"Cityscapes" inriktning. Samråd till 14 mars 2021.

Hej allihopa: Dags se över ingressen. För närvarande står det så här:

"Storstad eller liten ort, Cityscapes (stadslandskap) är gruppen
för dig som gillar att plåta scener och vyer i den urbana miljön,
utan att för den skull sätta människan i fokus.

Högt eller lågt perspektiv. Brett, stramt, färg eller svartvitt.
Storstad, småstad eller mindre ort. Sommarsol eller höstrusk
eller vinterväder, stämningen kan vara viktigare än husen.

Känslan av att befinna sig i den byggda miljön är ett krav där
också arkitekturen får en framträdande roll.

Bidra med information om var bilden är tagen!

Bilder som inte lever upp till ingressen riskerar att tas bort ur poolen,
allt för att få en renodlad cityscapespool."

Göran Segeholm bidrog nyligen med en konstruktiv analys.

Det tycks mig att det i gruppen inte finns någon tydlig gemensam uppfattning av vad genren "cityscapes" egentligen innebär. För mig är "cityscape" en urban version av "landscape", alltså ett "övergripande intryck" (för att citera svenska wikipedia) av en stads arkitektur, grönområden, infrastruktur.

Precis som i landskapsgenren bygger cityscapes på samspel. Jag vill se hur det ena påverkar det andra. Mötet mellan grönytor och industri, mellan biltrafiken och bostadshusen, mellan broar, vatten och alla byggnader. Jag är ute efter en känsla av hur det ena väver in i det andra.

..... Det får gärna förekomma mänskliga gestalter i cityscape-genren, men då som ett inslag i stadsmiljön. Känslan när jag ser bilden ska vara att jag "ser en stad", inte en individ. Skillnaden är densamma som den naturfotografin gör mellan "landskapsfoto" och "djurfoto". Helt olika genrer.

Som gruppvärd tycker jag att vi ska ta till oss budskapet. Härmed ett förslag till ny ingress.

Cityscapes (stadslandskap) handlar om staden. Gatufoto är en genre, arkitektur en annan. Cityscapes upptar zonen däremellan. Hur det ena väver in i det andra. Centrum, förorter, industriområden, gator, broar, ledningar, grönytor och ingenmansland. Fina gatan och skruttigare ställen. Utbudet. Årsringarna. Avlagringarna. Stämningen.

Gärna mänskliga gestalter, men då som inslag i stadsmiljön. Färg eller svartvitt. Sommarsol, höstrusk eller vinterväder.

Bidra med information om var bilden är tagen! Här finns bilder från världens alla hörn.

(Om en bild inte alls passar in riskerar den att tas bort, detta för att ha en rimligt renodlad stadsmiljögrupp.)

Hur stämmer det nya förslaget för er? Hör av er med synpunkter, lämpligen med kommentarer här i bloggen. Fram till och med söndag 14 mars 2021.

Stadsväv III, grundning

Resumé: Staden blir aldrig färdig. Mittemot mig ska ett alldeles för stort hus uppföras på en sen länge avriven tomt. Lömsk undergrund med en blandning av berg och lera. I leran pålade  man med slanka stålpelare. Dom bankades inte ner som förr i tiden, maskinen påminde rätt mycket om en brunnsborrningsutrustning.

Delförstoring nedan av svetsaren

Det plockar på ---- alltihopa verkar lite förvirrat men platschefen vet vad han gör.

Text

Text

Stadsväv II

Staden blir aldrig färdig. Man river, bygger nytt och rätar gator. Om det går bra för stan expanderar den, förr med nya gator, numera med förorter. Egentligen rätt märkligt att en stad kan bygga om sig själv. Bilden nedan: Här ska alltså en tomt som stått obebyggd i decennier bebyggas med ett nytt (och i mitt tycker överstort) hus. För att komma åt har byggherren fått kommunen att helt spärra av en tvärgata och ganska så drastiskt smalna ner huvudgatan som syns på bilden. Konstigt nog fungerar stan ändå. Det blir en del omvägar men stan funkar. Bilden nedan visar leverans av krandelar som lyfts in med, just det, en kran.

Undergrunden var besvärlig. Delvis berg i dagen, delvis ganska djup lera. Om man bara brett ut betong och byggt skulle huset tippa med tiden. Här pålade man med massor av ganska smala stålpelare. Leran bedömdes alltså vara tillräckligt styv för att hålla pålarna raka. På bilden här nedan kollar en man något, kanske lerans bärighet.

Sen grävde dom bort jord och lera för att gjuta bottenplattan. Numera har man av för mig okänd orsak slutat bygga källare. Källare var bra att ha till garage och förråd och inte så tokiga för att hålla bostads- eller kontorsvåningarna torra. Proffsbyggare på 1800-talet lade två lager glas mellan grunden och muren. Andra sparade på det och fukten steg uppåt i huset.  Som man ser av bilden nedan var det trångt att gräva mellan pålarna.

