Fridays For Future igen!

Underbart tycker jag att det finns människor som de här som envetet jobbar för miljö och klimat. Syns varje fredag em i Hörsalsparken i Norrköping. I fredags Birgit, Gunilla och Ann.

I fredags puffade Gunilla för boken Permakultur. Den har lärdomar som funkar!

Permakultur : så här regenererar vi naturresurserna och motverkar klimatförändringarna

William Eggleston inspirerar till annan blick i staden!

10 o47 ooo kr för en bild på en trehjuling! Jag nappade på klickbetet och kom till en blogg av Johan Otterdahl Edfeldt. Han visade den här bilden med text "Förra årets såldes en limited edition print nr 1 av 2 tagen av William Eggleston på Christies för över 10 miljoner kronor." Orimligt tyckte Johan och några till.

Länk:

https://www.fotosidan.se/blogs/johan/10-047-000kr-for-en-bild.htm

Bild William Eggleston

Spontant tyckte även jag att det kändes orimligt. Särskilt som jag först bara såg en tämligen urvattnad bild av en trehjuling!

Sen kollade jag mer på Eggleston. Han är amerikan från sydstaterna, född i Memphis, Tennessee, uppväxt i Sumner, Mississippi.  En outsider både till ursprung och läggning. Han såg omgivningen på ett annat sätt än andra. "At war with the obvious". Färgfoto var föraktat, men han fotograferade både i färg och svartvitt. Eggleston blev allt mer besatt av färg. En vän introducerade honom till en kontakt i konstvärlden. Och så hittade han en kommersiell metod att ta fram färgprintar, "Dye Transfer". Den var dyr! Och gav resultat som fick hans kontakt och den etablerade konstvärlden att tappa hakan. "Har aldrig sett nåt liknande".

Eggleston lyfte upp det föraktade färgfotot till att bli konst och bidrog till att få foto accepterat i konstvärlden.

Sen jag tittat på hans bilder började jag se mer i bilden med trehjulingen. Nog finns där  en skarp men samtidigt ömsint blick? En medkänsla. Trehjulingen har en kaxig attityd. Som en Ford Thunderbird! Men är ju ändå bara en trampcykel för barn. I bakgrunden ett hus med carport. An American dream. Men inte den dröm med nio badrum och njurformad swimmingpool som signalerar världslig framgång. I carporten bara en vanlig Cheva, ingen Thunderbird. Det bidde så här, inte mer. Och så ser det lite tomt och övergivet ut.

Många av hans bilder är vagt olycksbådande, skaver och oroar. En kvinna som nyss varit hos frissan låter sig motvilligt fotograferas men ser inte glad ut. Bredvid kvinnan en järnstolpe omlindad med järnkätting och ett stort hänglås.

Foto William Eggleston

Jag tog mig ut på stan. Plåta trehjuling? Näe. Ta med känslorna? Det blir ju ur säck i påse, men jag försökte.

Här har kommunen velat få publikum lycklig över att få sitta på en bänk som målats med pianoklaviaturmotiv. Men det ser sjavigt ut. Eggleston hade kanske visat medkänsla, men jag lyckas inte.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

*

Här ett motiv man normalt undviker att föreviga.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

*

Någon på kommunen tror att bjärta kulörer gör folk glada. Det tror inte jag. Försökte ta en bild med känslan "vilja men inte kunna". Eggleston tar en (1) bild per motiv. Men kameran fick för sig att göra en bild med 20 exponeringar. Kul! tänkte jag och lät den bestämma.

Pentax K-1 med Pentax FA 35 mm.

Kul bild på sitt sätt, men inte vad jag tänkt mig. På kvällen klonade jag bort personerna till höger. Det hjälpte inte.

Det bortklonade var intressantast!

Delförstoring 1:1

Jag gick tillbaka för att ta den bild jag tänkt mig, tre starkt färgade soffor som står alltför lutande framför tomma skyltfönster. Då låg en udda damsko där. Något som skavde och oroade. För att skon skulle synas beskar jag bilden lite mer än i förra försöket.

Jag kommer nog att bära med mig lite inspiration från William Eggleston framöver. Inte på grund av prisbilden på hans foton, utan hans annorlunda sätt att se.

