Lovsång till ensamheten

Ganska exakt två år sedan var jag helt slut efter sommaren och semestern, helt utan någon synbar anledning. Visserligen hade jobbet dragit musten ur en långt före semestern och ledigheten räckte väl inte till för återhämtning. Jag var bara tvungen att hitta krafter på något sätt och så blev det till att boka en resa en lördagkväll och åka iväg tidigt följande morgon. Det blev en lättsam charterresa till Teneriffa där jag trodde att en ensamresande dam fick vara i fred (stämde!).

Vilken vecka det blev! Den vackra staden Puerto de la Cruz med sin historia hundratals år bakåt, naturen med lavastränder, vandring på Spaniens högsta berg Teide, ensamma frukostar på balkongen, en och annan löprunda längs havet, en trave böcker som avverkades, ensamhet – allt kändes helt enkelt perfekt. Och det mest sällsamma av allt: jag talade knappt med en människa på en hel vecka! Eller rättare sagt, jag talade totalt med tre personer under veckan; 1 & 2. ett äldre rätt skröpligt finskt par som återvände till Teneriffa 4-5 ggr/år för att vandra på Teide (av deras hälsotillstånd kunde man ana att det skulle nog inte bli så många gånger till), 3. en svensk ensamresande surfarkille som visade sig ha tillhört min kusinsons kamratkrets.... ! Sedan var jag ju förstås tvungen att äta, dvs beställa mat på restauranger, tala om vart jag skulle när jag klev på en buss etc, men sådant kan inte räknas att ingå i begreppet "tala med någon". 

Går nu igenom mina gamla bilder, bl.a. från Teneriffa. Minns den trevliga känslan, att vara ensam. Att inte ”behöva” vara social hela tiden. Att kunna bestämma själv vad man gör av dagarna. Det finns ingen motsättning mellan att vara en social varelse en stor del av livstiden, men också att kunna dra sig till ensamheten ibland. Att få vara ensam är en underskattad kraftkälla då det bygger på frivillighet.

Eftersom jag just nu går PSE-kurs  har jag även kommit att öva på att "rädda" halvdana bilder, här ett exempel från Teneriffa. Dammen med karpar fanns i en orkidéträdgård från 1700-talet.

Före:

Efter:

Hämtat ut mitt pris...

Ett slags högtidsdag: har hämtat ut min vinst i en fototävling. Lite kort: lokaltidningen utlyste en resefototävling. Skickade in ett bidrag, med viss vånda, detta var ju något nytt för mig. Ett bidrag var egentligen tre, man visste ju inte riktigt vilken typ av bild de var ute efter. Det blev en insmickrande solnedgång, en undervattensbild och en bild uppifrån från kamelryggen. Allt fotat i Jordanien. Turen var med mig, fick femte priset som var det sista som belönades. Vinsten: en visning på ett kryssningsfartyg... Oh nej; jag som har transporterat mig så mycket på fartygen mellan Sverige och grann-/hemlandet i öster. Men det skulle visst ingå en lunch också så jag tänkte om. Någon sa dessutom att dessa enorma kryssningsfartyg har väldigt god mat. Kanske återkommer jag en annan dag om hur det blev...

Bild 1 - den som gav priset:

Bild 2:

Bild 3:

Ligger i startgroparna

Efter en väldigt lång betänketid är det äntligen dags för en blogg. Länge trodde jag att min blogg skulle få en litterär inriktning, men prestationsångesten har väl legat som en hög tröskel. En litteraturblogg låter ju så vansinnigt seriöst. Och hur kul skulle det vara för gemene man/kvinna att läsa om vad jag har läst för böcker och vad just jag tyckte om det lästa...? Ungefär lika intressant kanske som det är för gemene kvinna/man att titta på mina bilder, kryddade med poänglösa texter... ;-) Nu är det ju tack och lov inte gemene kvinna/man som håller till här på FS så fotoblogg blir kanske ok ändå?

Ambitionsnivån här för min del ska vara svenskt lagom - hoppas på lagom flyt utan månadslånga uppehåll och utan att bloggandet tar över ens tillvaro. Vi får väl se. Man ska ju hinna med annat också, som exempelvis att fota, trixa och fixa med bilder, förkovra sig i konsten av att fotografera (kurser, läsa...), läsa en och annan bok etc. Och visst, heltidsjobb har man ju också...

Efter ett relativt långt uppehåll här på FS ägnade jag den gångna helgen nästan helt till att städa och organisera bland mina bilder och album (ej klart; kan det någonsin bli det?). Bland annat lade jag in bilder från en Thailandsresa nästan tre år sedan. Minnena är fortfarande väldigt starka när jag tittar på dem, det var en märklig upplevelse att skåda förödelsen som fortfarande tre år efter tsunamin var så påtaglig på sina håll. Alldeles särskilt tagen blev man när man tittade på en ensam sliten stövel på en strand, eller på skyltarna "Make up room" och "Do not disturb" på dörrarna på ett hotell där det mesta var förstört.