Pale blue dot

Pale blue dot. Ett dammkorn en bit från en sol. På det dammkornet uppstod liv, efter miljarder år flercelligt liv, växter och djur  och så småningom däggdjur och rätt så nyligen människor.

Mig säger bilden att vi borde hantera vår jord med vördnad och omsorg. Det är den enda värld vi har.

Foto NASA. Remastered 2020.

1965 forskade doktoranden Gary Flandro i hur rymdfarkoster skulle kunna använda planeters gravitation som en sorts gunga för att få upp farten. Han noterade att de stora planeterna i vårt solsystem var på gång att  linjera upp som pärlor på ett himmelskt halsband. Det gav chansen att korta ner resan till Neptunus från 30 år till 12. En liten hake: Detta händer vart etthundrasjuttiosjätte år.

NASA lyckades få kongressen att finansiera en expedition till de yttre planeterna. NASA byggde två identiska farkoster, Voyager 1 och Voyager 2. De skulle  fungera i fyra år. Teknikerna valde dock att använda bra komponenter även om det fanns billigare, detta utan att nödvändigtvis informera sina överordnade.

Nånstans började komma ett hopp att åtminstone någon av farkosterna skulle nå yttre rymden och kanske, kanske, kanske hittas av en annan civilisation. Jag minns hur det kändes, osannolikt men spännande.  Farkosten skulle kanske nå yttre rymden och kanske skulle någon hitta den. Med ett budskap från oss! NASA fick landet med sig för den idén. En LP- skiva i metall med ljud från jorden och en Shure pickup skickades med. Bach, Chuck Berry, en kyss och ett budskap från president Carter. 

De här rymdskeppen har fungerat otroligt bra. De har dator, men med mindre minne än i en numera vanlig bilnyckel. I stort sett allting är hardwired. Bilderna registreras, sparas på bandspelare och skickas då de kan nå fram. På sin väg genom solsystemet har Voyager 1 och 2 skickat bilder som gett oss en helt ny syn på planeterna och deras månar.

Julinumret av Scientific American anlände till min postbox häromdan. Där ägnas 16 sidor åt "Voyagers´Final Frontier". Jag sökte också "pale blue dot"  på engelska Wikipedia och hittade mycket uppgifter.

Uppslag ur Scientific American July 2022.

Kongressen beviljade tilläggsanslag. Färden mot yttre rymden fortsatte. 1990 skulle kamerorna stängas av för att spara ström. De hade ändå inget att registrera, det är tomt där ute. Carl Sagan lyckades övertala NASA att låta Voyager 1 ta ett sista bildsvep tillbaka mot solsystemets inre delar. "Pale Blue Dot" visar vår jord från ett avstånd motsvarande 40 gånger avståndet mellan solen och jorden.

Bilden som den först visades. Foto NASA. 1500 mm high-resolution narrow-angle camera of slow-scan vidicon tube type fitted with eight colored filters, mounted on a filter wheel placed in front of the tube. Earth to the right of center. Banding is a result of artifacts.

Jorden upptar bara 0,19 av en pixel. Livet på jorden har skapat en atmosfär som släpper igenom synligt ljus. Ljuset studsar mot luftens molekyler, det kallas Rayleigh scattering, och så bildas den blå färgen.

Båda Voyagermaskinerna har nu nått yttre rymden. Det vill säga passerat gränsen från det som kallas heliosfären, en bubbla där solvinden tar med sig solens magnetiska fält. Därutanför finns Oortska molnet, en gles samling kometliknande objekt som når ungefär halvvägs till nästa stjärna. Då maskinerna  passerade gränsen registrerade instrumenten både förväntade data och helt oväntade. NASA hoppas hålla båda igång till 2030. Numera jobbar ett par dussin personer i projektet.

Carl Sagan läser sina egna reflektioner i den här videon:

https://www.youtube.com/watch?v=GO5FwsblpT8

Och här är hans text, på engelska:

Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader", every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known, so far, to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment, the Earth is where we make our stand. It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known.

Allmänna Byggnadsläran 1890. Finns nån liknande bok om fotografering?

"Handledning i ALLMÄNNA BYGGNADSLÄRAN med hufvudsakligt afseende på HUSBYGGNADSKONSTEN" publicerades 1890.

Det var den tredje utökade upplagan. Den var omarbetad till metersystemet. Författaren E. E. von Rothstein var  utbildad i Sverige och Tyskland och arbetade som arkitekt vid Överintendentsämbetet, som professor, och som projektör. Nybrokajen, Vasabron mm i Stockholm och ett antal kyrkor runt om i landet är delar av hans ännu befintliga verk.

Första upplagan publicerades 1856. Ur Rothsteins företal: "Då detta arbete är det första i sitt slag, som blifvit framlagt för allmänheten, vågar jag anhålla om ett inte alltför strängt bedömande däraf".

Förlagor fanns sedan antiken. Vitruvius tio böcker om arkitekturen innehåller synnerligen konkreta anvisningar om hur man ska bygga för att det ska hålla. Det fanns nyare (dvs efter medeltiden) italienska och franska förlagor. Rothstein hade tillägnat sig tysk teknik. Senare, på 1930-talet, kom tyska Bauentwurfslehre av Ernst Neufert. Nu finns fyrtiotredje upplagan tillgänglig. Många anser att om man gör som det står där så blir det rätt. Svenska efterföljaren, handboken "Bygg", kom med sin första upplaga 1947. Gör man som det står i 1960-talets upplagor bygger man miljonprogram.