Bilderna är tagna med Pentax K3II (APS-format) och zoomobjektivet Sigma 17-50 F2,8 DC HSM. Eftersom Pentax har bildstabilisering i huset saknar objektivet  bildstabilisering. Det skramlar inte. Jag tror att det presterar väl så bra som i versionerna med bildstabilisering för andra kameror. Mycket bra objektiv för jämförelsevis lite pengar.

Pentax FA 35mm F2 a k a Schneider-Kreuznach D Xenogon plåtar läroverket i Norrköping.

Fotot här nedan är taget med Pentax FA 35mm F2. Kamera Pentax K-1. Objektivet har jättelång historia, långt ner i skruvgängeeran. Min variant började tillverkas 1999. Den är i produktion. Under några år såldes den också som Schneider-Kreuznach D Xenogon.

Objektivet väger 175 gram, motljusskyddet sitter lagom bra fast och allting fungerar alldeles utmärkt. Utom möjligen att man inte kan  fininställa avståndet manuellt utan att ändra till  till "M" på kameran. Just nu är det här linsen som oftast sitter på kameran.

Så även häromkvällen. Motivet var Dalsgatan i Norrköping, vyn upp mot De Geergymnasiet som byggdes 1868. Först hade man tänkt bygga på en befintlig tomt längre ner, men mångförfarne stadsarkitekten Carl Theodor Malm konstaterade att grundläggningsförhållandena där voro komplicerade varför denna högre belägna plats utefter den då helt nya Södra Promenaden borde väljas. Gissningsvis ville nog Malm ha ett framtidsinriktat toppläge lite utanför smogen nere i centrala delarna där fabrikerna låg.

Hans ritningar gillades av Kungl. Majt 1863. Huset stod klart 1868. Hur det nu gick till så blev det också en anslående vy upp mot det Högre Allmänna Läroverket. Dubbla körfält för hästdragna vagnarna, med grönt i mitten.

Snösvängen 1731 ff.

Snö på taken behöver ibland tas bort. Dels för att den inte ska dråsa ner på gatan där det går folk, dels för att förebygga skador på huset. Cykeln snö - is - smältvatten - frysning är inte bra. Tegel fryser sönder, plåt går upp i fogarna, smältvatten som blir stående i takfotsrännan kan läcka in.  Av tradition sköter plåtslagare snöröjningen på taken. De är vana vid höjdjobb, har den utrustning som behövs och färre plåtslageriuppdrag på vintern.

Här har dom fått ner det värsta från taket på Norrköpings äldsta bostadshus. En man på gatan med visselpipa. En signal, håll igen! Två signaler, kom igen!

Norrköping har ont om gamla hus. Ryssarna brände ner Norrköping 1719. Det lilla som stod kvar är i stort sett borta efter 1960-talets egna härjningar. Men, som det står på Rådhuset, "likt en fågel Fenix har hon alltid rest sig ur elden och askan".  Där gatorna fått ligga kvar och tomterna inte ändrats kan stadsborna känna igen sig om det byggts nya hus där.

Detta hus byggdes troligen kring 1730. Byggherre handelsmannen Lars Lindahl. Efter åtskilliga förvecklingar lyckades han förvärva marken och få dåtidens motsvarighet till bygglov.

Det följande är hämtat ur norrkopingprojekt´s Blog

som hämtat lilla bilden från turist.norrkoping.

"När huset byggdes, över de gamla källarrummen, användes tegel, som med stor sannolikhet kom från Stegeborgs slottsruin. Som så många andra köpmän var Lindahl även skeppsredare, han ägde en del av fartyget ”Johannes Döparen”, med vilket tegel fraktades från slottsruinen till Norrköping.

Foto: turistnorrkoping, "Huset i Dalen"

Man kan väl tycka att det är ganska märkligt att byggnadsmaterialet till det nya huset i Dalen, år 1731, tidigare gjort god tjänst under de tider, då Sturar och Vasar satt som herrar på fästet vid inloppet till Slätbaken.

Hur kan man då vara säker på, att det befintliga huset på tomt nr 1 i Dalkarlen, verkligen är det som byggdes i början 1730-talet? Det finns ett instrument över en verkställd värdering för brandförsäkring år 1802, som beskriver huset på följande sätt: ”Ett stenhus af 2ne våningar uppfördt på 1720-talet men år 1783 ombyggt och försett med nytt tak samt år 1799 till inredning uthi nedre våningen … och porten förbättrat …” Husets yttre mått, som anges noga, stämmer väl överens med de nuvarande. Under denna byggnad, heter det vidare, ”2ne välvda valv 11½ aln långa och 5 alnar höga, samt den ena 4 alnar 9 tum bred och den andra 6 alnar bred, med trappor av sten samt 2ne bjälkkällare”."