Var hör man hemma?

Ibland grunnar man ju på frågan: Vad är hemma för mig? Tror att många av oss som har flyttat en bit bort från födelsetrakter ställer sig den frågan emellanåt, oberoende av om man har flyttat inom landet eller flyttat över gränserna. Detta har också kommit bli en intressant fråga för mig när jag valde att skicka in bilder till utställningen på Galleri Kontrast, med temat "Sverige - en idyll?". Tolkar jag in något annat i detta tema än andra deltagare? Säkerligen inte eftersom en av bilderna visst passar i sammanhanget. Vore kul förresten att se ALLA inskickade bidrag så småningom, inte bara de som har kommit med i utställningen!

Vad som är hemma för mig beror på vilket sammanhang det handlar om. Helt utan att reflektera talar jag om "hemma" när man talar med någon om något som berör bekanta saker som har en koppling till ens uppväxt eller uppväxtmiljö i Finland. Men dagligdags är "hemma" för mig i Uppsala. Än mer nu när jag pendlar mellan hemstaden och storstaden; varje dag beger jag mit HEMÅT när arbetsdagen är slut. Men även Blekinge har kommit att bli "hemma" för mig sedan många år tillbaka. Ursprungligen var det tveksamt om det skulle kunna bli så för Sveriges trädgård skiljer sig en hel del från mina karga uppväxtrakter vid polcirkeln. Men tiden har gjort sitt, inget är omöjligt för en som en gång i tiden har kommit i rörelse och kanske grävt upp sina rötter en smula. Under många år kändes en liten ort i Jämtland också nästan som "hemma" för mig, på grund av naturen och klimatet och människorna, allt rätt välbekant på grund av den nordliga breddgraden. Nu har det gått ett bra tag utan några mellanlandningar där så den lilla orten får jag nog räkna bort bland mina hemmamarker.  Har bott i Stockholm en kortare period, men staden blev aldrig "hemma" för mig.

Hemmabegreppet har en viss koppling till "nationalitetsbegreppet" också, av och till, för somliga av oss. Den 6 juni ställde Johan E. här en retorisk fråga:"När blir man svensk?" Om jag skulle svara skulle det bli: Den dag då omgivningen definierar en som svensk. Ibland blir man påmind om detta; t.ex. i fredags när jag sitter på tåget som ska avgå hemåt, är insjunken i jobbsaker, en äldre herre sätter sig bredvid mig och börjar prata. Jag svarar lite kort och förstrött, dock vänligt. Det räckte. Han skulle prompt börja diskutera Finlands politiska liv med mig. Intressant. Uppskattar när folk visar intresse på det här sättet, diskuterar gärna Finlands politik också i vanliga fall, men inte den här gången, i just denna stund, på detta fullsatta tåg, när jag skulle göra annat .... Har viss förståelse för hans försök eftersom jag hade trots allt öppnat munnen och det hörs ju tydligt varifrån jag härstammar. Hade själv några dagar tidigare äntligen kommit mig för att tala in ett telefonssvar på min telefon på jobbet. När jag lyssnade av det så tänkte jag: Kors som jag låter! Inte som svensk i alla fall!

Suomenlinna ("Finlandsborg") = Sveaborg, strax utanför Helsingfors.

Vid ett tillfälle hade jag besök från Finland, av  mina syskon med respektive. Vi var i storstaden och besökte det fina varuhuset. Någon i sällskapet blev intresserad av en vara och jag försökte förgäves få kontakt med någon i en grupp expediter. Unga sommarjobbande överklassungdomar helt uppenbarligen. Nej, det gick inte för de valde helt öppet att nonchalera oss och det var också tydligt varför; några finnar tänkte de minnsann inte bry sig om, av minerna att bedöma. Jag kände mig oerhört generad över deras uppträdande. Försökte skyla över deras beteende inför mina närmaste och förklara att så här brukar det inte gå till här i Sverige (minns ett annat liknande tillfälle också, men detta är absolut inte typiskt svenskt ändå!).  Kände mig väldigt kluven i situationen; dels blev jag arg som finsk, jag har rätt att bli behandlad med respekt, som vilken kund som helst, dels blev jag upprörd som svensk över att mina svenska landsmän inte har vett att uppföra sig, i stället förmedlar de en dålig (och osann) bild av Sverige och av svenskar till mina turistande gäster. Pinsamt! 