Eggleston har 300 kameror, alla analoga. För några år sen gav han ut ett musikverk, "Musik", inspelat på en Moog analog synthesizer. Mycket Bach i det verket. Kort intro: 

https://www.bilibili.com/video/BV1Rq4y1a7uG/?uid=425631527134793161377547

Photoshoppa med Affinity Photo! Bussenkel brux bara för nördar.

Affinity Photo är ett alternativ till Photoshop. För fem år sen testade jag Affinity eftersom mitt ägda Photoshop CS6 inte skulle fungera på nästa dator och än värre, att Adobe inte längre låter kunden köpa programmet utan man måste prenumerera. Inget för mig. Affinity kostade då bara 319:- i ett för allt. För ett par år tröttnade gamla datorn, jag köpte ny Mac Mini M1 och fullföljde migrationen till Affinity Photo.

Programmet är på sätt och vis likt Photoshop, men på djupet annorlunda. Inlärningströskeln lika hög. Men nu har jag vant mig.

Häromdan skulle jag leverera en bild på den här elbussen. Bilden var tagen vid Almedalen 2020 i hårt ljus och distraherande bakgrund. Skulle det gå att göra den något lite bättre med Affinity Photo? Jag försökte och visar här hur man kan använda programmet.

Pentax K-1 med Pentax FA 35mm. Arkivbild © Måns Hagberg 2020

1. Jag framkallade DNG-filen i Affinity Photos "Develop" modul. Den motsvarar Adobes Camera Raw. Ute till höger valde jag Lens/Lens Correction/Lens profile och objektiv. Ett klick tog bort den lilla tunnformiga distorsionen. Ibland fipplar jag med vitbalans, svartpunkt mm i läget "Basic", men inte den här gången eftersom exponering mm låg något så när rätt. Klickade "Develop".

Då kommer man till modulen Photo Persona. Affinity kallar sina moduler för "Personas". Dumt tycker jag, men behöver inte ta till Sinnesrobönen för att slippa reta mig på det. 

2. I Photo Persona grundskärpte jag med "Unsharp mask". Av bekvämlighetsskäl har jag en enda, ganska svag, inställning. Klickar Filter/Sharpen/Unsharp Mask/ Radius 1,1 px, Factor 0,3, Treshold 0.  Inställningen är fast och skärpningen lätt att repetera med ett enda klick. Jag brukar köra den 2 gånger innan jag gör någon annan bearbetning och 2-3  gånger i samband med att bilden exporteras som jpg.

3. Nertill var asfalten tråkig. Jag fejkade fram en Baertlingsk (nåja) skugga. Ritade triangeln med Freehand Selection Tool/Polygonal/Radius 100 px och skuggade  genom att välja Layer/ New Adjustment Layer/Brightness Contrast.

4. Stora svarta fönstren var tråkiga. Jag maskade fram dom med Freehand Selection Tool som ovan, men utan ludd, och lyfte fram speglingarna från innerstadens hamnmiljö med insticksmodul Viveza 3 från Efex. Drog i reglaget "Shadows". Sen lite finlir med Brightness/Contrast och "Vibrance", det reglage som i Photoshop heter "Saturation". Båda funktionerna finns på samma plats. Utan Efex skulle det gå att jobba med t ex Curves.

5. Upptill var det svårt att skilja bussen från projektets jättestora eltruck som stod strax bakom. Jag maskade av eltrucken jättenoga och dämpade ner den lite med Brightness/Contrast.

6. Bakgrunden upptill behövde dämpas. Jag maskade av med ca 30 pixlars suddighet och använde sen "Photo Blur" för att fejka kameraoskärpa. Sen lite nermörkning och minskad kontrast med reglaget "Brightness / Contrast". Om bilden bara skulle till Fotosidan skulle jag minskat dokumentstorleken till 2880 x 1920 pixlar och skärpt efter nedminskningen.

7. Sen export till jpg. Affinity Photo har en särskild Export Persona. Men den behövs inte i vanliga fall. Det är bara att klicka File / Export och bestämma namn och destination.

Så här blev bilden.

Pentax K-1 med Pentax FA 35mm. Arkivbild © Måns Hagberg 2020. Efterbehandlad i Affinity Photo.

Liberalernas dåvarande partiledare Nyamko Sabuni åkte med den här bussen! Länk:

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/nyamko-sabuni-akte-elbuss-fran-visby.htm

Och här  en länk om hur man får Affinity att lira med Bridge och Nik Collection. Samt en länk med uppdaterat innehåll om hur man gör enkla ramar i Affinity Photo.

