Megapixelsjuka?

Har köpt en Nokia N8. Nåttan som en del säger. Jag är redan frälst efter ett dygn! Hade förberett mig på en krokig vandring när man ska lära sig funktionerna för det har den fått viss kritik för. Icke. Antingen är jag rätt begåvad trots allt eller så är inte manicken så svår att hantera ändå. Kanske hjälper det att jag är sedan tidigare en Nokia-användare. Det enda som hittils har orsakat problem var det nästintill mest elementära, dvs menyknappen. Av någon anledning missade jag den initialt och då blir det svårt... Alltså tro inte att N8 är svår att ta till sig! Någon mindre ologiskhet finns det väl, och tror säkerligen att det finns knepigheter jag inte har kommit på ännu, men det kanske handlar om saker jag inte har så stort behov av heller. Har förresten inte sett den perfekta mobilen ännu. Är mäkta irriterad på min tjänstemobil som är en rätt modern skapelse från Sony Ericsson.

Nu kan jag alltså både ringa, surfa (det mesta jag har testat har funkat hyggligt), skicka meddelanden, läsa och skicka mail och förstås också FOTA, var jag än är! Batteritiden är imponerande!

Några bilder från min N8 vill jag förstås också visa!

Bild nr 2 jag tog med kamerafunktionen. Den äkta hälften sitter inte med släktforskning denna gång utan lyssnar på Beatles. Den andra skärmen visar vår lille vovve vars aska vi ska få hämta i veckan. Fortfarande känns det sorgligt att tänka på att han inte längre finns.

Sent på kvällen tog vi en promenad runt stan för att se  ljusspelen som verkar ha blivit en tradition för novembermånaden vartannat år. Här en installation i Stadsparken, "ballongen" ändrar färg hela tiden, fascinerande effekter! Bilden är helt oredigerad bortsett från ett par snöflingor som störde.

Nedan en till synes fridfull installation, lamporna leder nerför/uppför gångstigen mellan Akademiska sjukhuset och slottet. Ingen bild att visa egentligen, men den behövs för att förstå fortsättningen...

En familje- och/eller relationstragedi visade sig utspela sig vid de fem jättestora "golvlamporna". När man ställer sig under den första lampan hör man en uppenbarligen glammig tillställning med glada människor... vid varje lampa byts stämningen till det sämre tills det vid den sista lampan är uppenbart att saker och ting har gått helt snett. En installation som väcker mycket tankar.

Nedan den enda mer redigerade bilden, tagit bort någon snöflinga, fixat till någon ojämnhet, roterat en aning, lite skärpning. Frihandsfoto, hade ingenting att luta mig mot ens.

Här är originalbildern från N8:

Skärpan är si så där i bilden nedan, vågade inte ta stöd av räcket på Kvarnbron (heter den så?) av rädsla för att tappa min nya dyrgrip i Fyrisån. Det är färgerna man ska titta på här; visst är det fint? Färgen förändrades kontinuerligt + att en del specialeffekter fanns runt byggnaden. Ingen redigering av bilden.

Dagens övning i "dagsljus", knappt det finns något dagsljus att tala om nu. Kallar dessa statyer för vårt självporträtt. Konstnären heter Natali Johansson och lite info om henne finns här. Bilden är helt oredigerad.  

Här visar jag mitt nystädade virtuella skrivbord, bilden endast komprimerad. Skrivbordsbildenär från Jordanien i vintras. En ökentur med en lokal beduinguide som var mycket stolt över dessa ökenområden som var hans hembygd och han verkade njuta av turen lika mycket som vi. Avslutning vid solnedgången med te som tillagades över öppen eld, fullmåne åt ett håll, solen som gick ner åt andra hållet. Total tystnad rådde. Inga tjattrande turistskaror utan bara vi tre. Jag sitter på huk längst till vänster. Har säkert min kamera i handen, det blev ganska många trevliga bilder från denna tur. Borde kanske lägga in några här på FS. Längtar tillbaka till Jordanien, ett spännande land med mycket vänliga människor!

En bekant sida. Först när jag tittade på bilden såg jag reklamsnutten för Berghs ettåriga fotokurs. Vore kanske något?

Megapixelsjukan då? I går kväll när vi gick ut på vår promenad beklagade jag mig över att jag mådde lite illa. Den äkta hälften trodde sig veta att det kunde handla om något slags sjukdom som hade med megapixlar att göra med. Hmmm...

Pilgrimer och höftskott

Margareta bloggar från Tibet och har bl.a. visat bilder på buddistiska pilgrimer. Tommy och Leffe har visat prov på experiment med sina höftskott. Aha, kanske kan jag visa upp bilder av ett dokumentärt slag med kombinationen pilgrimer och ett slags ”höftskott”!