Man skulle tro att jag känner mig riktigt hemma och riktigt finsk när jag kommer till Finland. Men helt säkert är det inte. Vid något tillfälle på besök där var jag något förargad över någon finsk företeelse. Då fick jag höra från någon: "Du skulle aldrig kunna anpassa dig till att leva i Finland igen." Funderade på detta, ja, så skulle det kunna vara. Och andra sidan har jag i Finland friheten att kritisera landet, därför är jag kanske finsk. Den friheten har inte  en utlandsfödd i Sverige på samma sätt för alltid finns det någon i omgivningen som anser att man överträder sina rättigheter. Det här är lite grovt tillyxat, men något ligger det i detta...

Fick förresten en fråga i en butik i Helsingfors ett tag sedan, hade precis anlänt till staden och hade visst inte riktigt fått in det rätta flytet i modersmålet ännu, dessutom fumlade jag väl bland euron som inte riktigt är lika bekanta för mig som kronorna : "Varifrån kommer du?" - !!! - Förresten var frågan väldigt vänligt ställd, av ren nyfikenhet.... 

Sveriges trädgård, Blekinge, med sina vackra omgivningar....

 Havet finns närvarande överallt intill Sveriges trädgård.

Som bekant är har ju Blekingebor en egen dialekt. Somliga av människorna kan även listerländska i de trakter där jag håller till och den är helt obegriplig för vilken svensk som helst. Somliga av de äldre människorna talar någonting mittimellan (tror jag) som kan bli rätt svår att förstå, nästan för vem som helst utomstående (= icke blekingebo). I den lokala fiskbutiken fick ena dottern vid ett tillfälle agera som tolk då jag hade svårt att hänga med när den gamla damen talade. Fast tolken behövdes åt andra håller också för damen hade svårt att förstå mitt finska sätt att tala svenska. Det blev ju en lite dråplig situation: en SVENSK tolkar när två SVENSKAR talar SVENSKA med varandra! Eller: en halvsvensk upplänning (finsk mor, svensk far) tolkar när en svensk-listerländsk danskättling talar med en svensk finska som är en sverigefinsk upplänning.  

I denna stad hör jag "hemma" allra mest! 

Summering: Jag hör hemma på många ställen. Hemmabegreppet har vidgats för alla människor som har rört på sig och det är förstås lite olika hur känslan och verkligheten blir för var en. Menväldigt lite handlar om ens egen inställning! Om man känner sig som finsk eller svensk (eller något annat) eller både och beror på situationer och sammanhang och handlar definivt inte bara om en själv utan även om omgivningens syn. Hur det än förhåller sig så ska väl detta ändå inte vara ett problem för någon? Borde inte vara så i alla fall om man nu inte är diskriminerad i något avseende eller själv tillhör den diskriminerande skaran.

Det är givande att höra hemma i fler kulturella sammanhang än bara ett, skulle jag vilja påstå, samtidigt som man förstås blir varken bättre eller sämre människa av det. Jag accepterar gärna att bli betraktad som svensk, icke-svensk eller vad man vill och har inget som helst problem med detta... Men tala inte om för mig att det är "fel" om jag inte känner mig som svensk varenda ögonblick :-)

Möter ni mig är det fritt fram att komma och diskutera, vad det än må gälla! Är stunden rätt, och det är det nästan alltid, kan det bli hur uppskattat som helst! Välj bara inte stunden när jag sitter på Uppsalapendeln för då vill jag vara i fred... ;-)

Visste ni förresten att sverigefinnarna har numera en egen flagga, i likhet med jämtarna, ”blekingarna” och säkerligen många till....

Fick ett mail från FS. Och jag har blivit "mormor" till ett charmtroll!

Någon dag sedan damp ett mail ner i min inkorg med beskedet att min bild skulle vara med i bildspelet på Galleri Kontrast.

