Sommar? Eller vinter?

För er alla som är trötta på den evigt långa vintern, i likhet med Anneli....

Och något för oss alla andra...

Arabiskt snirkligt och finskt rätlinjigt

Vad händer egentligen när man blandar samman olika människor och kulturer i det verkliga livet, t.ex. den arabiska snirkligheten och det finska sparsmakade? Det arabiskt eldiga och den finska svalheten? Den arabiska solen och den finska kylan? Den arabiska uppväxten och den finska uppväxten, kryddat med en dos asiatiskt liv och liv från andra länder?

Nr 1

Många svar på dessa frågor finns, men ett svar finner man hos Ranya ElRamly, som numera heter Paasonen i efternamn, efter giftermålet. Hennes far är egyptier, mor var finsk, Ranya själv är född i Indien och sina uppväxtår har hon tillbringat både i Indien, Libyen, Egypten, Finland och kanske i något land till. Hon är forskare i politisk historia i Helsingfors. Hon är något så när ung, född 1974 som hon är. Varför jag vill berätta om henne och hennes bok beror på att hon har skrivit en mycket vacker och berörande berättelse.

Nr 2

Bokens svenska titel är Där solen står högst (Norstedt 2004) och den kom ut i Finland 2002.  Hennes bok är en underbar berättelse i en vacker poetisk stil som lutar en aning mot moll, men som aldrig faller i sentimentalitet. Vad handlar boken om? Det är inte helt lätt att beskriva i korthet utan att det framstår som banalt. Faderns och moderns kärlekshistoria står i centrum. Föräldrarna gick skilda vägar under Ranyas tidiga tonår och modern dog i Finland en tid efter skilsmässan. Tonåriga Ranya med sin syster blev kvar i Finland även efter moderns död.

Nr 3

Poetiska återupprepningar i olika variationer återkommer i texten på ett sätt som jag uppfattar som arabisk influens (fast detta förnekas av författaren). Det snirkliga arabiska står i kontrast mot det finskt rätlinjiga, till exempel när fadern skalar apelsiner i snirkliga ringar som man sedan kan trä på handleden och använda som armband. Modern däremot skalar apelsiner på det praktiska sättet man gör i Finland, det vill säga man gör klyftor i skalet och lyfter därefter bort skalbitarna. Bilder som målas fram av mor och far är kärleksfulla och samtidigt undrande, varför kan den stora kärleken ta slut? Var den slutliga dödsstöten den dag när de bosatte sig i den enes hemland?

Nr 4

Jag har en särskild anledning att skriva just om denna bok. Den litterära kompisklubben ARMI jag tillhör sedan länge firar nämligen ett 10-årsjubileum i dagarna och i fredags blev det därför lite annorlunda möte. God mat avnjöts i trevlig samvaro som vanligt, men i stället för att avhandla/diskutera en utvald ny finsk författare och bok hade var och en fått som uppgift att välja ut sin favorit bland de 60 böcker vi har avverkat under våra 10 år. För min del blev alltså favoriten just denna, Auringon asema.

Nr 5

”Min mor hade stora ljusblå ögon. Senare fick de ett stråk av grått och det var ett regnmoln som aldrig hann skingras i tid. Men när hon mötte min far badade hennes ögon i solen, de sökte sig till solens ljus för att kunna glittra.”

”Min far var av eld och min mor var av vatten och det var därför allting i början var så vackert och stort, och jag inser ju att elden inte längtar efter mer hetta vid sin sida, utan efter något svalkande, något helt annat, fast å andra sidan är det tveklöst så att vattnet dunstar i elden och att elden slocknar i vattnet och min syster och jag, vi håller oss på torra land.”

”Min mor älskade det i mig och min syster som var likt henne själv, och min far älskade i mig och min syster det som var likt honom själv. Jag frågar: Innebär inte detta att de hade slutat älska varandra? Min far och min mor, de slutade att älska varandra.”

Nr 6

Som bonus några avsnitt om Khadaffis Libyen som är så aktuell just nu:

”När vi bodde i Libyen avlyssnades vår telefon, på vår trädgårdsport hängde FN:s ljusblå skylt och när jag satt ute på gården och sjön en julsång sa mor att det nog vore bättre om jag sjöng något annat”.

”Jag tecknade en bild av Khadaffi som talar till folkmassorna, och jag ritade en fluga på hans näsa. Far sa att jag kunde hamnat i fängelse för det.”

