Tidig morgon och sen eftermiddag

Vaknade igen väldigt tidigt i går, gissningsvis någon gång kring 03.30-04.00. Mörkt var det. Hjärnan i töcken, men kunde inte somna om. Så småningom tittade jag på klockan som visade 04.30, gick upp och åt frukost, det var för mörkt för att gå ut och fotografera, det regnade lite lätt. Klockan var strax före 05.30 när solen försökte titta fram, jag fick bråttom ut, telezoom på kameran för kanske skulle jag få syn på någon ekorre eller annat trevligt smådjur som man kunde plåta. All annan optik fick hänga med också i en väska i fall i fall.  

Någon dimma är det i alla fall inte tal om att fotografera. Blåser bra från sydväst över havet. Cyklar sakteliga mot en annan fiskeby, kanske händer det något där i den lilla hamnen för denna by är ju fortfarande ett levande fiskesamhälle. Telezoomen är verkligen otymplig hängandes runt halsen när man cyklar.Tur att kameran är Pentax och tål stötar, så är även objektivet av den tåliga sorten . En skogmus eller liknande springer över vägen. Massor med vildkaniner här och där. Tänker inte fota dem. Till slut ger jag upp och fotar en på relativt nära håll ändå. Himlen visar sig i sedvanlig dramatik såsom det nu har varit ett par dagar. Dramatiken resulterar naturligtvis i att det återigen börjar regna.

Tidiga morgonbilder från Hällevik.

Jag vänder tillbaka mot Hällevik, det slutar regna, beslutar mig för att cykla i vår by i stället. Träffar på den första människan, byoriginalet, samlandes  på tomburkar. Känner mig som ett original också. Hur många fotointresserade blir byoriginal i slutändan? Beslutar mig för att fotografera dörrar på gamla hus eftersom denna typ av aktivitet passar fint vid den här tiden på dygnet när knappt någon är uppe ännu. 

Resten av dagen blir lika omväxlande vädermässigt som de tidiga morgontimmarna. Bilderna nedan är tagna under den sena eftermiddagen.

I eftertankens tid och ett par halvdana, men inte meningslösa bilder

En vecka sedan hände ofattbara saker i Norge. Under själva skeendet var vi lyckligt ovetande om den enorma tragedin. Strax blev vi brutalt upplysta om vanvettets verklighet. Uppgifter som började sippra ut överskred de vildaste fantasierna om vad som är möjligt att inträffa. Därtill i närheten av oss. 

Så många kloka saker har sagts och skrivits sedan dess. Anna-Lena Lodenius och Heléna Lööw. Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten. Hedi Fried och Ola Larsmo. Ett antal journalister när de väl hade sansat sig. Initialt var dock gränsdragningen mellan uttalanden av typen "Gissa vilka som står bakom!" ( högerpopulistiska kretsar) och TV:s spekulationer med en enda islamistisk tanke i huvudet hårfin. Fanns det någon gränsdragning överhuvudtaget?

Själva tittade vi på Rapport på fredagkvällen, då en vecka sedan. När den så kallade expertjournalisten skulle "hjälpa oss att förstå vad som händer" möttes våra blickar där i TV-soffan och sammfällt utbrast vi: "Det är inte klokt." Och då avsåg vi båda den fullständigt oprofessionella attityden med spekulationer i ett enda spår. TV4 lyckades något bättre tack vare  att de hade tagit med terrorexperten Magnus Norell; han lät sig inte luras in i någon spekulationsfälla på ett stadium då knappt någon information alls fanns tillgänglig. Fast enligt reportern "vågade inte Magnus Norell säga att det finns någon koppling till Mulla Kreker" och "en koppling kunde inte uteslutas". Fast så sade inte Norell utan det hela blev reporterns egen tolkning av det sagda, utifrån vad man hade "bestämt" att det hela handlade om. 