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/fa-affinity-photo-att-lira-med.htm

https://www.fotosidan.se/blogs/manshagberg/how-to-add-a-border-to.htm

Nationaldagen på boendet

I går nationaldagen underbar stämning på min frus boende. Jäktet som bortblåst. Personal och boende satt ner tillsammans och sjöng Du gamla du fria. Sen hittade nån en inspelning av serbiska nationalsången. Den i personalen som har den bakgrunden sjöng med. Sen den thailändska nationalsången. Hon med den bakgrunden ställde sig i givakt med handen på bröstet. På bilden syns svarta gardiner. De finns där för att skärma av solen om det skulle bli för varmt. Det står en fläkt nere på golvet av samma skäl.

Min fru och jag blev bjudna på kaffe och jordgubbstårta. Hoppas att det var verksamheten som bjöd. Ibland är det bokstavligen personalen som bjuder. 

Min fru tycker att det blivit mycket trevligare ute i de allmänna utrymmena och sitter allt oftare där.

Situationen är himmelsvitt skild från svarta krisen förra året. Då drog nya danska ägaren ner på bemanningen och mycket annat. Doktorn satte in dubbel dos psykofarmaka. Det började bli misär. Efter påtryckningar från oss anhöriga fick kommunen ägaren att följa gällande avtal. Och så kom en ny, kompetent och konstruktiv chef på plats. Hoppas hon stannar! Det finns mycket att ta tag i.

Sverige testar att ladda i farten!

2009 körde meteorologen Pär Holmgren elbil från Stockholm till en vindkraftträff i Kalmar. Bilen var en  pytte-pytteliten indisk Reva. Den gick på blybatterier. För att slippa ideliga laddstopp tog han sjövägen via Visby. Slutspurten Oskarshamn - Kalmar fick Pär ström av hjälpsamma kaféer.

Reva 2009. Wikimediabild sign Mariordo.

Framme i Kalmar mötte han en försmak av framtidens elbilar. En Tesla Roadster som gick upp till 30 mil på en laddning. I verkligheten 20 säkra mil. Litium-jonbatterier.

Hans-Olof Nilsson laddar sin Tesla Roadster. Arkivbild © Måns Hagberg 2009

Tänk om man kunnat ladda i farten! Den visionen har Sverige verkligen jobbat för att förverkliga. Förra veckan slutfördes ett försök med markbunden elväg i Lund. För ett par år sen ett liknande projekt vid Arlanda.  Ungefär samtidigt ett stort försök med strömtillförsel uppifrån på sträckan Gävle-Sandviken. SmartRoad Gotland har fullföljt sitt försök med induktiv laddning.

Elspår i vägbanan visades på Almedalen 2016. Nä nä nä tyckte jag. Salt, snö och grus kommer att sabba allt. 

Elonroads första testskena. Arkivbild © Måns Hagberg 2016.

Men nu  har ett femårigt projekt avslutats med goda resultat! Först klistrade Elonroad fast elskenan ovanpå vägbanan. Sen frästes den ner. Bilen eller bussen måste förstås ha en avtagare, en släpsko, men behöver bara ett litet batteri. Per Löfberg, som fram till i höstas var projektledare på Innovation Skåne, säger att den största lärdomen från projektet är att elvägar är en väldigt bra idé. Samhällsnyttan kan bli jättestor.

NCC har genomfört ett liknande försök E-Road Arlanda.

Foto Innovation Skåne

En annan metod är att förse långtradare med ström uppifrån. Tanken är att elektrifiera motorvägarna ungefär som stambanorna. Bilen och strömavtagaren styrs elektroniskt. I Sverige har en provsträcka Gävle- Sandviken testats med tekniskt sett gott resultat.

Scaniatruck med Siemens elteknik. Foto Vattenfall.

En tredje idé är att ladda trådlöst. Startupföretaget Electreon bildades i Israel 2013. Deras vision var att lägga ner stora platta spolar i vägbanorna, ha motsvarande spolar under fordonen och så ladda i farten. Bilarna skulle klara sig med ganska små batterier. Nordiska chefen Håkan Sundelin fick i gång en 50 meters teststräcka i Visby 2019. Den fungerade.

