Det var värre än jag trodde......

....eller resultatet av kursen i gatufotografering. Jag kan ju ingenting

Nu hag jag gått kursen i gatufotografering som jag skrev om i föregående inlägg. Och det tog inte många minuter av kursen förrän jag insåg hur totalt fel jag har. Jag börjar verkligen från noll. Tvärtemot vad jag skrev i föregående inlägg, så krävs det visst planering inför en runda på stan. Om man går ut på stan för att fotografera och inte har en plan, kan det gå hur som helst. Man kanske inte kommer hem med en enda bra bild. Om man vill vara säker på att en dag med kameran i stan ska ge något, måste man planera och ha idéer.  Men det bästa, vilket jag också lärde mig, är att det inom idéerna och planerna ändå finns gott om utrymme för stundens ingivelse.

Värt att notera är dock att när jag tittar på bilderna från helgens kurs, är mågna bilder klara gränsfall mellan gatufotografering och porträtt (i alla fall om man i begreppet porträtt accepterar att modellen inte alltid är medveten om att den blir fotograferad).  Nedan följer således några bilder från helgens porträttkurs, nej jag menar gatufotograferingskurs. Fler bilder kommer senare.

 PS Får det ens kallas gatufotografering när man inte använder en Leica och fotar i svartvitt? JA, det får det!

Snart slipper ni se sån här skit

Jag har alltid gillat akvarellmålning. När man börjar måla vet man aldrig var det ska sluta, och det är mycket stundens ingivelse som avgör hur slutresultatet blir. Och jag tycker det i mångt och mycket är samma sak med gatufotografering. Man vet aldrig vilka bilder man kommer hem med. Och att planera och förbereda hör liksom inte hemma i denna gren. Det blir på något sätt stundens ingivelse som avgör vad man får för bilder. Men alla fotograferingsgenrer kräver sin unika kunskap. Bara för att man förstått sambandet mellan bländare och slutartid och ISO ska man inte tro att man behärskar all sorts fotografering. (Man ska inte ens tro att man behärskar någon sorts fotografering.) Med denna insikt har jag anmält mig till en kurs i gatufotografering, för att i alla fall få en inblick i detta områdes spännande värld. Min förhoppning är att jag på denna kurs ska lära mig något lite, så att ni som läser denna blogg i fortsättningen ska slippa mina hittills fullständigt fatala försök till gatufoto.  Betrakta bilden nedan, och trösta er med att det snart (efter helgen 28-29 augusti) bara kan bli bättre :-)

Man måste ha lite tur också.

Var inne i Stockholm för att fotografera i torsdags. Vid ett tillfälle under dagen sätter jag mig på ett kafé på Järntorget i Gamla Stan. Där passerar ju rätt mycket folk och det brukar finnas en hel del att fotografera. Det gjorde det även denna dag. Rätt som det är får jag se hur det kommer en man emot mig i världens mest underbara oranga kostym. Synd bara att det hela tiden är folk mellan mig och honom, så att få en bild är totalt omöjligt.

Och sedan försvinner han bara bort och det blir inga bilder. Rackarns otur.

Eller är det fråga om oskicklighet kanske?

Att så lite kan göra så mycket för mänskligheten

När jag var ute och gick med kameran i Gamla Stan i Stockholm i slutet på förra veckan stötte jag på en massa gatuartister. Det gör man ofta i Stockholm såhär års, så det var inget konstigt med det. Men en av alla dessa artister gjorde ett särdeles starkt intryck på mig.

 Hon bara stod där och blåste såpbubblor, vinkade åt små barn och poserade villigt för de som ville fotogragera henne.

I all enkelhet var detta otroligt rogivande, lugnande och glädespridande. Hon var troligen dansare eller mimartist för hela hon uttryckte glädje. Och det är bra mimartister och dansare som kan använda kroppsspråket så bra.

Inte ens när hon bara gick, lämnade hon "rollen" som glädjespridare. Sådana här personer borde kommunen anställa och avlöna för att sprida glädje och harmoni bland innevånare och turister.