Dagen efter ville inte medierna släppa sitt spår utan fortfarande ville man så gärna hålla fast vid sina tankegångar. Inte så konstigt kanske för vi har ju haft vår Stockholmsbombare. Och andra sidan har vi haft Nyköpingsbomben, lasermannen, Malmöskytten, nazistmordet, mord på homosexuella. Vi har all den kunskap om högerextremism, autonoma vänstergrupper, fundamentalistiska islamister etc och som ovannämnda experter (Norell, Lööw, Lodenius m.fl. besitter tillsammans med Säpo, med mera. Men det ville sig inte.  

Det var oerhört befriande att läsa Johan Croneman i DN i tisdags. Han beskriver NRK:s sakliga och oerhört professionell rapportering, trots att norska journalister och mediafolk levde under oerhörd press från första stund. Så här såg det ut i Sverige däremot, enligt Croneman: "Sedan satte man på SVT och TV4. Det var ett nyvaket Semester-Sverige in your worst nightmare. Förfärligt." Croneman avslutar med: "Man skäms å hela sin yrkeskårs vägnar när ens vänner och bekanta vrider sig framför tv:n, stönar, ropar på hjälp."

Och vi förstod att vi inte har varit helt ensamma om att uppfatta den svenska rapporteringen som tafatt och oprofessionell, utan en gnutta av de journalistiska principer som alltid ska vara vägledande för rapporteringen. Spekulativ, enfaldig, snudd på lögnaktig rapportering är grunden för en misstro för medier, det har inte journalister råd med om de vill behålla trovärdigheten. Annars kan det gå som för Murdoch-imperiet. 

Dagen efter Cronemans artikel publicerade en annan journalist en artikel i DN. Hon ansåg att SR borde ha avbrutit alla sina sändningar och pumpat ut information om händelserna i Norge kontinuerligt under fredageftermiddagen och -kvällen. Jag själv tackar "högre makter" för att det inte skedde, om nu beredskapet och omdömet inte är bättre i radion än i TV. Men det är de kanske.

Det är minnsann inte ett helt nytt fenomen att den svenska journalistkåren tappar koncepterna vid extraordinära händelser, det minns man så väl från andra sammanhang. Den 11 september, Tsunamikatastrofen. Själv har jag starka minnesbilder om en småleende morgontv-reporter i Thailand; under flera dagar verkade hon fullständigt alienerad från den verklighet hon skulle beskriva. Hon verkade inte förstå att hon inte längre var med i morgonsoffan med myspys. Eller så tyckte hon helt enkelt att det var häftigt att komma iväg på ett spännande uppdrag långt bort från morgonsändningarna. Hennes attityd var i vilket fall mycket märklig och stötande i den katastrofsituation som rådde.

Tack vare ett par av sömnfattiga nätter - vaknat på tok för tidigt - har jag varit en tidig morgonfotograf denna vecka. Tagit en mängd hyggliga bilder tycker jag. Fast sedan blir det ett stort MEN: redigeringen av bilderna. Har inte tillgång till varken PSE eller Lightroom eller ACDSee Pro under min semesterförvisning, utan endast Picasa finns till hands. Den är rolig att leka med också, men den verkar skala bort bland annat färgprofilen i bilderna. Skärpan blir inte som den ska. Och vid exporten till FS verkar det hända negativa saker med bildkvaliteten för övrigt också. 

Men trots allt vill jag ta med ett par morgonbilder från början av veckan för jag tycker att de passar till inlägget i dag. De uppfyller kvalifikationerna för meningsfulla bilder enligt mina kriterier. Och ett blogginlägg utan bilder vill jag inte publicera, en princip jag håller fortfarande fast vid. Och fota måste jag ju och skriva måste jag ju så det finns ingen annan lösning än publicera... 

Den svarta känslan ihop med svartvitt

Det har varit omöjligt att frigöra sig från den konstiga känsla som har övermannat en sedan i fredags när beskedet om terrorn i Norge nådde oss. Amy Winehouses röst har malt runt i huvudet hela dagen också. Vädrets makter har visat sina krafter med starka vindar hela natten och hela dagen och så verkar det fortsätta även denna natt . Naturen visar sitt missnöje med sakernas tillstånd, känns det som.