Rothsteins bok återutgavs i faksimilupplaga 2003. Initiativtagare var Karl-Magnus Melin. Han är byggnadsvårdare, timmerman, forskare och föreläsare. Doktorerar på 1100-talets timmermän i Lunds stift. Har varit med och återuppbyggt nedbrunna Södra Råda kyrka, ett stort "hands-on" forskningsprojekt.

Som synes är boken propert inbunden. De 600 ursprungliga sidorna har kompletterats med ett kort nutida förord av Karl-Magnus Melin och en efterskrift av restaureringsprofessorn  Ove Hidemark. Illustrationerna kommer precis som i originalet separat, 9 planscher invikta i ett kuvert. Accent Förlag tryckte upp 2000 ex. Alla såldes. Detta återutgiva verk finns att köpa antikvariskt. Jag kollade värdet och finner att jag borde höja hemförsäkringen.

Sen jag åter läst igenom mitt exemplar av 1890 års allmänna byggnadslära gick jag till Stadsbiblioteket för att höra om dom har nån liknande bok från den tiden om fotografering. Jag fick bra hjälp av en intresserad bibliotekarie. Men han hittade ingen. Vet nån av er om det finns någon sådan bok?

Folkhemsbygge

Efter Stockholmsutställningen 1930 tog modernismen ganska snart över. Mest som "byggmästarfunkis". Begreppet stod för att byggmästarna gärna förenklade fasaderna och ibland satte in perspektivfönster för att falla hyresgästerna i smaken. Byggmästarna valde bort platta tak och smalhus, men de kunde välja så låg taklutning att det inte blev någon förrådsvind. Källaren fick i så fall räcka.

Vid krigsutbrottet störtdök byggandet. Det fanns en del material kvar i lagren, men många män var inkallade och framtidstron saknades.

Senare under kriget byggdes det ändå en del. Det gick att få tag på trä och tegel och järn. Det var brist på stål, koppar, bly och cement. Kol (som ju behövs vid cementtillverkning) importerades från nazi-Tyskland i utbyte mot kullager. Riktig cement användes till bunkrar och befästningar. Civilt byggande skulle klara sig med E-cement. Där var bindemedlet utdrygat med finmalet stenmaterial. Det verkar ha funnits kalkbruk att mura med.  Undrar om det fartfarande fanns vedeldade kalkugnar, skulle nästan tro det.

Avskurna från omvärlden fann svenska arkitekter och byggare på att blanda ett mått funkis med ett mått traditionellt byggande och ett mått sparsamhet med svåråtkomliga material: Folkhemsbyggandet. Det fortsatte så ett tag efter kriget.

Det här huset från 1951 står i en närförort till Norrköping. Det är murat med tegel i ganska stort format. Kalkbruk i fogarna. Ingen pärlfog utan enkelt avstruken fog. Det är alltså de synliga tegelväggarna som är bärande, inte nån stål- eller betongstomme. Påkostat stenarbete kring entrén. Profilerade lister i portpartiet, en styggelse för en rättroende funkisarkitekt men samtidigt en omtänksam detaljering. Dörrtrycket av teak i klassisk 1940-tals design. Inåtgående dörrar, hur kunde brandchefen ha accepterat det? Dörrbladen verkar vara nya.

Adressen är Sandbergsgatan 2. Tvåan i guld ovan entrén. Årtalet har föreningen Gamla Norrköping sett till att få på plats.

Sandbergsgatan är uppkallad efter kulturpersonligheten, tidningsmannen, filantropen och donatorn Hjalmar Sandberg.

Just det här huset byggdes högt, var troligen stans högsta 1951, men har sadeltak med takpannor av tegel. Senare på 50-talet blev detta tabu igen. Ett burspråksparti med avvikande färg ger en vertikal accent.

Kameran som egensinnig konstnär

Vad har kameran hittat på här? Jag har inte gjort nåt! Min "gamla" Pentax K3 II fick alldeles själv till en serie bilder från Ekstastranden på Gotland så här. Den första är vad jag trodde mig plåta. Resten har kameran skapat. Lite vibbar från Warhol och Wallpaper, att slumpen ska få bestämma? Fast landskap var ju inte deras grej. Radera eller blogga? Jag gör som Warhol, publicerar.

Pentax K3 II med Sigma 17-50mm  2,8 @21 mm och bländare 5,6 (motsvarande 21 mm i småbildsformatet). ISO 100, 1/800 sek. 15 maj 2022 kring 20.30. . 

Skorstensfotografering.

Härom kvällen hemma i lägenheten såg jag en mås sittande överst på en skorsten en bra bit bort. Jag tog fram kameran och stativ, öppnade fönstret och tog den här bilden. Som synes kostade fabrikörerna på snygg mönstermurning på skorstenarna. Skorstenar med bolmande svart rök var status. De signalerade att här skapas det värden!

Den där skorstenen står lite oåtkomligt. Jag ville ta en närbild också. Närmsta skorstenen med rätta kalibern står vid Stadsmuséet. Det är inrymt i en fabrik från förra sekelskiftet. 

Hmmmm...... om jag nu kunde pilla in kameran mellan spjälorna i det där staketet och ta en bild rakt upp med fisheyeobjektivet? Det ser trångt ut men kanske skulle gå.

Kameran var större än mellanrummet mellan spjälorna så jag ser rätt stressad ut på den här selfien.

Till slut gick det i alla fall. Kamera på rygg rakt upp tog den här bilden.

Tillbaks till markplan. Skorstenen är påkostad med formade tegel som följer radien och här bildar en profilering, en bas som hämtad från en antik kolonn.