” Visserligen visades de offentliga avrättningarna på TV men man kunde ju alltid stänga av TV:n.”

Bilder:

Nr 1: Takmosaik från kyrkan  Lilla Hagia Sofi / Aya Sofia, Istanbul 

Nr 2: Detalj från en badhytt, Uleåborg/Oulu

Nr 3: Sokulle Mehmet Pasa moské, Istanbul

Nr 4: Avskalad parkkonst längs Uleälven, Uleåborg/Oulu

Nr 5: Palatset Beylerbeyi vid Bosporen, Istanbul 

Nr 6: Konstmuseet, Uleåborg/Oulu

Otrevliga reskompisar

Lyckades bli en nära vän med två stycken otrevliga mikroskopiska varelser på det senaste besöket utanför landets gränser. Den elektroniska varianten, virus på minneskortet upptäckte jag några dagar efter hemkomsten. Den andra varelsen är ett slags levande variant på den elektroniska, kanske virus, kanske en bakterie, men den tog ut något slags hämnd på mig ett dygn före hemresan. Hämnd för vad?

Hur ska man göra om man vill bekanta sig med dessa varelser?

Virus på minneskort: Vid en uppkommen nödsituation går du in i första bästa butik med elektroprylar och ber om att köpa den typ av minneskort du behöver. Du visas ett minneskort utan förpackning, du tackar nej först, går över till att samråda med ditt samvete eftersom inget annat kort finns tillgängligt. Samvetet gnager: Varifrån kommer detta kort? Stulet? Handlar butiken med stulna prylar? Virusrisk? Har jag något val? Nej, för detta är ju en nödsituation och du befinner dig i stadens utkanter med ett begränsat utbud av elektrobutiker. - Och så går det som det går.

Den andra mikroskopiska varelsen då? Ja, se gärna till att du är "känslig" i magen, underlättar. Du går och äter ute någonstans, det går bra med någon till synes bra restaurang i ett välordnat land. Beställ in något som inte är uppvärmt, en sallad till exempel. Se till att kocken bär på t.ex. Staphulococcus aureus eller något liknande. Fixat! Att ta till sista minuten-hjälp (när första symptomen dyker upp) i form av den svindyra whiskyn från rummets kylskåp är ett dödsdömt försök. Spara slantarna i stället!

Efter att du har hämtat dig från det absolut värsta efter ca 10 timmer börjar du inse att flyget hem går om någon timme. Din medhjälpare kollar om inte hotellrummet kan lämnas lite senare, du behöver all vila du kan få. Främst behöver du dock ett eget badrum. Svaret är kanske ja och då upprepas denna frågeprocedur några gånger till. Kanske får medhjälparen hala upp plånboken, vem vet. Nu börjar du bli frisk nog att köra med medhjälparen; Koka te. Hämta socker. Hämta salt. "Det finns inte salt." Men gå då och hämta från hotellrestaurangen. Du måste ju tänka på elektrolytbalansen om ingen annan gör det! Du börjar inse att flyget hem ska ju gå snart, du bättrar på stämningen genom att oroa dig för om du klarar resan. Blir du släppt ombord ens?  Lika bra orosmoln är att fundera över om det blir till att fortsätta betala hotellvistelsen något dygn till (eftersom veckoslutet är slut blir det dyrare) och betala en ny flygbiljett (självklart har du inte någon ombokningsbar biljett). Finns det ens biljetter; "alla" ska ju hem från filmfestivalen.

Staden? Berlin! En stad med mycket linjespel att beundra, men ack så svårt att få bukt med med alla linjer på foto. Hur jag än gjorde med planeringen av bilden och efterarbetet sedan så känns resultatet fel. Saken blir inte bättre av att vissa hus verkade ha lutande linjer även i verkligheten, så var fallet t.ex. med huset i bild 3. Har dock korrigerat linjerna där något för det såg för märkligt ut annars.

Har beklagat mig för dessa problem tidigare, men kanske har någon lite tips att dela ut just avseende dessa specifika bilder. Vilka linjer skulle ni t.ex. välja som raka horisontella eller vertikala linjer? Några alls? Lägga det teoretiska åt sidan och gå på ren känsla och intuition? Strunta i att fundera i dessa banor överhuvudtaget?