1) Först blir man glad; vad annat...! 2) Sedan undrande; vilken bild? Hade koll på att jag hade skickat in tre bilder, men kunde inte komma på vilka de var, inte så där på rak hand. En av bilderna dök upp i hjärnan rätt snabbt, de andra skulle jag få kolla upp (fast nu ett par dagar senare har minnesbilderna klarnat). Fortfarande undrar jag förstås vilken bild som blev medtagen, spännande. 3) Nästa tanke; jag måste rensa bland bilderna i mina album och lägga in "bra" bilder, kanske någon fler börjar titta närmare på vad jag har hållit på med... :-( / Man är ju uppvuxen med Jante trots allt, som så många andra här i Norden.

4) Nästa steg blev att läsa på FS om utställningen och vilka som hade haft lyckan att få med en bild. Allra mest intressant var att läsa kommentarerna! En negativ slagsida... Flera har reagerat på att en jurymedlem har fått med en bild. Ett återkommande svar från arrangörshållet har varit att detta inte har varit någon tävling. Jurymedlemmen har inte heller varit med och röstat på sin egen bild. Flera tycker ändå att detta handlar om ett slags tävling och det har hänt är högst olämpligt.   

Jag fick därmed en anledning att återigen grunna på innebörden i ordet tävling. Själv är jag generellt sett rätt ointresserad av allt som klumpas ihop inom ordet tävling när det handlar om sammanhang där jag själv "tvingas" in i tävlandet. Det må handla om ungdomstidens idrottssammanhang, diverse skojiga lekar som man var tvungen att vara med på fast man inte ville osv. Just skojiga lekar kan jag fortfarande känna en viss aversion mot, fast ibland har det ju blivit riktigt kul ändå, måste jag erkänna... Att tävla mot sig själv och sina resultat är däremot riktigt uppiggande, vad det än gäller! Många verkar däremot uppfatta att det mesta i tillvaron handlar om en tävling mot andra, det må handla om arbetet, fritidsaktiviteter, andra intressen (typ foto) osv.

Annonseringen om utställningen på Galleri Kontrast hade jag aldrig uppfattat som en tävling. Temat "Sverige - en idyll?" triggade igång min fantasi. Själva frågetecknet blev en viktig symbol för min del när jag valde ut de bilder som kunde tänkas passa in. Hade annonseringen varit inriktad på just ordet "tävling" hade jag förmodligen inte ens kommit på tanken att skicka in något för då hade hela arrangemanget fått ett lite väl avancerat intryck i mina ögon på grund av kombinationen Galleri Kontrast - tävling - "riktiga" fotografer som skickar in bilder - kvalitet - blaa blaa blaa...

Har dock dristat mig till att skicka in foton till så kallade fototävling två gånger. Första gången drygt ett år sedan, en resefototävling arrangerat av lokaltidningen och ett cruisingföretag. Fast då visste jag att inga "riktiga" fotografer nedlåter sig till den här typen av tävlingar på grund av upplägget. Vill minnas att man kunde lägga röster på de inskickade bilderna på Flickr, men en jury (ingen fotografjury) valde ut vinnarbilderna, oklart vilken betydelse publikrösterna hade. Priserna var inte något direkt att sträva efter heller. Vann ett pris i tävlingen vilket förstås var skoj... Hade förresten inte kommit på tanken att sprida info om mina inskickade bilder till min omgivning, med bönen "snälla, rösta på min bild" för jag känner mig helt främmande inför det också. Möjligen borde jag ha åtminstone berättat för NÅGON att jag hade skickat in bilder... I och för sig berättade jag det för EN person...den äkta hälften som har puffat mig till att ta upp fotograferandet igen... Tack för det förresten raring!