De första pilgrimerna vi fick syn på på Istanbuls flygplats ett par veckor sedan fick oss att haja till. En man klädd i badlakan och badtofflor?! En till??!! Och där, många…

Det visade sig handla om muslimska pilgrimer på väg till Mecka. Hajj, den årliga pilgrimsvärden till Mecka, bör varje god muslim göra minst en gång under sin livstid och under vallfärden klär man sig i enkla vita plagg. Enligt min initierade källa ska man vara ombytt när man anländer till Mecka. Somliga byter om före avfärden, andra på planet, en del när man har landat. Här hade kanske researrangören bestämt att bytet sker lämpligen redan på flygplatsen. Alla hade också fått någon typ av identifikationshandlingar runt halsen. Kvinnor behöver egentligen inte byta om, men i den här gruppen hade de flesta damerna en enhetlig vit klänning med tillhörande vit sjal på sig.

Det här stora pilgrimssällskapet bestod mestadels av ganska åldersstigna människor. Det var rätt rörande att se hur tagna de var av situationen och av stundens allvar; nu skulle vallfärden verkligen bli av! Det hade kanske sparats länge inför resan. Kanske var det den första resan eller vallfärden överhuvudtaget, kanske skulle den bli den sista också. Anhöriga var på plats för att hjälpa till och ta avsked. Det kramades, det pussades, det vinkades. ”Måtte vi ses igen… Insha’Allah.”

Måtte alla komma tillbaka friska och lyckliga! Abdolah Kaders bok beskriver ett annat scenario i sin roman ”Huset vid moskén”: husets två mormödrar ger sig i väg till Mecka. De kommer inte tillbaka. Ingen visste vad som hade hänt. Man trodde att mormödrarna hade lagt sig för att dö i Mecka, att de ville ha det så och var lyckliga med sitt beslut.

Med alla respekt för pilgrimerna har jag lagt ut bilderna här. Är egentligen lite tveksam till höftskottsmetoden ur moraliskt perspektiv. Som ett försvar måste jag väl säga att de bilder jag nu visar är heller inga äkta höftskott. Fotade via sökaren de flesta av bilderna, men försökte låta bli att skylta med kameran, försökte göra mig lite osynlig, det kändes inte som rätt läge för många bilder på raken - lite kände jag mig som en smygfotograf allt. Mycket folk var det på plats så jag smälte väl in. Samtidigt vill jag tro att de berörda såg kameran och att de hade möjlighet att markera om de inte ville vara med. Eller så hände det som mycket kring dem att någon med kamera var inget att bry sig om eller något man inte noterade alls. Vilket förstås inte betyder att det är moraliskt ok att fota i alla lägen…  

Sist ett par bilder från denna så internationella miljö...

PS: Ändrade den ursprungliga rubriken "Medbloggare som inspiration" till något mer rakt på sak, nämligen till "Pilgrimer och höftskott". Få se om ändringen går igenom fullt ut, vill minnas att man kan stöta på patrull... Vill dock fortfarande understryka att medbloggare är goda inspirationskällor!

Porträttfotograf - moi?!

Nej, absolut inte. Skulle aldrig åta mig ett uppdrag att fotografera porträtt med min nuvarande kunskapnivå och utrustning, dvs inte annat än i övningssyfte. Ändå hände det. Hur blev resultatet? Njaa, inget man visar upp här i alla fall, möjligen kan det ske i en starkt "avidentiferad" form.

Uppdraget var inte så märkvärdigt i sig, den äkta hälften hade fått beskedet att lämna ifrån sig en porträttbild för någon presentation, mobilkamerabild skulle duga. Men han hade sagt att frun är duktig på sådant här med sin fina systemkamera... Då så, jag får väl knäppa bilden. Bättre än mobilbild kan jag väl åstadkomma, åtminstone om jag sedan även redigerar.

Ville helst ha dagsljus men sådant är det ju ont om numera när man jobbar vanliga dagtider. Dessutom skulle bilden in senast i morgon, fredagen. I all hast riggades den nödtorftiga utrustningen upp i morse*, dvs kameran på stativ, alla lysen på, diverse golvlampor riktade på ett förmodat lämpligt sätt, modellen i stolen mot en ljus vägg utan tingel tangel bakom, lagom med prestationsångest, mycket stress (brådis, hade en morgontid att passa på jobbet) - och voilà! Resultatet såg ju hyggligt ut vid en snabbtitt.

Redigeringsarbetet i kväll avslöjade bristerna. De var så många att det är helt onödigt att räkna upp dem. En av bilderna fick lov att duga i alla fall. Här är den "avidentifierade" versionen för att illustrera beskrivningen av fotografens mödor.

*Är ingen morgonmänniska, vill sova länge, få vakna i lugn och ro, vara i fred... Det blev brådis till jobbet, inte läge att promenera lugnt och ta de jämförande bilderna med två kameror vilket jag egentligen hade tänkt göra.