Kattmosfär och acklimatiseringsproblem

Min vana trogen publicerar jag ännu en gång kattbilder* från en annan verklighet. Katterna i Puerto de Mogan ser ut att ha det bra. Själv har jag lite bekymmer med att landa in i ekorrhjulsverkligheten igen. Man är något urlakad innan man reser iväg, än mer när man är tillbaka. (Fast däremellan har man ju det riktigt bra utan några vidare måsten.) Att låta sig integreras och assimileras och acklimatiseras även på denna enkla nivå kräver sin man/kvinna. Puh…  

*Flera inlägg i november 2010. Döpte då Istanbuls atmosfär till kattmosfär, så mycket katter som det finns där.

Först av alla; vår pratige huskatt, daglig gäst. Han är värd ett eget blogginlägg!

Mat finns det gott om, för alla.

En misstänk överviktig alternativt höggravid kattindivid. 

Middagsvilor med och utan sällskap.

Att rusa eller icke rusa, det är frågan! Eller nej, han var rätt bestämd; bråttom bråttom! Att publicera eller icke publicera? Äsch, låt gå, för fartens skull...

En vaksam vilostund. 

Bland kåkarna...

... får man också fisk.

Verklig elegans!?

Det var ju ledigt här...

Projekt: Det gångna året - del 1

Sällar mig till dem som vill göra en tillbakablick på det gångna året. Det visade sig bli knepigt att få ihop bilder från alla månader till ett enda inlägg. Detta beror på att för mycket bilder finns och att jag ligger hopplöst efter med bildhanteringen sedan länge. Därför delar jag nu upp min tillbakablick med förhoppning om att jag kan hålla takten såtillvida att jag är klar med återblicken i slutet av 2011... Håll tummarna!

Och jag börjar med.... JANUARI 2010!!! Denna månad var riktigt kall om ni minns. Temperaturer kring -20 eller ännu lägre. Själv hade jag hamnat i något slags komatillstånd i kylan och vistades under åtskilliga dagar vid Svandammen som krympte snabbt ihop till en liten pöl med hur mycket fåglar som helst. Den lilla pölen såg kommunen till att hålla öppen för änkemannen Alexander och alla hans undersåtar som bestod mest av änder, men en och annan kaja och duva slank också med i det livliga sällskapslivet.

Den icke flygande svanen Alexander är en intressant figur. Han har bott vid Svandammen så länge jag minns (hur gamla kan svanar bli?). Svanar lär leva i livslånga partnerförhållanden så det är ju lite synd om honom nu när han har varit en ensam svan här sedan 2006. Han lär ha avverkat fyra fruar totalt och enligt vissa uppgifter ska han ha dödat ett par av dessa.... Sant eller inte?  Den siste ska dock ha dött i lunginflammation och ungarna tog Alexander totalansvar för efter frugans frånfälle. Alexander har visst en särskild andkompis här, de brukar simma bredvid varandra.

Vilken av de två nedanstående bilderna gillar ni? 

En ytterligare duva:

Det blev ju en del andra vinterbilder denna månad också, här en från Geijersdalen som är fin både sommar som vinter.

Men sedan bar det iväg till något helt annat, till en "svensk sommar" i Jordanien. Lägger med bara två bilder därifrån och återkommer förhoppningsvis vid något tillfälle när jag har lyckats få ordning på alla bilder därifrån.Kanske får de ett eget album. Med förskräckelse läste jag förresten hur en del har räknat ihop sina bilder från det gångna året och kommit fram till att det kanske blev 1000-1200 bilder totalt. Själv överskred jag detta rejält bara under Jordanienveckan. Inte undra på att man har tappat kontrollen över sitt fotoliv...

Nedanstående bild känner väl alla till; nabatéernas klippstad Petra som byggdes kring 800-700 f.Kr. Staden övergavs och "glömdes bort" på 1200-1300-talet för att "upptäckas" av en schweizare på 1800-talet. Här har man först vandrat genom en nästan 2 km smal "siq" med totalbranta bergväggar som på sina ställen är uppemot 200 m höga. Synen som väntar på en när Bab as-Siq slutar är överväldigande och ingen bild i världen kan göra denna syn rättvisa. Svåra ljusförhållanden som synes. Och förresten är nästan alla mina bilder tagna i "siqen" av dålig kvalitet trots att jag hade ett enbensstativ med mig.

Bilden nedan är från det stora Wadi Rum ökenområdet som är så mycket mer än ett ökenområde. Klippformationerna är mycket fascinerande. En total tystnad råder, den påminner om den tystnad som man kan uppleva framförallt norröver även här i Norden.

Några undervattensbilder tagna i det jordanska Röda havet finns i ett album här.