Byggnadsvård som historieförfalskning

Det finns dilemman även i väl genomförd byggnadsvård. Man tar bort eländet ur historien. Riv skiten tyckte många politiker och arkitekter på 1930- 40- 50- 60 och 70talen. Och många tycker fortfarande så. Politikerna, särskilt (S), därför att den befintliga miljön stammade från ett klassamhälle där de där uppe hade det bra och de där nere hade det dåligt.

Vi arkitekter medverkade och medverkar. Funkisen, senare modernismen, var den stil som gällde och gäller. Att riva och bygga nytt ger oss jobb och möjlighet att visa upp våra verk.

För jättelänge sen var jag expert i en statlig saneringsutredning. Obegripligt att en 28-åring kan utses som expert,  men det är så det går till. Jag hade i alla fall viss utbildning och examensuppsats från KKH "Saneringsideologin, nu och på 1930-talet". Borgarrådet (S) Erik Johannesson från Göteborg var ordförande i utredningen.

Urgöteborgare med ljust havsblå ögon och intensiv avsky för sin uppväxtmiljö. Råttor och torrdass på gården, kallt, trångt, dragigt, lyhört, för jävligt helt enkelt. Jag försökte argumentera att om man renoverade, isolerade, satte in varmvatten och badrum skulle de här husen i Annedal kunna bli helt OK att bo i och förbli lika snygga som de faktiskt var. Annedal var, eländet till trots, en jättefin miljö. Han hörde på, men sen rev Göteborg Annedal och byggde några anonyma längor där den utvändigt så sköna miljön stått. (De är en av dessa som sprängdes för några veckor sen.)

I Visby stod kommunen inför ett liknade dilemma för femtio år sen. Att rädda bebyggelsen skulle sannolikt medföra en så kallad gentrifiering. De som hade det sämst skulle kanske inte kunna bo kvar. Ett dilemma. Jag argumenterade för att i valet mellan att riva för att bygga moderna hyreshus och att behålla den historiska miljön så borde Visbys miljö bevaras. Det funkade hyfsat även socialt rätt många år. Nu måste man ha pengar för att kunna skaffa bostad där om man inte ärvt eller har rätt kontakter. -----------------

I innerstan är taken täckta med tegel av bränd lera. Materialvalet fanns med från 1970-talet som ett inte helt lagligt men dock krav vid byggnadslovsgivning,  En period var det svårt att få fram riktigt taktegel, men ägarna till Björkmans Byggvaruhus gav sig attan på att det alltid skulle finnas på lager hos dom. Numera finns takmaterialet med som ett krav i gällande detaljplan med byggnadsordning.

Pentax K3II med Sigma 17-50 2,8

Huset mitt i bild här nedan fick bygglov för en renovering. Ägarna var helt inställda på att behålla stommen och en hel del annat. Men sen visade sig att väggarna var helt irreparabla. Dom fick OK till att använda bygglovet fast det bara är trappen, dörren och butiksfönstren kvar från originalet.

Gamla brandstationen, rakt fram i bilden nedan, drevs (och kanske drivs) som en sorts museum av en förening med pensionerade brandmän. Byggnadens ekonomiska värde var närmast noll med den användningen. Kulturvärdet desto högre. Om den får konverteras till fritidsboende blir den värd miljoner. Så framtiden är osäker.

2021-10-24 09:25   Tovok

Byggnadsvård och arkitektur kan jag inte mycket om, men tack för fina Visbybilder! Hög igenkänning och hög längtfaktor...! Till försommaren så ska det bli av! :) /Tommy.

Besvara

2021-10-24 09:42   syntax

Roligt att läsa – och kul bilder att titta på.

Riv hela skiten!!
Ja – jag kommer ihåg när jag var antikvarie vid Stockholms stadsmuseum, så grävde jag fram två väl genomarbetade planer för att riva hela Gamla stan här i Stockholm. Den ena var äldre och föreslog att ersätta all bebyggelse utom slottet och Storkyrkan med hus a´ la´ Strandvägen. Den andra var en funkisplan där man skulle ersätta all bebyggelse med rätlinjiga funkislådor. Slottet och Storkyrkan klarade sig med rumpan även här... :-)

På tal om att ge ansvar åt unga män. Året 1958 var jag en 14 år gammal befälselev på Walleniusrederiernas MS Falstaff. Jag hade hamnroder både i Kielkanalen och i New Yorks hamn! Då tyckte jag att det var helt i sin ordning – nu undrar jag vad dom tänkte på egentligen?? En 14-åring som rattar en 6500 tonnare i mycket trånga och intrikata vatten.

Besvara

Benganbus 2021-10-24 12:13

De va mycket skumt förr, jag ”rattade” MS Rigoletto i smala kanaler i Canada och USA! Men jag va i alla fall sexton år! :)

Svara

syntax 2021-10-24 12:52

Jomen´visst Bengan! Jag vill minnas att vi för länge sedan har snackat om saken. Vi var ju nästa sjömanskamrater - samma rederi, samma tidsperiod.

Vi var alltså båda betrodda till rors. Man får väl ta det som en komplimang. Själv hade jag mestadels 12-04 vakten. På natten stod jag alltid till rors. Det kunde gå hårt till på exempelvis Nordatlanten, och befälet hade väl sett tillräckligt - att jag var stabil och inte tappade konceptet när det kärvade till.

Svara

2021-10-24 19:11   Nisse Larsson

Rivningsvågen i stadskärnor sägs bero att vårt land hade det för gott ställt. Det fanns pengar att genomföra alla dumheter. Hälsningar NL

Besvara

Svar från Måns H 2021-10-24 19:38

Tack Nils-Erik. Ligger mycket i det. Sverige var oskadat av kriget. Ekonomin gick bra då rivningarna sattes i gång.

"Saneringen" planerades dock för att möta den efterkrigsdepression som bland andra Gunnar Myrdal bedömde som oundviklig. Genom att riva städerna och bygga nytt skulle byggsektorn bli loket som drog landet genom depressionen. Det blev ingen efterkrigsdepression. Men planerna togs efter några år fram ändå. Sverige, oskadat av kriget, rev självt sitt kulturarv.

Att Visby innerstad finns kvar beror till stor del på att ekonomin kollapsade nån gång kring 1361. Det blev nya handelsvägar med större båtar som gick direkt mellan Ryssland och norra Tyskland (för att använda dagens benämningar). Husen fick stå kvar. Undergrunden var bra, ringmuren ett skydd, då det så småningom blev behov av stora byggnader placerades de utanför muren.

Men stan skulle rivas på 1970-talet. Visby traskade patrullo efter Stockholm som visat vägen. Återkommer om det!

Svara