Som du vet tycker jag att det är dessa dokumentära bilder som har det största värdet när det gäller fotografering. Att visa samtiden för framtiden.

Du måste väl själv känna dig lycklig att du fick så många bilder som även den oinvigde kan känna av hur stämningen var.

Den sista bilden är så skön. Jag kan känna hur härligt det är för din pappa att nu ha kalaset bakom sig.
Sov nu gott
Gun-Inger

Han verkar inte bära åren som en tung börda, din far. Och ett riktigt gammaldags kaffekalas hade ni bestämt!

Själv är jag bara 69, och således inte alls gammal. Åtminstone känns det inte så :-)

Det är klart att jag under de senaste 20 åren upplevt förändringar i både kropp och själ av det slag man förknippar med att bli äldre. Men jag är frisk, och jag har fortfarande livslusten kvar. Hur jag kommer att känna det om tio år vet jag förstås inte, men det bekymrar mig inte heller. Jag är inriktad på att leva i nuet, och att ta hand om mig själv och annat viktigt efter bästa förstånd.

En av de viktigaste skillnaderna mot förr är att jag inte längre är på väg någonstans.

Förr var jag alltid det. Jag hade mål av olika slag, karriärmål, resemål, mål för en ny bostad etc. Det sista stora målet i den meningen var flyttningen till Canada, och det är sju år sedan. Nu är jag framme. Det är fortfarande spännande med mitt nya hemland och mitt nya språk. Och många nya vänner. Men jag är inte längre på väg någonstans.

Visst har jag fortfarande mål förstås, men av annat slag. Att må bra! Det gör jag, men det kan alltid bli en mer massiv känsla. Och det beror ju på vad jag ger min uppmärksamhet. Att hitta min fotografiska stil eller vad man ska kalla det. Att bli duktigare på mitt nya språk. Och att hitta ännu fler vänner, och att se vart relationerna till dessa vänner leder.

Som pensionär i hyfsat goda omständigheter har man så mycket möjligheter. Då tänker jag inte på att t ex resa (som så många annars gör) för jag har fått mitt lystmäte av resande redan. Nej, det är mer att faktiskt kunna använda varje dag så som jag helst vill. En fantastisk gåva! Och faktiskt en utmaning. Men det är OK!

Jag pratade med min yngre bror, som också är pensionär. För några år sedan var han änkeman, och så hittade han en ny kvinna att gifta sig med. Just nu är de på resa med sin husbil till Champagne. Han konstaterade för ett par år sedan: "Jag har gjort en del dumma misstag i mitt liv och inte alltid träffat de bästa valen. Men den väg jag följde ledde hit. Då måste den ha varit den rätta!" Just så känner jag det själv.

Fina bilder från kalaset och den där kaffeervisen känner jag igen, det är Arabias "Myrna". Farmor hade den som finporslin användes bara vid högtidliga tillfällen. Visst är det lite komiskt med finländarnas mobilanvändande, de som är kända för sin fåordighet.
Ernst verkar ha en härlig inställning till livet.