Att fotografera ett upprört hav är inte så lätt. Vågorna som bryter låter sig inte fångas utan vidare. En viktig ingrediens, ljudet,  saknas i bilderna. Att prova med svartvitt känns helt rätt, kanske för den sparsmakade färgskalan in något som annars saknas?

Amy Winehouse In Memoriam

Så tog hennes plåga slut, bara vid 27 års ålder. Amy Winehouse var en begåvning utan like och hon hade en sådan fantastisk röst, men vad hjälper gåvorna man fått när livet blir en enda lång utförsbacke. Må hon vila i fred. Hennes låt Back to Black passar så väl med budskapet om hennes död. Den sorgliga låten och videon känns inte helt fel med tanke på de tragiska följderna av terrordådet i Norge heller. 

De flesta minns väl var man befann sig och vad man gjorde när man har fått besked om omvälvalvande händelser. Olof Palmes död. Estonia. Den 11 september. Tsunami. Blir minnesbilderna lika starka om tragiken i Norge?

Min man och jag kanske kommer att komma ihåg att vi under denna ödesdigra eftermiddag var vid Tempelgården som konstnären Olle Krantz har byggt upp som sin livsgärning. Den mycket originella konstnärsmiljön finns  på Visingsö.

Under bilresan hade vi lyssnat mycket på musik som maken hade laddat ner bara för denna resa. Det var Madonna och Lady GaGa och Westlife och  Jethro Tull och Aerosmith och Cat Stevens och myckert annat lättsamt från nutiden och bakåt några decennier. Men även väldigt många låtar av Amy Winehouse som egentligen var en av de få i samlingen som tilltalade mig något mer. Varför kom han ladda ner just hennes låtar fast hon inte tillhör hans direkta favoriter?

När vi lyssnade på henne ställde jag en retorisk fråga: "Undrar hur det är med henne nuförtiden. Lever hon fortfarande." - Det kändes ytterst märkligt att dagen efter nås av beskedet att hon inte finns längre.

Hakar på trenden

En lättpåverkad person som jag är (i vissa avseenden i alla fall, ibland) nappar jag på trenden med tidiga morgonbilder. En kvarts Peter eller något ditåt skulle detta kunna kallas för kanske? 

Har annonserat tydligt redan tidigare att jag inte är morgonpigg, men några möjligheter finns att få tidiga morgonbilder ändå: 1) Jag går inte och lägger mig förrän morgonen har kommit. 2) Jag vaknar på grund av sömnbesvär, kan inte somna om och går upp och går ut. 3) Jag beger mig till Polcirkeln (till gamla hemtrakter) under rätt tid på sommaren och slipper fundera på när det är tidig morgon. Alla timmar på dygnet flyter ju samman då.

En ytterligare variant, att ställa in klockan på en tidig morgontimme existerar knappeligen alls för min del, annat än vid mycket särskilda tillfällen, typ en tidig flygresa med anledning av en stundande semesterresa. I ännu mer sällsynta fall har detta också inträffat, t.ex. inför fågelskådning ett par år sedan. Väckning kl 02.30 var det; tyckte nästan inte att det var värt att lägga sig ens... Men, vilka fina och intressanta timmar upplevde man sedan vid fågelmarkerna!

Men den här gången någon vecka sedan gällde variant nr 2. Vaknade vid 03.30 helt utan anledning, en timme senare gav jag upp då jag kom på den lysande idén att utnyttja tiden till något bättre än att invänta förgäves på att få sova mer. Ut och fota!  

Tittar man noga ser man att lite dimma ligger över havet.

Och så går solen upp. Vilket underbart ljus.

Bilden nedan är nästan en exakt kopia av en bild tagen förra året . Fast den bilden tog jag på kvällen. 

Nu har det blivit så väldigt harmoniskt och gulleputtenuttigt med dessa bilder så varför inte bryta in med något mer brutalt, t.ex. med ställningen med morgonpigga kråkor. Och det är samma tidiga morgontimme fortfarande.

Det blev mängder med blomsterbilder sedan också, fotar faktiskt växter av allehanda slag av och till, men är inte speciellt inspirerad av att publicera den typen av bilder av någon anledning. Kanske är det för att de inte bjuder på några berättelser...