Andra gången var förra årets "fototävling" på jobbet. Också en ren amatöraktivitet ("fotoproffs" kan ju naturligtvis också dölja sig i raden av byråkrater), den som kände sig manad fick skicka in en bild, alla anställda fick rösta, men inte på en egen bild. Jag fick ingen tätplacering vilket inte gjorde mig något, däremot fick man glädja sig åt FS-kompisens Hannu K:s goda placering! Själv röstade jag på en bild som gick rakt in hjärtat, utifrån det angivna temat. Lät bli att rösta på någon av de bilder jag tyckte var "bäst" (bl.a. Hannus foto) eftersom den här "tävlingen" inte var någon tävling på det sättet jag definierar en tävling. Det handlade om ju en kul grej, ett slags "trivselaktivitet".

Oj, nu hamnade vi på ett sidospår... tillbaka till saken dvs Galleri Kontrast och kommentarerna. Flertalet kom in på Nobelpriset i sin kritik. Själv anser jag dock att den ovan beskrivna "fototävlingen" där jag som fotograf hade rätt att rösta på en bild (utom min egen) ligger närmare förfarandet i utställningen på Galleri Kontrast än liknelsen om Nobelpriset... Sagt utifrån mitt just nu jäviga perspektiv förstås.

Bilderna i blogginlägget hänger inte ihop med texten det minsta. Så här brukar jag inte göra, men ibland får man väl göra avsteg från sina principer. Vovven är i alla fall en färsk gullunge i familjekretsen! En samojedvalp som ännu så länge är så liten (väger ungefär som en nyfödd bebis just nu) och gullig, men som kommer att växa till en riktig skönhet i en rejäl storlek! Henne kommer jag ha tillgång till som ett fotoobjekt framöver vilket passar så fint då vår sheltie inte längre finns med oss. Jag lär dessutom få fina möjligheter till få kurera den hundabstinens som fortfarande kan drabba mig av och till....! Det är inte roligt att vara utan en hund!              

I Shoot RAW

Fast varken denna eller någon av de efterföljande. Undrar om han hör hemma här på FS?

Mer av denna miljö, olika stilar, olika ordningssinnen.

Man lovar ju så mycket...

Har ägnat nästan en hel vacker dag åt att sitta inomhus och fixa med bilder från diverse sammanhang. Det dåliga samvetet har hängt över en för man (= jag) har ju lovat skicka bilder både hit och dit... Naturligtvis dyker det upp lite andra bilder också som stjäl tid.

Förresten, helt onyttig och lättjefull har jag inte varit för stortvätten har fixats vid sidan om... 

Här var jag på väg...

...in i bokskogen för att....

....fotografera blommor på nästan makronivå. Lugnt och stilla är det. Kryper omkring. Vad vackra vårblommorna är på nära håll.

Men det hände sig att att ett stort gäng fyrbenta och tvåbenta dök upp. Överraskande. Hur kan ett tjugotal ryttare med hästar närma sig så tyst? Panik. Fel objektiv - byter snabbt. Inställningar? Hinns inte med. Skitsamma, det får bli som det blir.

Sedan fick jag ägna mig åt naturfotografi ett tag till, tills nästa ryttargäng dök upp....

Ryttarbilderna har varit orsaken till ett dåligt samvete länge. Tog ju dem ett tag sedan och en av ryttarna har hunnit höra av sig med undran när jag tänker skicka bilderna... Det är klart, jag har väl ingen skyldighet att skicka några, men lovat är lovat... Det som är allra tråkigast är att knappt några av bilderna blev av acceptabel kvalitet (utom möjligen bilderna ovan som ligger på gränsen... ), men förmodligen stör det bara mig i första hand, ryttarna lär bli glada för bilderna oberoende kvaliteten.

Dagen till ära...

... har jag också grävt fram några studentbilder. De flesta härstammar från min fotografiskt något omedvetna period, de sista är från den numera mer medvetna tiden, dock tagna med min N8.

Solen sken 2008.

Solen sken för det mesta även 2010.

Och visst sken solen nästan hela tiden även 2011.

Där någonstans försvinner de in i den förhoppningsvis ljusa framtiden...

Att solen alltid skiner på studentdagen stämmer ju naturligtivs inte. 2005 sken inte solen, tvärtom öppnade himlen sina portar lagom till att studenterna skulle springa ut. De ville inte springa ut, de ville stanna inne för att vänta ut regnet. Vi mottagare fick snällt stå i ösregnet...