Ett fullskaligt försök inleddes november 2020. Fotot nedan visar det israeliska teamet. Tvåa från vänster Electreons grundare Hanan Rumbak. Trea från vänster VD och medgrundaren Oren Ezer. Alla var förväntansfulla. This is a start! sa Oren Ezer.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Testbilen var den största elbil jag sett, en 40 tons Iveco dragbil med trailer. Ekipaget är 4,5 meter högt, 2,6 meter brett och 17 meter långt. Eldriften ger 357 kW normaleffekt och 552 kW toppeffekt. Under bilen finns fem mottagarspolar om vardera 25 kW. På bilden Håkan Sundelin som utöver sin teknologie doktorsexamen har behörighet att köra tung lastbil.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Electreons ursprungliga idé var att ladda personbilar. Men det har visat sig lättare att skaffa intressenter för tung trafik. Det är dyrt att låta långtradare eller bussar stå still för att laddas.

Visbyförsökets budget omfattade 116 miljoner kronor. Trafikverket bidrog med 91 mkr, Energimyndigheten, Electreon och andra intressenter stod för resten. På en sträcka om 1,6 kilometer byggde Electreon strömtillförsel, fräste bort asfalt, grävde spår för kablarna, monterade kopparlindade spolar med kraftelektronik, kopplade upp det hela, återfyllde, packade och asfalterade över härligheten.

Utöver lastbilen kördes också en elbuss i projektet. Bussen hade en superkapacitator som batteri. Jag åkte med då bussen demonstrerades för allmänheten. Man kunde följa laddningen i realtid. Siffrorna fladdrade upp och ner i takt med att spolarna passerades.

Spolarna förses med växelström med frekvensen 85 kHz, alltså 85000 svängningar per sekund. Svängningarna skapar ett magnetfält. Det kommer i resonans med mottagarspolar nertill på fordonet. Verkningsgraden är hög, runt 90 %. Resten omvandlas till värme, huvudsakligen i kraftelektroniken.

På bilden syns installatören och den stora platta svarta spolen. Elektroniken hänger i påsen bredvid.

Arkivbild © Måns Hagberg 2020

Spolarna kopplas in exakt när ett rätt utrustat fordon passerar. Sen kopplas de bort på millisekunder. Små metallföremål kan ta emot en aning energi. Det saknar praktisk betydelse. Systemet upptäcker eventuella större föremål och stänger ner just de metrarna. Varken snö eller vägbana påverkas. Elsäkerhetsverket, Post- och telestyrelsen och Trafikverket har kollat försöksverksamheten på plats. Även radioamatörer har varit inkopplade för att lyssna efter störningar.  Det var helt tyst i etern.

Nu våren 2024 har projektet lämnat in sin slutrapport. Allt funkade som förväntat och väl det! Stora trucken körde i farter upp till 80 km/h. Den laddade i genomsnitt 100 kW samtidigt som bussen körde och laddade.

Har laddning i farten någon framtid, och i så fall vilken metod?

Håkan Sundelin har jobbat både med strömtillförsel uppifrån och induktiv laddning. Han bedömer att induktiv laddning ger större säkerhet och lägre underhållskostnader.

För min del undrar jag dock hur kraftelektroniken nere vid spolarna ska klara sig i längden. Och hur byta vid behov? Som samhällsplanerare ser jag också problem med att få använda gatumarken i städernas centrala delar. Under asfalten är det redan fullt med infrastruktur som behöver repareras då och då. Men att ta fram speciella sträckor för  bussar borde vara fullt möjligt. Likaså att bygga elvägar för långtradare. Grundvisionen, att kunna ladda i farten med ett system som klarar även privatbilister, tål att tänka på.

Trafikverket planerar att bygga Sveriges och kanske världens första permanenta elväg.

E 20 mellan Hallsberg och Örebro har pekats ut som lämpligaste sträckan. Syftet är att installera och använda elvägstekniken i verklig miljö samt att testa hela elvägssystemet med kringtjänster, betal- och accessystem.

En upphandling har genomförts. Den var öppen för de tekniklösningar som presenterats i den här artikeln. Upphandlingen har avbrutits. Anbuden låg högt över beräknad budget. Det förändrade omvärldsläget, sämre materialtillgång och inflationen ställde till det.

Målsättningen kvarstår. Trafikverket jobbar vidare för att  få ner kostnaderna och i framtiden kunna bygga Sveriges första permanenta elväg.