Hej Peter!

Jo man funderar ju på hur det ska bli. "Skyddade och trygga" har jag aldrig känt. Bara att sätta sig i bilen ifråga är ju riskabelt. Kärnvapenhotet har jag känt som överhängande. Men mat för dagen, tak över huvudet och värme har gått att få fram.

Jag har alltid känt mig extremt skyddad och trygg hemma i Sverige. Det kanske beror på att jag redan som 14-åring gick till sjöss på utsjöfart och fick bli varse lite om hur det är på andra ställen.
Hemma i Sverige behövde jag inte befara att det stod barska män i min dörr som krävde att få komma in för att vända upp och ned på bostaden och kolla vad som fanns i min bokhylla. Jag försvann inte heller utan spår någon eftermiddag, för att jag hade skrivit för makthavarna generande saker i någon tidning. Inte heller blev jag brutalt sönderslagen med batonger för att jag deltog i en demonstration. Jag fick inte heller sitta häktad på obestämd tid utan att någon anklagelse specificerades. I Sverige kunde jag inte fråntas mitt arbete och min försörjning utan laga skäl. På det stora hela kunde jag hela långa livet sova tryggt om natten - och så vidare, och så vidare...

Jag har samma syn då det gäller överheten. Sverige är fortfarande ett snällt land.

Sova tryggt om natten har fungerat hela långa livet! Men jag har blivit fråntagen jobbet (dock inte försörjningen, facket hjälpte mig.) Barnen har blivit hotade eftersom pappa stått upp för nånting på sitt jobb. Några mord har inträffat i den omedelbara närheten. Det skjuts på gatan. Nu har kinesiska elsparkcyklar åter invaderat trottoarerna.

Det är säkert en läggningsfråga. Varken jag eller min fru har litat på Gotlandsbolaget då det varit hårt väder utan stannat i land. Att flyga har känts tryggt. Ner kommer man alltid.

Jo - utsikten förändras förvisso. Det är ju lite det jag menar. Mord och skjutningar på gatan räknar jag inte riktigt till mitt liv och min värld - det är en verklighet som inte är min, som börjar tränga sig på. Det är väl bland annat sådant som indikerar att guldåldern börja ta slut.