Att ha sin sämsta kamera med sig...
Gröna Lund i går kväll: en vacker varm kväll, förhöjt biljettpris, glada människor, full fart på scenerna. Stora scenen = Sven-Bertil Taube. Lilla scenen = Expanders . Vid lilla scenen vilt buggande, så väldigt svenskt, vid den stora scenen musik som alla svenskar har en relation till (tror jag).
Numera tycker jag att bugg är riktigt kul, har ju dansat bugg och en del andra fartfyllda dansvarianter lite halvseriöst 1½ år. Dansbandsorkestrarna däremot är inte min grej riktigt, men i Expanders tappning (pop och rocklåtar) är till och med ett dansband ganska ok. Taube är jag kanske inte heller någon jättejättestor fan av heller, men ändå kom huden att knottra sig där jag stod vid sidan om scenen, väldigt nära (att jag hamnade så nära fattar inte jag, borde inte ha gått med tanke på det stora intresset med massor med folk). Vilka fotomöjligheter man fick! Tänka sig att få fota Lill Lindfors eller Håkan Hellström (hemliga gäster båda två) på bara fem meters avstånd!
Det var bara det att jag inte hade den bästa kameran med mig. Någon klok har ju sagt den bästa kameran är den kamera man har med sig. Och nu hade jag inte tagit med en endaste kamera, inte ens N8 fick hänga med för när man buggar flyger grejerna ur fickorna. Det vill säga: sämsta kameran jag hade med = ingen kamera alls!
Vad ska man nu illustrera texten med när varken svensk bugg, svensk Taube och väldigt mycket svensk Lill Lindfors (som ju har sina rötter i Finland) eller Håkan Hellström inte har förevigats varken digitalt eller på film? Svaret är givet: med bilder från en svensk Midsommar!
Men jag gillar bilderna bättre än texten, men det beror nog på att jag gillar sommarbblommor mer än Håkan Hellström och att det verkar vara lagom mycket folk och inte trängsel på bilderna. Grabbarna och flaggan har ett fräscht perspektiv.