Men vad är det för fel på min smak?

Nu har jag varit på fotomässan i Älvsjö. Det besöket kan man skriva mycket om. Men jag börjar med en kort reflektion.

Jag vet att mina egna bilder inte är speciellt märkvärdiga. Och jag vet att jag inte alltid ser storheten i andras bilder. Och jag har till och med dristat mig att kritisera, eller i alla fall uttrycka min personliga åsikt om etablerade fotografers bilder, en åsikt som säkert inte delas av den stora massan.

Och nu är jag där igen. Jag har gått och tittat på massor av bilder på fotomässan, och många bilder tycker jag är bra, några tycker jag är tämligen tråkiga och en del berör mig inte alls. Och så, liksom förra året finns det en samling bilder av en fotograf som gör mig nästan lite förbannand. Men jag blir inte förbannad på fotografen, och jag tycker inte direkt illa om bilderna. Det som stör mig är den stora massans reaktioner. Förra året hyllades Serkan Günes bilder på vilda djur. Dom var så fantastiska och folk var så imponerade, och jag begrep ingenting.  I år är det folks reaktioner på Brutus Östlings bilder som retar mig. Jag har inget emot Brutus, och han gör säkert ett gott hantverk med sina fågelbilder, men det räcker liksom inte. Jag skulle vilja jämföra Serkans och Brutus bilder med välproducerade hitlåtar från dagens popartister. Det är något som tilltalar massorna. Det är lättsmält och ger därför inget tuggmotstånd. Det krävs liksom inget av lyssnaren eller betraktaren, musiken/bilden går rakt in i skallen. Och jag gillar inte lättsmält kultur. Det tror jag på sikt utarmar mänskligheten. (Och jag gillar bättre att gnaga på revbensspjäll än käka köttfärssås.) Allför lättsmält kultur gör oss till passiva kulturkonsumenter och håller inte vår hjärna i trim. Det innebär att vi blir allt lättare offer för kommersiella reklamkrafter, och ett sånt samhälle vill jag inte ha. (Okey, nu kanske jag drog det lite för långt. Vi kanske inte får ett samhälle helt styrt av reklammakare och de med pengar bara för att Brutus Östling visar fina fågelbilder på Älvsjömässan. Men ändå)

Men på samma sätt som jag beundrar till exempel Björn&Benny för att de lyckas göra musik som så otroligt många tycker om, beundrar jag också Serkan och Brutus för att de tar bilder som "alla" gillar. Frågan är bara om bilderna är ihågkomna om 10 år. Björn&Benny har lyckats göra musik som hänger sig kvar, men de flesta a hitlåtarna, liksom artisterna från  hösten 2007 är idag helt bortglömda.

Själv lyssnar jag aldrig på det som kallas för dagens hits. Jag har snöat in på Blues, så gissa vilken fotobok jag köpte på fotomässan idag.

Ärligt talat......

Jag har just kommit till den insikten att jag nog borde uppgradera mitt bildbehandlingsprogram från Photoshop Elements 5 till något modernare. Men vad? Elements 7? Lightroom? CS4? Med tanke på vad programmen kostar är svaret ganska givet; Elements 7 förstås. Vem fan bland oss amatörfotografer slänger ut närmare 20.000 SEK på CS4?  Men när jag tittar runt i fototidningar verkar alla photoshopguider var skrivna just för CS4. Och därför funderar jag så här: Hur många bland Sveriges amatörfotografer kör CS4 (eller CS3 för den delen), och hur många har pröjsat fullpris den den programvaran? ¨

Ärligt talat.....jag undrar om inte en stor del amatörfotografer sitter på illegala nedladdningar av CS4, eller möjligen har utnyttjat sina barn till att köpa den extremt billigt med CSN-kortet. (Rent praktiskt kan jag också välja något av dessa alternativ, men komemr jag att göra det?)

Det var det värsta jag varit med om

Vem är betraktaren och vad vet väl han om bilder?

Näste man till rakning

I ett tidigare inlägg hade jag vissa synpunkter på valet av Olle Carlsson som expertkommentator till bilder i ämnet Fine Art Nude. Jag var mycket noga med att inte göra ett personligt angrepp på Olle fast fan vet om det lyckades. Nu ska jag försöka mig på konststycket att ha synpunkter igen, som jag inte vill ska uppfattas som ett personligt påhopp, utan bara någon slags reflektion från en som inte begriper bättre.  (Fan vet om jag kan undvika personangreppet den här gången heller.)

I ondags köpte jag senaste numret av Foto, för att ha något att läsa på planet ner till Göteborg. I den tidningen är det ett reportage med bilder av Maria Steén, och jag måste faktiskt säga att de flesta av bilderna i tidningen tycker jag inte är ett dugg imponerande. Förmodligen beror det på att jag som sagt inte begriper bättre. Men så här tycker jag.

 Det finns en bild på en israelisk kvinna som står och sprutar vatten med en vattenslag.Och?????? Av bildtexten framgår att hon är medlem i byns kvinnogrupp. Men varför står hon och sprutar vatten? Bilden fångar inte speciellt mycket av hennes miljö, och inte speciellt mycket av hennes ansiktsuttryck. Det är inget spännande ljus i bilden, bakgrunden blir väldigt rörig av stängslet bakom kvinnan och som sagt, jag förstår inte vad fotografen vill säga med bilden.

Nästa bild på samma sida, Marja-Liisa som kommit ur sitt drogberoende, är väl OK. Men i vänstra nederhörnet skymtar en stol som bara irriterar, och längs högerkanten är det något som är svårt att identifiera. Bildtexten informerar oss om att Marja-Liisa fått en egen lägenhet. Jaha, och hur känner hon inför det? Man skulle ju kunna tänka sig att hon är jävligt glad över det, men det framgår inte av bilden. Marja-Liisa ser mest betänksam ut.

Sedan är det två bilder från ett reportage om rika människor i USA som spelar bort stora summor på casino där vinsten går till välgörenhet. Personligen tycker jag sådana företeelser är äckliga. Välgörenhet tycker jag är ett fruktansvärt enkelt sätt för de besuttna att lätta sitt samvete för att de roffat åt sig pengar på andras bekostnad. Men vad tycker Maria Steén? Tycker hon samma som jag, eller tycker hon det är en fin företeelse med välgörenhetskvällar på casinon? Man kan inte objektivt skildra en sådan företeelse. Som fotograf måste man ta ställnng. Det är möjligt att Maria gjort, men det ser inte jag i bilderna. Bilderna visar bara glada amerikaner. Varför över huvudtaget göra ett sådant reportage om man inte tar ställning.

Men sedan händer det något. På de kommander sidorna tycker jag vissa bilder tar sig. Till exempel bilden på den före detta missbrukaren som tittar ut över Sergels Torg. Eller bilden på prästerna.

 Säkert finns det massor av människor som tycker att de bilder jag haft synpunker på härovan, är suveräna. Men jag fattar inte. Jag ser inte storheten i bilderna. Kan någon förklara?