Röd tråd med vatten

Kameran med t&r jobbet även idag. Kul. Fast problematiskt att det på det här sättet samlas lite mycket bilder i datorn, till tveksam nytta dessutom. Ett olösligt dilemma som väl alla här på FS tampas med.

Morgondimma vid Islandsbron:

Svandammen ett par minuter senare; det börjar dra ihop sig för de arma stackare änderna och svanen Alexander... Minns den gångna vintern.

Här en annan stackare fast utan koppling till vatten, han verkade vettskrämd över den första riktiga kylan, nästintill paralyserad.

Hemåt via Geijersdalen, "sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna", bra övning att repetera svenska idiomatiska uttryck när tillfället ges. Är dålig på idiomatier och talesätt, brukar bli fel genom att ord byts till en annan, ordföljden blir en annan och så är hela poängen som bortblåst. Och sedan kommer man ifrån ämnet... 

Tillbaka vid Svandammen. Alexander verkar må finemang efter förra vinterns operativa ingrepp. Någon ny fru lär det inte bli för hans del, han har ju avverkat tre stycken. Åtminstone en dog till följd av våld från den våldsamma maken. Sörjde han den förra frun må tro? Eller var han bara elak? Men vacker är han allt.

Åter vid Islandsfallet. Ytterligare jultecken - julgirlanderna glimmar och strålar på Carl Gustaf.

Några bilder och fotoförbud

En bilddagbok tur & retur jobbet idag, inkluderande en lunchpromenad med kameran i hand. För första gången någonsin fick jag ett tydligt förbud att fota också. Inte vanligt precis. Förklaringen följer...

En trivsam promenad till jobbet, till att börja med. Promenaden byttes mot språngmarch mot slutet för att hinna till dagens morgonmöte. Därmed blev det ingen bild från Geijersdalen som är min favoritplats.

Vid Fyrisån:

Stadsparken:

Min kammare välkomnar mig:

Sedan möte möte. Sedan lunch. Saknar lunchpromenaderna med vår hund även om det kändes många gånger också stressande att behöva åka hem för att han skulle få komma ut. Samtidigt fanns det något fridfullt också i rutinen. Man får försöka ta sig tid för lunchpromenader i alla fall även framöver, åtminstone ibland, inte minst för att lindra saknaden efter vovven, men även för LJUSETS skull. Idag var det perfekt väder. Vårkänsla rent utav!

Tallar på tillväxt:

Skulle detta fungera på Temabruppens månadstema "Ytor och strukturer"? Njaa...

Är det vinter eller höst? Fast vårkänsla!

Vackra gamla hus kring Eklundshof:

Riktigt små barn sover här sin dagliga middagsvila i vagnar, trots minusgrader. En i personalen kom och sade till att jag inte fick fota några barn! Nu var det inte möjligt heller, så väl var de små påbyltade i vagnarna. Kändes lite överdrivet med hela situationen, men detta är väl priset för dagens samhälle. Vi vet ju nu att pedofiler kan se ut hur som helst och att kvinnliga pedofiler finns också. Får nog passa mig för att smyga runt kring detta dagis framöver, kändes det som... Berättade för personalen förresten hur bra jag tyckte det var att barnen sover ute; har själv tillämpat metoden ett antal år sedan, men då ansåg somliga att jag utsatte mina barn för en fara. Så kan tiderna förändras och råden därefter.

Min kammare hälsar mig välkommen igen. Pappershögen i besöksstolen är på väg till tuggen sedan ett antal dagar. Ingen rut här inte! Almanacksbilderna förresten kommer från villaoljaleverantören. De jättefina almanackorna var så så gott som enda skälet till att bo kvar i villa. Upptäckte det dock för sent. Inga fina almanackor mer har synts till. Ingen fjäskar för lägenhetsinnehavare verkar det som.

Så är klockan 17.09 slagen, inte många andra är kvar heller på jobbet. Noterar förresten att jag inte har ändrat kameraklockan till vintertid, har inte gjort det i någon av dem förresten. Brukar inte bry mig om det. Borde kanske.

Den äkta hälften hämtar mig, händer inte ofta, har ju varit rätt bilburen själv tidigare för hundens skull. Sätter mig i passagerarsätet i en ny bil som nu ska testköras inför ett eventuellt inköp. Ut i Uppsalamörker, dålig bild men får nog passera här...

Vi hamnar vid en stor tingeltangelbutik utanför staden. Julen närmar sig visst.

En annan dag kan det bli mer om tingeltangel här inne. Provkör själv nu, ut på motorvägen, hem kommer vi och intar en liten mugg glögg inför maten. Vi har haft redan vår glöggpremiär - har den alltid när första snön kommer! Fast har inte första snön kommit före 1. advent så blir det glöggpremiär senast då i alla fall.