Vi ska alla den vägen vandra (igen)

När jag började fotografera digitalt på allvar för ca 8 år sedan, läste jag ofta en tidning som hette Digitalfoto. (Den kanske finns kvar fortfarande, det vet jag faktiskt inte.) I början gillade jag den tidningen väldigt mycket, men ganska snart blev jag trött på de översatta artiklarna som alla lovade perfekta bilder, bara man läste artikeln, och såklart köpte tidningen. I synnerhet blev jag trött på alla bilder, både i steg-för-steg-anvisningar och i repotage, av silkesvatten, dvs rörligt vatten fotograferade med lång slutartid. Jag lovade mig själv att aldrig sjunka så lågt så jag tog och än mindre publicerade sådana bilder. Emellertid hamnade jag för någon dag sedan vid Skånes högsta vattenfall, och du kunde jag inte låta bli att prova. Och när jag nu brutit mitt löfte att aldrig ta sådana bilder kan jag lika gärna bryta det andra löftet, att inte publicera sådana bilder.  Men jag tycker fortfarande nte att det är speciellt märkvärdigt med silkesvatten.

På't igen

Har man nu köpt sig en kamera för en himla massa pengar som anses vara en perfekt gatufotokamera är det inte mycket annat att göra än att gå ut och fotografera lite gator. Jag tycker faktiskt det är roligt att gå runt och fotografera i Stockholm när det rör sig en massa turister runt om i stan. Det gjorde jag redan innan jag visste att det fanns något som hette gatufoto.

Jag vill på intet sätt ge mig in i en diskussion om vad gatufoto är,  och än mindre döma andras bilder för att vara eller inte vara gatufoto. Men för egen del tycker jag allra bäst om bilder (både att titta på och att ta själv) som håller sig inom ganska snäva ramar, nämligen fångade ögonblick. Ingen lätt sak, men om man inte övar blir man inte bättre. Så här ser resultatet ut av dagens övningar.

I det lilla finns det stora

Härom veckan på vår semester i Dalarna, när vi under en biltur, mitt ute i ingenmansland mellan Malung och Mora drabbades  av akut fikabehov, fick vi se en skylt där det stod "Kaffe" och så var det en pil upp i skogen på en obefintlig väg. Där körde vi upp, och hamnade efter någon kilometer vid Kättboåses fäbodar. Det visade sig vara en av få så kallade levande fäbodar. Yvonne och Ove,  som driver fäboden håller inte på med någon slags uppvisningsverksamhet, utan det är "på riktigt".  På söndagarna under sommaren serverar man fika till besökare.

Att få sitta vid en fäbod, dricka kaffe som kokats över elden, att äta nybakat kaffebröd och lyssna till hur det är att leva fäbodliv kanske inte låter så märkvärdigt, men det är det. För oss blev det höjdpunkten på fem dagar i Dalarna. Att träffa människor som brinner för något är alltid inspirerande. Att lyssna på människor som står lite utanför det vanliga livet ger perspektiv på det liv man själv lever. Att bara vara, att bara sitta där mitt ute i skogen och dricka kaffe skänker ett oerhört lugn i kropp och själ. Jag skulle nog vilja säga att detta var så nära en religiös upplevelse jag som icke troende kan komma.