå att detta handlar om ett slags tävling och det har hänt är högst olämpligt.   

Jag fick därmed en anledning att återigen grunna på innebörden i ordet tävling. Själv är jag generellt sett rätt ointresserad av allt som klumpas ihop inom ordet tävling när det handlar om sammanhang där jag själv "tvingas" in i tävlandet. Det må handla om ungdomstidens idrottssammanhang, diverse skojiga lekar som man var tvungen att vara med på fast man inte ville osv. Just skojiga lekar kan jag fortfarande känna en viss aversion mot, fast ibland har det ju blivit riktigt kul ändå, måste jag erkänna... Att tävla mot sig själv och sina resultat är däremot riktigt uppiggande, vad det än gäller! Många verkar däremot uppfatta att det mesta i tillvaron handlar om en tävling mot andra, det må handla om arbetet, fritidsaktiviteter, andra intressen (typ foto) osv.

Annonseringen om utställningen på Galleri Kontrast hade jag aldrig uppfattat som en tävling. Temat "Sverige - en idyll?" triggade igång min fantasi. Själva frågetecknet blev en viktig symbol för min del när jag valde ut de bilder som kunde tänkas passa in. Hade annonseringen varit inriktad på just ordet "tävling" hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skicka in något för då hade hela arrangemanget fått ett lite väl avancerat intryck i mina ögon på grund av kombinationen Galleri Kontrast - tävling - "riktiga" fotografer som skickar in bilder - kvalitet - blaa blaa blaa...

Har dock dristat mig till att skicka in foton till så kallade fototävling två gånger. Första gången drygt ett år sedan, en resefototävling arrangerat av lokaltidningen och ett cruisingföretag. Fast då visste jag att inga "riktiga" fotografer nedlåter sig till den här typen av tävlingar på grund av upplägget. Vill minnas att man kunde lägga röster på de inskickade bilderna på Flickr, men en jury (ingen fotografjury) valde ut vinnarbilderna, oklart vilken betydelse publikrösterna hade. Priserna var inte något direkt att sträva efter heller. Vann ett pris i tävlingen vilket förstås var skoj... Hade förresten inte kommit på tanken att sprida info om mina inskickade bilder till min omgivning, med bönen "snälla, rösta på min bild" för jag känner mig helt främmande inför det också. Möjligen borde jag ha åtminstone berättat för NÅGON att jag hade skickat in bilder... I och för sig berättade jag det för EN person...den äkta hälften som har puffat mig till att ta upp fotograferandet igen... Tack för det förresten raring!

Andra gången var förra årets "fototävling" på jobbet. Också en ren amatöraktivitet ("fotoproffs" kan ju naturligtvis också dölja sig i raden av byråkrater), den som kände sig manad fick skicka in en bild, alla anställda fick rösta, men inte på en egen bild. Jag fick ingen tätplacering vilket inte gjorde mig något, däremot fick man glädja sig åt FS-kompisens Hannu K:s goda placering! Själv röstade jag på en bild som gick rakt in hjärtat, utifrån det angivna temat. Lät bli att rösta på någon av de bilder jag tyckte var "bäst" (bl.a. Hannus foto) eftersom den här "tävlingen" inte var någon tävling på det sättet jag definierar en tävling. Det handlade om ju en kul grej, ett slags "trivselaktivitet".

Oj, nu hamnade vi på ett sidospår... tillbaka till saken dvs Galleri Kontrast och kommentarerna. Flertalet kom in på Nobelpriset i sin kritik. Själv anser jag dock att den ovan beskrivna "fototävlingen" där jag som fotograf hade rätt att rösta på en bild (utom min egen) ligger närmare förfarandet i utställningen på Galleri Kontrast än liknelsen om Nobelpriset... Sagt utifrån mitt just nu jäviga perspektiv förstås.

Bilderna i blogginlägget hänger inte ihop med texten det minsta. Så här brukar jag inte göra, men ibland får man väl göra avsteg från sina principer. Vovven är i alla fall en färsk gullunge i familjekretsen! En samojedvalp som ännu så länge är så liten (väger ungefär som en nyfödd bebis just nu) och gullig, men som kommer att växa till en riktig skönhet i en rejäl storlek! Henne kommer jag ha tillgång till som ett fotoobjekt framöver vilket passar så fint då vår sheltie inte längre finns med oss. Jag lär dessutom få fina möjligheter till få kurera den hundabstinens som fortfarande kan drabba mig av och till....! Det är inte roligt att vara utan en hund!              

I Shoot RAW

Fast varken denna eller någon av de efterföljande. Undrar om han hör hemma här på FS?

Mer av denna miljö, olika stilar, olika ordningssinnen.